Dr Hans Frank (1900-1946) var Adolf Hitlers personliga advokat. Den bildade och kulturellt intresserade juristen deltog i den misslyckade ölkällarkuppen 1923 och hjälpte senare Hitler att montera ned den tyska rättsstaten.
Trots att Hans Frank aldrig tillhörde nazistpartiets inre kärna, blev han utsedd att leda den civila administrationen av det ockuperade Polen – generalguvernementet Polen. Hitler ville ha en lojal beundrare på plats i Polen för att hänsynslöst exploatera landet, samt underlätta förintelsen.
Hans Frank gav åklagarna i Nürnbergrättegången tillgång till sina detaljerade arbetsdagböcker i 38 volymer – för att han trodde att det skulle rädda honom från galgen. Han hängdes 1946 för brott mot mänskligheten.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Artur Szulc om Hans Franks väg till makten och hans ansvar för terrorn i Polen. Szulc är aktuell med boken Hitlers jurist: Berättelsen om Hans Frank, utgiven av Historiska Media.
Juristen Hans Frank blev tidigt medlem i Nazistpartiet och deltog i periferin av Hitlers ölkällarkupp 1923. Men trots att han under kampåren var Adolf Hitlers personliga advokat tillhörde han inte partiets inre kärna. Han var en bildad man med kulturella ambitioner. En karriärist och ideologiskt övertygad nazist som bidrog till att omsätta diktaturens principer i dödlig praktik.
När nazisterna försökte nå makten genom val och inom den parlamentariska ordningen fick Frank en viktig roll. Som advokat företrädde han Hitler och NSDAP i ett stort antal rättsprocesser och blev en av partiets ledande jurister. Efter Hitlers maktövertagande 1933 blev han bland annat bayersk justitieminister och president för Akademin för tysk rätt. År 1934 utsågs han till riksminister utan portfölj. Han framställde sig som den nationalsocialistiska rörelsens främste jurist.
Hans uppgift var emellertid inte att försvara rättsstaten, utan att förändra rättens innebörd. Nazisterna avskaffade inte alla lagar över en natt. I stället förändrades lagstiftningen, domstolarnas självständighet urholkades och rättsliga principer anpassades till den nya regimen. Frank var en ivrig förespråkare för denna utveckling.
Föreställningen att staten var bunden av lagen ersattes av tanken att rätt var det som tjänade det tyska folket, vars vilja nazistpartiet och ytterst Hitler påstods representera. Domaren skulle inte enbart fråga vad lagen sade, utan också vad den nationalsocialistiska världsbilden krävde.
Efter Tyskland angrep Polen den 1 september 1939 förändrades införlivades delar av landet med Tyska riket, medan stora delar av centrala och södra Polen organiserades som det så kallade Generalguvernementet. Hans Frank blev ansvarig för den civila administrationen av generalguvernementet den 26 oktober 1939.
Från det kungliga slottet Wawel i Krakow byggde Frank upp ett hovliknande liv, samtidigt som befolkningen utsattes för en allt brutalare ockupation. Polen skulle exploateras ekonomiskt, leverera arbetskraft och livsmedel till Tyskland och underordnas nazismens raspolitik.
Terrorn riktades tidigt mot människor som kunde tänkas leda ett framtida motstånd: lärare, akademiker, präster, politiker och jurister. Under våren och sommaren 1940 intensifierades förföljelserna genom AB-Aktionen, Außerordentliche Befriedungsaktion. Tusentals polacker greps; många avrättades och andra skickades till koncentrationsläger.
Samtidigt tvångsrekryterades polacker till arbete i Tyskland och stora mängder livsmedel fördes bort, trots svår brist bland lokalbefolkningen. Franks egna tjänsteanteckningar visar hur den tyska krigsekonomins och befolkningens behov prioriterades framför människorna i det ockuperade Polen. Nürnbergtribunalen slog senare fast att Frank medvetet deltog i den ekonomiska exploateringen och deportationen av polacker till tvångsarbete.
Den civila förvaltning som Frank ledde medverkade också i förföljelsen och isoleringen av judarna genom diskriminerande bestämmelser, tvångsarbete, konfiskationer och gettonisering. Warszawas getto blev det största i det ockuperade Polen och kom att rymma mer än 400 000 judar. Getton upprättades på många andra platser.
När Nazityskland övergick till ett systematiskt massmord på Europas judar blev generalguvernementet ett av Förintelsens epicentrum. Bełżec, Sobibór och Treblinka anlades där som förintelseläger inom ramen för Operation Reinhard. Majdanek utanför Lublin var främst ett koncentrations- och tvångsarbetsläger, men blev också en plats för omfattande massmord, bland annat genom skjutningar och gasningar.
Franks egna tjänstedagböcker är en omfattande byråkratisk redogörelse för ett styre präglat av förtryck, tvångsarbete, svält och massmord. Franks officiella dagbok och tjänstehandlingar omfattade 38 volymer och användes som bevismaterial i Nürnbergprocessen.
Inför den internationella militärtribunalen i Nürnberg försökte Frank begränsa sitt personliga ansvar, men erkände samtidigt en övergripande skuld för naziregimens brott. Hans ånger var emellertid motsägelsefull. I sitt slutanförande försökte han relativisera sitt tidigare skuldmedgivande genom att hänvisa till övergrepp mot tyskar efter kriget. Domstolen slog fast att han varit en medveten och villig deltagare i terrorn, exploateringen och tvångsarbetet i Polen samt i förföljelsen och massmordet på judar. Han dömdes till döden och hängdes i Nürnberg den 16 oktober 1946.
Bild: Hans Frank, generalguvernör för det tyskockuperade Generalguvernementet i Polen, vid en polisparad i Kraków under andra världskriget. Foto: Bundesarchiv, Bild 121-0270, CC BY-SA 3.0 DE, via Wikimedia Commons.
Musik: Prelude In F Minor av Eul, Storyblock Audio
Klippare: Emanuel Lehtonen
