Berlinmuren

Historia Nu 58: Berlinmuren – kalla krigets främsta symbol

Berlinmuren blev den starkaste symbolen för delningen av Europa efter andra världskrigets slut. Muren var 43,7 kilometer men med dubbla och tredubbla taggtrådsstängsel med mellanliggande ingenmansland sträckte sig gränsbefästningen 156 kilometer.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Efter kriget kom amerikanerna att acceptera delningen av Europa och i hemliga samtal mellan USA:s president John F Kennedy och generalsekreterare Nikita Chrustjov gjorde Kennedy klart att de accepterade Sovjetunionens överhöghet över Östeuropa och Östtyskland.

Östtyskarna fick aldrig fria val, men de röstade med fötterna istället. Under åren 1949 till 1961 lämnade 2,7 miljoner människor det fattiga och ofria Östtyskland för Västtyskland. När antalet flyktingar ökade till 30 415 i juli månad 1961 blev det för mycket för den kommunistiska regimen. Efter att inhämtat godkännande från Moskva påbörjades byggandet av Berlinmuren den 13 augusti 1961.

I avsnitt 58 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jan Lewenhagen som var Dagens Nyheters korrespondent i Berlin 2006–2016. Han har bland annat skrivit boken ”Kanslern som kom in från kylan” där han skildrar Angela Merkels politiska karriär.

På tre dagar uppfördes Berlinmuren som blev 43 kilometer lång och med tiden kom den att förstärkas med ytterligare en mur, bevakningstorn, minfält och taggtråd. Officiellt var Västvärlden rasande, men i hemlighet var de västliga ledarna lättade över att det spända läget hade fått någon slags lösning – en mur var bättre än ett krig.

Men trots hindren kom 5 000 människor att fly genom att klippa taggtråd, simma över floder, krypa via tunnlar, dolda i lönnfack i bilar och flyga med flygplan och luftballonger. Runt 200 människor dog vid flyktförsök. Den förste var den 24-årige Günter Litfin som försökte simma över till väst och den siste den 21-årige Chris Gueffroy, som sköts med tio skott i februari 1989.  Både försök till och förberedelser för flykt bestraffades med upp till åtta års fängelse.

Efter den sovjetiska ledaren Michail Garbatjovs perestrojka och glasnost hamnade den östtyska ledningen i stalinistisk opposition och när andra öststater frigjorde sig öppnades järnridån upp. Tiotusentals östtyskar kunde i september 1989 passera gränsen Ungern-Österrike. Östtyska medborgare började nu ställa sig vid muren för att få resa ut. En presskonferens i Östberlin rörande massflykten avslutades med politbyråmedlemmen Günter Schabowskis historiska besked: DDR-gränsen skulle öppnas. Genast.

28 år efter att Berlinmuren uppfördes öppnades gränsen mellan Öst- och Västberlin den 9 november 1989, klockan sex på kvällen. Mindre än ett år senare återförenades Öst- och Västtyskland den 3 oktober 1990.

Bild: Berlinmuren 1961. Från tyska federala arkivet. Creative Commons.

Musiken i avsnittet: TECHNO CITY OF BERLIN by Marco Cappelletti is licensed under a  Creative Commons License.

Birger Jarl

Historia Nu 57: Riksbyggaren Birger Jarls blodiga väg till makten

Birger Jarl (1210-1266) blev aldrig kung, men är ändå en av Sveriges historias viktigaste personer. Hans väg till makten blev blodig. Samtidigt lade han grunden till Sverige som stat, skapade ett rättssamhälle, byggde borgar och städer.

Birger Magnusson var en hård maktspelare som efter att han dödat sina konkurrenter om makten lade grunden till den svenska statsbildningen och grundade Stockholm och ett stort antal städer. Två av sönerna blev kungar – Valdemar Birgersson och Magnus Ladulås.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

I avsnitt 57 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, som skrivit ett femtiotal böcker, både fack- och skönlitteratur.

Birger Jarl var född in i den mäktige Bjälboätten under en tid när lokala stormän styrde sina områden utan inblandning från statsmakten. Han blev kungens närmaste man under en tid som präglades av blodiga maktkamper mellan de ledande ätterna.

