På ljungheden Culloden Moor nära Inverness i Skottland utkämpades ett på många sätt avgörande slag den 16 april 1746. Slaget blev en brutal och blodig kamp som avslutade det sista verkliga försöket från den skotska monarkin att återupprätta Skottland som självständigt kungadöme.
På heden mötte den sista klanarmén sitt öde mot en väldrillad och vid det laget erfaren brittisk armé. 1 500 – 2 000 klansmän stupade i det som blev deras sista frontala desperata anfall.
I avsnitt 11 av Mlitärhistoriepodden talar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om skottarnas sista uppror och kamp. Diskussionen kommer även in på klansamhällets säregna militära organisation och stridstatik vid tiden för upproret i mitten av 1700-talet.
Vägen till slagfältet vid Culloden började med att Charles Edvard Stuart ”Bonnie Prins Charles” sonson till den avsatte Jakob II av England och arvtagare till den skotska kronan inledde ett franskstött uppror mot engelsmännen. Upproret var illa förberett och fick aldrig det stora stöd bland högländernas klaner. Många ville inte längre ha en skotsk kung eller trodde att det var möjligt att återupprätta ett katolskt kungadöme i Skottland. Tiden hade runnit ifrån både de skotska kungarna och det skotska klansamhället.
Idag kan vi romantisera över det skotska klansamhället, men det var mycket ojämlikt och brutalt för dem som levde på samhällets botten. I strid slogs klanen uppställd i socialrangordning. Det våldsamma frontala anfallet efter en kort eldförberedelse var den primitiva stridstaktiken. Det våldsamma anfallet med bredsvärd chockade i inledningen av upproret de engelska soldaterna. Men vid Culloden hade de lärt sig och resultatet blev ett skotskt blodbad.