Karl XIV Johan

Historia Nu 42: Napoleons marskalk som räddade Sverige

Sverige har aldrig varit så illa ute som år 1809 när landet hotades att delas upp mellan sina fiender och upphöra som en självständig stat. I detta läge valde det fattiga landet i Europas periferi ett halmstrå – en i Sverige okänd marskalk från Frankrike som tjänat i Napoleons revolutionära armé – att bli kung i Sverige.

Jean-Baptiste Bernadotte (1763-1844), son till en lägre jurist, utan någon adlig bakgrund, blev kanske Sveriges bästa kung Karl Johan XIV som orienterade Sverige västerut, lade grunden för vår neutralitetspolitik, skapade förutsättningar för den längsta fred landet upplevt samt sanerade Sverige usla finanser.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

År 1808 slogs Sverige för sin existens på tre olika fronter: i söder mot Napoleon, i väster mot Danmark och i öster mot Ryssland. Napoleon och tsar Alexander I hade gjort upp om att stycka Sverige utmed Motala ström för att kväsa Sveriges bundsförvant England. I Sverige var den inkompetente Gustav IV enväldig härskare som misslyckats med det mesta och spred en uppgivenhet bland sina underlydande.

Prologen var ett läge där en rad mindre lyckade kungar i som i snabb följd avlöste varandra. I början av 1800-talet var Sverige var ett fattigt och gles befolkat land i Europas. Städerna var små och livet var präglat av superi och smuts. Medellivslängden för män var 34 år och 38 år för kvinnor. Samtidigt var läskunnigheten 80 procent och det fanns stora naturrikedomar.

Sverige angreps 1807-09 av Danmark, Ryssland och Frankrike. Landet hade förlorat Pommern och Finland. 1809 avsattes den inkompetente Gustav IV Adolf i en statskupp genomförd av missnöjda officerare. Ryska trupper landsteg i Grisslehamn och Umeå och en sjuklig åldring Karl XIII valdes motvilligt till kung.

När läget var som mörkast i augusti 1810 valde Sveriges riksdag under slumpmässiga former en okänd tronföljare: den franske marskalken Jean-Baptiste Bernadotte, en verklig joker i leken. Den franska marskalken tog namnet Karl Johan när han adopterades av kungen Karl XIII och tog redan som kronprins befälet. En ny tid tog sin början.

Trots att Karl Johan XIV bars fram till makten med förhoppningen att han skulle återta Finland, valde han istället att vända Sverige västerut och låg bakom unionen med Norge.

I avsnitt 42 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med diplomaten och författaren Dag Sebastian Ahlander som är aktuell med boken Sverige vid avgrunden – 1808-1814.

Giftavrättningen av Sokrates

Historia Nu 41: Förgiftningar, giftmord och kemisk krigsföring i historien

Människan lärde sig tidigt att utnyttja gifter för att överleva och döda andra. Redan för 13 000 år sedan använde människor på Zanzibar gift på pilarna för att döda byten. Naturliga gifter används också för att bedöva och fånga fiskar i floder.

Gifter har följt människorna under historien. Osynliga och doftlösa ämnen som kolmonoxid har dödat många. Arsenik är närmast fått en mytisk ställning i historien av giftmord. Cyanid har använts för avlusning, självmord och massmord.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Men ett dödligt gift kan också användas som medicin. På 1500-talet noterade naturvetaren Paracelsus att vad som är giftigt kan fungera som medicin om bara doseringen är rätt. Och arsenik har visat sig vara ett fungerande medel mot exempelvis syfilis.

Redan under antiken har gifter använts både som kemisk krigsföring och avrättningsmedel. Världshistoriens mest kända avrättning skedde med gift när filosofen Sokrates tvingades dricka en blandning av odört, opium och vin eftersom han anklagats för att förleda ungdomen.

Förintelsen, det värsta massmordet i världshistorien, skedde främst med cyanid under varumärket Zyklon B som tagits fram för att avliva insekter. Även insektsmedel med cyanid dödade poeten Dag Andersson år 1920 när avlusningen av hotellrummet han bodde på inte utförts på korrekt sätt.