Birger Jarl gifte sig med kung Erik den läspe och haltes syster Ingeborg och blev kungens närmaste man – Birger Jarl. När kung Erik senare dog satte han sin son Valdemar på tronen som efterträddes av Birgers son Magnus Ladulås.

Före Birger Jarl gjorde lokala stormän och biskopar i princip vad de vill lokalt utan att statsmakten lade sig i, men Birger Magnusson lyckades etablera statsmaktens överhöghet över det lokala.

Han drev igen rikstäckande lagstiftning om hemfrid, tingsfrid och kvinnofrid. Han etablerade de flesta av Sveriges äldre städer – däribland Stockholm. Birger Jarl byggde också ointagliga borgar som fick i betydelse i hundratals år.

Inledande musiken är Kyrie Eleison av The Tudor Consort som är släppt under Creative Commons, Attribution 3.0 International License.

Bild: Så här såg avbildningen av Birger Jarl ut i Stockholms Medeltidsmuseums utställning 2010. Arkeologen och skulptören Oscar Nilsson har med hjälp av kriminaltekniska metoder rekonstruerat jarlen Birger Magnussons ansikte utifrån osteologiska analyser och gipsavgjutning av kraniet. Rekonstruktionen av den medeltida statsmannen gjordes utifrån det kranium som ligger begravt i Varnhems kyrka och som med stor sannolikhet tillhört Birger Jarl. Foto: Wahlsten, Ray, Medeltidsmuseet.

Antikens sju underverk

Historia Nu 56: Antikens sju underverk

Alla har hört talas om antikens sju underverk, men få kan rabbla upp dem. Förteckningen över de märkvärdiga sevärdheterna kan närmast beskrivas som en uråldrig bucket-list, som man borde ha besökt. Men fanns antikens sju underverk på riktigt?

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

I dag återstår enbart det äldsta av de sju underverken – Cheopspyramiden. Listan över antikens sju underverk är först känd från ett epigram av diktaren Antipatros från Sidon från 100-talet f.Kr som innehåller: Babylons murar, skulptören Fidias’ Zeusstaty i templet i Olympia, kolossen på Rhodos, de hängande trädgårdarna i Babylon, pyramiderna vid Giza, Mausoleet i Halikarnassos och Artemistemplet i Efesos.

I avsnitt 56 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Kristina Ekero Eriksson med arkeologen och författaren Allan Klynne, som precis kommit ut med boken Antikens sju underverk.

Vi lever närmare i tid till de gamla grekerna än de levde nära det antika Egypten. Därför visste det antika grekerna mindre om de 4500 år gamla pyramiderna i Giza än vi gör idag. Pyramiderna, som en gång lyste bländande vita i hettan, är den överlägset äldsta av de antika underverken.

Och kolossen på Rhodos, det vill säga en bronsstaty föreställande solguden Helios som var så enorm att den sades ha ett ben på vardera sida om öns hamninlopp får oss att ifrågasätta sanningshalten i de antika listorna. Men frågan är vilken lista som är korrekt och har alla underverk verkligen funnits?

Skönast av alla underverk var Zeusstatyn i den grekiska helgedomen Olympia, hemort för de olympiska spelen. Här satt gudarnas kung på en tron inne i ett tempel, framför en bassäng fylld av olivolja. Statyn var över tretton meter hög och tillverkad av marmor, guld och elfenben. Hur kunde grekerna finansiera detta storverk för 2500 år sedan? Och vad vet vi om konstnären Fidias som skapade den?

I Babylon påstås det att det fanns paradisiska trädgårdar, men på vilket sätt var de ”hängande

An Appreciation by The Music of Ancient Greece is licensed under a Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 International License.

I Maerten van Heemskercks målning från 1535 är antikens sju underverk bakgrunden till Paris bortförandet av Helena, från The Walters Museum. Public Domain.

Tredjeklass vagn

Historia Nu 55: Den svenska järnvägsturismens historia

När järnvägen byggdes ut i Sverige på 1800-talet skapade det möjligheter för turistandet för fler än adelsmän. Badorter som Mölle i Skåne, som tidigt blev en internationell destination, fick sin järnväg till den närliggande orten Höganäs år 1885.  Ännu viktigare för turismen blev den norra stambanan till Dalarna och senare Jämtlandsfjällen och Lappland.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Järnvägen, som kom flera decennier senare till Sverige än övriga Europa, blev en succé direkt. Jonsered någon mil utanför Göteborg blev år 1856 ett av de första utflyktsmålen som de första svenska järnvägsresenärerna besökte. Första månaden efter invigningen av sträckan Göteborg-Jonsered hade 4 000 människor testat att flyga fram i 40 km/h.  Jonsered låg naturskönt vid sjön Aspen och det byggdes en restaurang på platsen för förfriskningar och måltider.

