Japan är kontrasternas land. Höghastighetståg och gigantiska stadslandskap existerar sida vid sida med tempel, hantverk och ceremonier med månghundraåriga traditioner. Samtidigt som japansk populärkultur är starkare än någonsin minskar befolkningen.
Många specifikt japanska fenomen, som sumobrottning, teceremonin och japanska trädgårdar, är präglade av traditionen. En sumomatch inleds med omständliga ritualer trots att själva kampen kan vara över på sekunder. I ett tehus ägnas stor omsorg åt hur redskap hålls och används. I en stenträdgård kan växter och vatten ha reducerats till sten, mossa och krattat grus.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Stefano Foconi om japanska trädgårdar, teceremonin, mat och dryck samt sumobrottning. Han är aktuell med boken Japan – tio betraktelser över det svårbegripliga.
En japansk trädgård kan se ut som om naturen lämnats åt sig själv. Ett krokigt träd lutar över en damm, mossan breder ut sig mellan stenarna och en stig slingrar sig fram. Men bakom miljön finns ofta år av planering, beskärning och omsorg.
Det som ser enkelt ut är ofta resultatet av omfattande arbete. En stenträdgård som utstrålar stillhet måste skötas. En teceremoni kräver lång träning. En teskål kan vara högt värderad just för sina ojämnheter.
Den japanska trädgårdskonstens historia sträcker sig tillbaka till Heianperioden, 794–1185, med stora dammar med öar centrala inslag i aristokratins trädgårdar. Senare utvecklades de torra landskapsträdgårdarna, karesansui, där stenar och grus kan frammana berg, öar och vatten. Den berömda trädgården vid Ryōan-ji i Kyoto består av femton stenar i krattat grus – en stark kontrast mot den europeiska barockträdgårdens fontäner, blomsterprakt och symmetri.
Eftersom flera berömda torra trädgårdar ligger vid zenbuddhistiska tempel har de i väst ofta tolkats som uttryck för zenfilosofi. Forskningen är mer försiktig. När det gäller Ryōan-ji är både ursprung, datering och symbolik omdiskuterade.
Från trädgården är steget inte långt till teceremonin. Den formella japanska tepraktiken kallas chanoyu, ungefär ”hett vatten för te”. Namnets enkelhet står i kontrast till den sofistikerade ritual som utvecklats kring drycken.
Te kom till Japan från Kina. Under 1400-talet fick temästaren Murata Jukō stor betydelse för den estetik som kom att prägla chanoyu. Under 1500-talet utvecklades traditionen vidare genom Sen no Rikyū, som förknippas med wabi-cha: enkelhet, återhållsamhet och uppskattning av rustika och asymmetriska föremål.
En teceremoni handlar bara delvis om att dricka te. Arkitektur, trädgård, keramik, blommor, kalligrafi och redskap är viktiga, men framför allt relationen mellan värd och gäst. Att lära sig teceremonin innebär därför också att träna uppmärksamheten på gästerna, årstiden, rummet och föremålen.
Samma förhållande mellan natur, form och ritual återkommer i maten. Det japanska köket har förändrats genom historien och varierar mellan regioner och samhällsgrupper. Det finns ingen tidlös ”japansk mat”, men vissa mönster återkommer.
Den traditionella japanska matkulturen brukar sammanfattas med begreppet washoku. Det handlar inte bara om vad som äts utan också om när, hur och i vilket kärl maten serveras. En rätt kan anknyta till årstiden genom råvaror, färger eller porslin.
Samtidigt rymmer Japan stor kulinarisk bredd. Vid sidan av exklusiva restauranger finns ramenbarer, nudelställen, yakitori och små izakaya-krogar.
Till matkulturen hör också sake. Den jästa risdryck som på japanska vanligen kallas nihonshu framställs främst av ris, ris-kōji och vatten. Kōji innehåller mögelsvampen Aspergillus oryzae, vars enzymer bryter ned stärkelsen till socker och möjliggör alkoholjäsningen. Sake förekommer också vid festivaler, bröllop och ceremonier.
I sumobrottningen blir mötet mellan ritual och fysisk verklighet särskilt tydligt. Grundregeln är enkel: två brottare, rikishi, möts i en cirkelformad ring, dohyō. Den förlorar som först går utanför ringen eller vidrör marken med någon annan kroppsdel än fotsulorna.
Men den som bara ser själva kampen missar mycket. Före matchen utför brottarna symboliska rörelser, stampar i marken och visar sina öppna händer. I de högre divisionerna kastas salt över ringen som en reningsrit innan brottarna hukar mitt emot varandra i uppladdningen shikiri.
Ringen är mer än en idrottsyta. Inför stora turneringar hålls dohyō matsuri, där böner framförs för säkerhet och framgång. Salt, ris och andra lyckobringande föremål begravs i ringens mitt. Sumon förenar därmed sport, religion, underhållning och historia.
Sumons ursprung försvinner in i myt och legend. De äldsta japanska krönikorna Kojiki från 712 och Nihon shoki från 720 innehåller kraftmätningar som senare knutits till sumons historia. Brottningen förekom också i riter kring årets skörd och blev senare en hovceremoni.
Under Edoperioden, 1603–1868, utvecklades den professionella sumon kraftigt. Regelbundna uppvisningar organiserades och sporten blev ett viktigt folkligt nöje. Många av dagens former – ringceremonier, rangordning, ceremoniella förkläden, frisyrer och dräkter – har rötter i denna period.
Bild: Sumoturnering i Edo-periodens Japan vid vårturneringen 1846. Kanjin-sumo förenade religiösa traditioner med offentlig underhållning och arrangerades historiskt bland annat till förmån för tempel och helgedomar. Nishiki-e av Utagawa Kunisada (1786–1865). Public domain via Wikimedia Commons.
Musik: In Ancient Japan av Yagull Music, Storyblock Audio.