I avsnitt 41 av podcasten Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Olle Matsson som är professor i Kemi vid Uppsala universitet. Han är aktuellt med boken Allt är gift. Om dödliga ämnen och dess roll i historien.

Historia Nu 40: Demokratins genombrott vs maffiavälde

Den första demokratin uppstod när grekiska krigare grundade nya kolonier och valde rösträtt framför en oförutsägbar våldsmakt. De första medborgarstaterna växte fram omkring 700 f Kr i den grekisktalande världen runt Medelhavet och Svarta havet.

De härskande beväpnade klasserna tog avstånd från en historia av maffialiknande klanbråk och hederstänkandet. I stället för ett ständigt pågående inbördeskrig valde man att rösta om vilka som skulle vinna. Det skapades medborgarstater med rösträtt, yttrandefrihet och likhet inför lagen för manliga fria medborgare i stark kontrast till den tidigare Homeriska världen där den starkaste rätt regerade. Medborgarstaterna överlevde ända till det makedonska imperiets expansion 300 f Kr.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts


I den homeriska världen före medborgarstaterna var alla ständigt beväpnande och det fanns knappast något fredligt utbyte. Våldsmakt gav dig tillgång till egendom och rättigheter. I Homeros beskyddar gudarna hjältarna och hjältarna beskyddar vanligt folk – men du kan inte välja bort beskyddet. I boken Världens första medborgare drar maffiaforskaren Tomas Lappalainen paralleller mellan beskyddet från homeriska hjältar, maffian och den svenska staten.

Södra Italien hade under århundrandena styrts utifrån av greker, romare, araber, spanjorer och fransmän. I Kalabrien i södra Italien upprättade greker kolonier på 700-talet före Kristus. Efter romarna följde araber, spanjorer, fransmän och slutligen Norditalien. Här kom staten att representeras av utländska kolonisatörer.

Maffians starka ställning i södra Italien går att se som en rest från en tid före medborgarstatens framväxt i den grekisktalande världen. Då konkurrerade olika starka män och grupperingar om att beskydda och beskatta människorna.

Själva begreppet maffia i dagens betydelse uppstod egentligen först vid Italiens enande 1861 när de lokala maktstrukturerna parat med ett starkt avståndstagande mot makter utifrån började konkurrera den nya enhetsstaten. I Södra Italien kan fortfarande staten eller norra Italien kan fortfarande ses som förtryckare.

Ndrangetha från Kalabrien, Italiens skospets, är den mäktigaste maffian i södra Italien med kontaktnät över hela världen. Ndrangethans beskyddarverksamhet har sitt ursprung i den forntida antika världen innan några stadsstater hade uppstått i den grekiska övärlden.

Ndranghetan lever med en förvriden hederskultur med rötter inom den grekiska forntiden som dopats av miljardvinster som kommer ifrån att de kontrollera den europiska kokainhandeln. En svag antydan om kränkning kan utlösa en mordvåg.

Maffians beskyddarverksamhet är en direkt utmaning mot statens våldsmonopol. Att det dessutom handlar om ett stort antal maffiafamiljer som sinsemellan kämpar om makt och inflytande gör maffians styre mycket våldsamt.

Den enda gången den italienska staten framgångsrikt har bekämpat maffian var under Mussolinis fascistregim då rättsstaten sattes ur spel. Maffian har också varit tillbakapressade under de så kallade Maxi-rättegångarna i början av 1980-talet.

I avsnitt 40 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Tomas Lappalainen som är Sveriges främsta maffiaexpert med en rad böcker som Maffia, Camorra och Ndrangheta. Han är aktuell med boken Världens första medborgare.

Carta Marina

Historia Nu 39: Kartornas historia från Babylon till 1:a världskriget

Kartritandet har genomgått flera utvecklingssteg. Tidigt användes kartor religiöst och rituellt, men med tiden tog den praktiska betydelsen över som att registrera äganderätt och hjälpa handelsfolk och militärer att hitta rätt.

De första kartorna är omtvistade. Världens första kända karta, enligt professor Rappenglück, är en stjärnkarta över Orion som hittades Alb-Donau-Kries i Tyskland inristad i en mamuttand som är mellan 32 500 år till 38 000 år gammal. Men det kan ju också vara några slumpmässigt inristade punkter.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts


Kartor på funna trolltrummor går att tolka som att kartor tidigt har använts i rituella sammanhang. Den första kända världskartan är av lera och 2600 år gammal med Babylon i världens mitt. Senare sattes Jerusalem i centrum av den kristna världen.

Många av principerna för moderna kartor utformades redan år 150 e Kr av greken Klaudios Ptolemaios i ”Geografike hyphegesis” som redogör för kartprojektioner och omfattar tabeller över orters lägen. Mycket av kartritandet byggde på att prata med handelsmän och läsa om platser i äldre skrifter. Det är också under Ptolemaios levnad som Norden omnämns för första gången i kartsammanhang som öar i nord där den största heter Scatinavia.

Katrograferna har alltid tagit sig friheter att rita in kontinenter som egentligen ingen känner till och det var inte konstigt att rita in paradiset på jorden. Änglar och sjöodjur var länge standard i kartritandet.

Tryckerikonsten på 1500-talet gav kartorna ett stort genomslag genom att göra dem tillgängliga för bredare kretsar. De som inte hade råd med en atlas i tolv band som kunde kosta en årslön hade alltid råd med ett kartblad.

På 1600-talet förbättrades kartorna ordentligt när stater började utnyttja lantmäteriteknik som trianguliering för att mäta avstånd. Nästa stora utvecklingssteg kom först under andra världskriget när man började utnyttja flygfotografering när fiendens ställningar skulle kartläggas.

I avsnitt 39 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten Thomas Reinersten Berg har skrivit boken Kartornas historia i världen – och Norden.

141-Kursk

Historia Nu 38: 141-Kursk – Världens värsta ubåtsolycka blev Putins största PR-fiasko

När den ryska ubåten 141-Kursk sjönk till botten den 12 augusti år 2000 var det historiens värsta ubåtsolycka. Kanske hade det gått att rädda en del av besättningen om den ryska marinen i tid accepterat utländsk hjälp. Kursk blev en symbol för Rysslands förlorade styrka och förnedring.

Alla kan känna ångest bara av tanken att vara instängd i en förolyckad ubåt på 108 meters djup i iskalla vatten. När ryssarna och världen våndades över de ryska besättningsmännens öden valde den nytillträdde president Vladimir Putin att stanna i sin sommarstuga i Sotji. När den brunbrände presidenten i kortärmad skjorta senare svarade på frågan om vad som hänt – med orden att den sjunkit var det en PR-blunder folket aldrig riktigt förlåtit honom för.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

En defekt övningstorped som drevs av det instabila bränslet vätesuperoxid utlöste den första explosionen på Kursk som senare resulterade i flera explosioner. På en mätstation i Norge registrerar seismografer skakningarna motsvarade ett mindre jordskalv. Sedan sjönk ubåten till 108 meters djup norr om Kolahalvön i Barents hav och hela besättningen på 118 man följde med ner i djupet.

141-Kursk som byggt 1995 var en av den ryska flottans största och modernaste ubåtar med en längd på motsvarande 1,5 fotbollsplan och hög som ett fyravåningshus. Världens största attackubåt drevs av två kärnkraftsreaktorer. Med sina dubbla skrov ansågs den vara osänkbar. Men under 1980-talet genomgick den sovjetiska flottan stora nedskärningar och underhåll av materiel blev eftersatt. Lönerna till besättningarna kunde vara flera månader försenad.

Direkt efter att ubåten gått till botten hade 23 besättningsmän överlevt. När den ryska flottan senfärdigt inledde sitt räddningsarbete levde fortfarande besättningsmän längst bak i ubåten. Fortfarande 15 timmar efter olyckan levde några av männen.

Men den ryska räddningsfarkosten lyckades inte ansluta sig till Kursk pga dåliga batterier. Fem dagar efter olyckan godkände president Vladimir Putin att flottan fick ta emot hjälp från Norge och Storbritannien. Men först den 20 augusti fick den britterna tillstånd att försöka bistå männen på Kursk, men då var alla redan döda på grund av kolmonoxid-förgiftning efter ytterligare en mindre explosion ombord på ubåten.

I avsnitt 38 av podden Historia Nu samtar programledare Urban Lindstedt med Gunnar Åselius som är professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan i Stockholm. Han har forskat om den sovjetiska marinen och utgett ett flertal böcker.

Historia Nu 37: Vikingarnas invasion av England

Attacken mot det rika klostret Lindisfarne i Northumbria den 8 juni år 793 räknas som starten för vikingarnas kolonisering av England. Med tiden kom nordborna att kontrollera nästa hela norra och östra England – något som dagens ortsnamn avslöjar.

Den första kända raiden skedde redan år 787 när vikingar från Norge landade vid ön Portland utanför Wessexs södra kust.

Många européer ägnade sig åt att plundra grannfolk, men vikingarnas attacker skiljde sig i fråga om intensitet och omfattning. Den lärde Alcuin, från Northumbria som var verksam i Karl den stores hov skrev:

“Never before has such terror appeared in Britain as we have now suffered from a pagan race … The heathens poured out the blood of saints around the altar, and trampled on the bodies of saints in the temple of God, like dung in the streets.[43]

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Det fanns flera orsaker till att nordborna sökte sig bortom Norden. Befolkningstillväxt i Norden och de tekniskt överlägsna vikingaskeppen fick nordborna att söka sig till den brittiska ön i jakt på rikedomar, handel och land. De mötte ett land splittrat mellan otal små kungadömen som hade svårt att försvara sig mot de hänsynslösa hedningarna.

Det första vittnesbördet från England finns i Anglosaxiska krönikan från 876, då ”Halvdan delade ut northumbrernas land och man började plöja och försörja sig”. Vikingarna erövrade och bosatte sig i norra och mellersta England. York blev vikingastaden framför andra.

År 878 besegrade Alfred den store av Wessex vikingarna, men nästa erövringsvåg kom runt år 980 och år 1013 erövrade den danske kungen Sven Tveskägg England. Hans son Knut styrde sedan över England, Danmark och slutligen även Norge. Men efter Knuts död år 1035 föll riket samman, men Knuts söner fortsatte att styra England till 1042.

I det 37 avsnittet av podcasten Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Dick Harrison som är professor i historia vid Lunds universitet och har skrivit ett femtiotal böcker, både fack- och skönlitteratur. Han är aktuell med boken Englands historia i två band.

Ågstaverket skulle producera vapenplutonium

Historia Nu 36: De hemliga svenska atombomberna

Världen chockades av förödelsen av den första atombomben den 6 augusti 1945 över den japanska staden Hiroshima. Amerikanarna passade också på att testa en plutoniumbomb över Nagasaki tre dagar senare. Bara dagar efter atombomberna över Japan inleddes arbetet med att ta fram en svensk atombomb.

I Hiroshima och Nagasaki dödades runt 150 000 människor. Ett nytt fruktansvärt vapen var fött och få kunde överblicka konsekvenserna av att atomklyvning skett utanför laboratorerna.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Mindre än två veckor efter Hiroshima och Nagasaki gav den svenska överbefälhavaren uppdraget till Försvarets forskningsanstalt att skaffa kunskaper om hur kärnvapen fungerar tillsammans med ett betydande anslag på 450 000 kronor.

I februari 1948 lämnade försvarsstabschefen Nils Swedlund ett formellt uppdrag till Försvarets forskningsanstalt (FOA) att utreda möjligheterna att skaffa atomvapen. Tre månader senare var utredningen om ett framtida kärnvapenprogram klar. Inom tio år skulle Sverige kunna framställa sin första atombomb. Hela programmet beräknades kosta nästan en halv årsbudget för försvaret.

1954 argumenterade statsminister Tage Erlander för en satsning på atomvapen, som sedan klubbas i riksdagen 1956. Och bland de högsta militärerna var anskaffning av kärnvapen en självklarhet i slutet på 1950-talet.

Folkliga protester mot atombomben tog fart 1958 med Aktionsgruppen mot svensk atombomb och socialdemokratin hade varit splittrad hela tiden ända upp på regeringsnivån. Allt mer av forskningen kring kärnvapnen flyttades pragmatiskt in under skyddsforskningen med statsminister Tage Erlanders goda minne.

Sverige fick också löften om att skyddas under USA:s kärnvapenparaply. Därför skrev Sverige under icke-spridningsavtalet för kärnvapen år 1968.

Trots detta behöll Sverige kapaciteten att producera plutonium en bit in på 1970-talet i Ågestaverket utanför Farsta i Stockholm. De sista experimenten med vapenplutonium skedde så sent som 1972.

I avsnitt 36 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Wilhelm Agrell som är historiker med inriktning på freds- och konfliktsvetenskap samt professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet. Han har bland annat skrivit boken Svenska förintelsevapen.

Ryska krigsfångar vid slaget vid Narva

Historia Nu 35: 20 år som krigsfånge i Karl XII:s Sverige

Att vara krigsfånge i Karl XII:s Sverige var en friare tillvaro än vad som drabbade soldater efter nationalismens genombrott i Europa. Men det var fattigt och många tvingades att stanna i tio till tjugo år om de ens överlevde.

Under det stora nordiska kriget år 1700 till 1721 tog Karl XII:s armé tusentals danska, ryska, sachsiska och polska soldater som krigsfångar. Många krigsfångar utväxlades tidigt mellan de stridande länderna, men tusentals tvingades att stanna upp till 20 år i Sverige. Runt 15 000 krigsfångar hölls fånga i Sverige under det stora nordiska kriget.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Fångarna levde tillsammans med lokalbefolkningen i snart varje svensk stad. En del gifte sig och skaffade barn med svenskor, andra tvingades eller lockades att kriga för Sverige. Svenskar som var krigsfångar i Danmark hade liknande förhållanden även om de framförallt inkvarterades i landsbygden. Sämst hade svenskarna som hamnade i Saxisk fångenskap som tvingades ruttna i mörka fängelsehålor utan tillräckligt med mat.

Det var först i slutet på kriget som det upprättades ett läger för krigsfångar på Visingsö i Vättern där vi idag kan besöka rysskyrkogården.

Myndigheterna gjorde stor skillnad på meniga och officerare. Mot hederslöfte om att inte fly fick officerarna långtgående friheter. De hyrde bostäder på egen bekostnad, kunde besökas av sina familjer och välkomnades dessutom som ståndsbröder av adeln och bjöds in på fester och middagar.

De meniga soldaterna fick ett underhåll på 3 öre silvermynt per dag, dubbelt så mycket som de som fick fattigstöd, och ibland nya kläder när vintern var i antågande. Men pengarna räckte knappast och det var nödvändigt att skaffa sig extrainkomster, bland annat ägnade de sig åt enklare hantverk som de kunde sälja till lokalbefolkningen. Ryska krigsfångar hjälpte till att bygga Stockholms slott och att bygga befästningar i Göteborg, Karlskrona och Malmö.

I podcasten Historia Nu avsnitt 35 samtalar programledaren Urban Lindstedt med Olof Blomqvist som är doktorand i historia vid Stockholms universitet. Han studerar interaktionen mellan krigsfångar i och lokalbefolkningen under tidigt 1700-tal i Sverige, Danmark och Sachsen.

Historia Nu 34: På Gallipoli offrades 346 000 soldater för ingenting

De blodiga striderna på Gallipoli i Turkiet blev en symbol för militär inkompetens och brist på medkänsla med soldaterna hos den högsta ledningen under första världskriget. Här offrades 346 000 soldater under några månader för att uppnå ingenting.

Marinminister Winston Churchill, den framtida brittiska premiärministern, hade varit drivande i den illa förberedda operationen vars syfte var att erövra Konstantinopel och säkra sjövägen till Ryssland. Fiaskot bidrog till att Churchill senare tvingades att dra sig tillbaka från politiken under några år.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Gallipoli är en bergig halvö mellan Dardanellerna och Sarosbukten på den europiska sidan av Turkiet där några av första världskrigets mest blodiga strider utkämpades av franska, brittiska, australienska samt nyazeeländska trupper mot turkiska trupper förstärkta med tyskt material och tyska rådgivare.

En misslyckad sjöaktion av en fransk-brittisk flotta tvingade fram en illa planerad landstigning med infanteri den 25 april 1915 som gick fel redan från början. Anfallsstyrkorna bestod i huvudsak av australiska och nyzeeländska soldater vid sidan av brittiska och franska soldater.

Ett oväntat hårt motstånd av turkiska styrkor som hade hjälp av stridsvana tyska soldater och rådgivare satte stopp för anfallen, men också felaktiga kartor och bristande samband, bäddade för fiaskot. Förlusterna blev stora på bägge sidorna, men de drabbade främst anfallande trupper.

Slaget pågick under åtta månader innan de brittisk-franska trupperna tvingades att dra sig tillbaka. Ententens förluster var över 46 000 döda och närmare 219 000 sårade soldater. På den osmanska sidan räknades närmare 300 000 döda.

I podcasten Historia nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Marco Smedberg som är militärhistoriker, pansarofficer och ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien. Han har skrivit det moderna standardverket Första världskriget (2014) och är reseguide på resor till Gallipoli.

Reklam
Följ med militärhistorikern Marco Smedberg på en femdagars resta till Gallipoli i Turkiet, ett av första världskrigets viktiga och avgörande slag. Här kämpade de landstigna allierade trupperna under ett halvår mot turkiska förband, förstärkta med tyska militära rådgivare och materiel. Avresa den 17/5. Läs mer och boka på Historiska Resors hemsida.

Familjen Buskas från Gammalsvenskby

Historia Nu 33: Vägen till Gammalsvenskby kantades av kors

I ett skogsbryn på estniska Dagö finns hundratals enkla kors gjorda av pinnar, löv, stenar och kottar till minne av den sista gudstjänsten som svenskarna på Dagö höll i augusti 1781 innan de påbörjade en nio månaders lång dödsvandring till det som kom att bli Gammalsvenskbyn i södra Ukraina.

Svenskarna från Gammalsvenskby är historien om vanliga människors liv i händerna på maktfullkomliga adelsmän, kejsarinnor, röda tsarer och svensk byråkrati. Men också berättelsen om hur en liten etnisk grupp under århundranden lyckades behålla sin identitet under olika herrar i olika länder.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

De som överlevde vandringen till södra Ukraina höll sedan på att duka under eftersom de var ovana jordbrukare. På Dagö hade de flesta varit fiskare. Gammalsvenskbyborna behöll under åren sitt svenska ursprung och man bevarade sin svenska ålderdomliga dialekt. Giftermål ingicks aldrig med ryssar.

Svenskarnas på Dagö kom någon gång på 1100-talet från nuvarande Finland till Dagö där de försörjde sig som fiskare. De levde under den svenska kronan på 1500-talet.

Den ryska kejsarinnan Katarina II anvisades dem mark i södra Ukraina efter en rättslig tvist med den svenske godsägaren Stenbock. Efter en vandring under nio månader där många dukat under av köld och sjukdomar anlände man år 1782. Svenskbyn i Ukraina var ett faktum.

Livet för svenskarna mötte många svårigheter under tsarer och Sovjetkommunism. Och 1929 kunde hela svenskbyn emigrera till Sverige – men livet i ett land de aldrig sett blev en besvikelse för många. Och ett antal familjer återvände till Ukraina 1931 där de fick genomlida förföljelser och deportation under Stalinterrorn.

Den 1 augusti 1928 kom de första svenskbyborna till Trelleborg. Under 1929 överfördes omkring 900 gammalsvenskbybor från Sovjet till Sverige. De allra flesta svenskbyborna slog sig ner på Gotland. En del familjer for vidare till Kanada. 26 familjer återvände till Ukraina och 1957 lyckades ett femtiotal svenskbybor ta sig åter till Sverige.

I 33:e avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Jörgen Hedman är författare, lärare och forskare som har forskat om svenskar i österled: i Finland, Estland, Lettland och Ukraina. Han har fördjupat sig i Gammalsvenskby i Ukraina.