Den norra stambanan som började byggas under den senare delen av 1800-talet fick en stor betydelse för turismens utveckling först i Dalarna och senare i Jämtland och Lappland.  

Järnvägen gjorde det möjligt för en uppåtsträvande borgarklass att besöka fjällen först i Jämtland och senare i Lappland.

Utomlands startade tågturismen ännu tidigare. När frikyrkopastorn Thomas Cook år 1841 organiserade en utflykt med tåg för 500 personer från Leicester till den närbelägna staden Loughborough blev det starten på ett av världens största resebolag.

Semester för flertalet kom först när den första svenska semesterlagen infördes 1938, som gav arbetstagare två veckors betald ledighet per år. När den vanliga arbetarens fick semester fanns det en stor oro för att hen mest skulle lata sig. Idealet var tidigt friluftsliv och även arbetarrörelsen ville se skötsamma arbetare på semester.

Under 1950-talet blev den amerikanska företeelsen camping allt vanligare i Sverige. Många arbetsplatser och organisationer arrangerade semestrar för sina anställda eller medlemmar. Med tiden fick allt fler svenskar fick råd att resa utomlands, till en början med buss, färja och tåg.

De första charterresorna med flyg kom på 1950-talet och gick till Spanien. Med tiden kom kommersiella företag att ta över semesterarrangerandet framför organisationer. Under 1960- och 70-talen ökade antalet husvagnar stort, i takt med att bilismen växte i Sverige. Samtidigt kom charterresandet igång på riktigt. Det närmast maniska flygandet kom med lågprisflygets framväxt på 1990-talet.

I avsnitt 55 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Per J Anderson, journalist och snart aktuell med boken Ta tåget samt docent Lena Eskilsson, idéhistoriker vid Umeå universitet.

Bild: Svensk tredjeklass vagn av konstnären Oscar Stenvall. Public Domain. 

Pianomusiken i programmet är låten Escovado av Ernesto Nazareth som är under public domain, Wikipedia.

Järnvägens historia

Historia Nu 54: När järnvägen förändrade Sverige

Den svenska järnvägen band ihop ett fattigt bondeland och skapade förutsättningar för en industrialisering. Efter en succéartad utbyggnaden av järnvägen under den andra hälften av 1800-talet hotades järnvägen först av bussar och lastbilar i början av 1900-talet och senare av bilismen under 1950-talet. Men lägre priser och nya vagnar på 1980-talet har skapat en ny guldålder för svensk järnväg.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Riksdagsmannen Leonard Fredrik Rääf fruktade att järnvägen skulle slå sönder hantverk och bondesamhället. Han varnade för att järnvägen ”dödar allmänhetens omdömesförmåga, kraft och välstånd”. Trots detta fick Sverige sin järnväg, men flera årtionden efter länder som Storbritannien, Tyskland och USA.

Restiderna kortades från dagar till timmar när städer som Stockholm, Göteborg och Malmö knöts samman. Tåget stod för det moderna och de nya hjältarna lokförarna tjänade betydligt mer än en biträdande läkare.

I de flesta industrialiserade länder kom järnvägen under första hälften av 1800-talet. I det fattiga bondelandet Sverige dröjde det ända till 1854 innan regeringen lade fram en proposition om att bygga stambanor mellan Stockholm och Göteborg samt mellan Stockholm och Malmö. När städer knöts ihop med järnväg på 1860-talet växte nya städer växte upp längs stambanorna och efter några år infördes en tid för hela riket.

Tidiga förslag om byggande av stambanor röstades ner i riksdagen. Det fanns en oro vad järnvägen skulle föra med sig. Riksdagsmän ifrågasatte nyttan med järnväg i ett fattigt bondeland. Men år 1854 antog riksdagen ett regeringsförslag som innebar att staten skulle bygga, äga och driva ett nät av s.k. stambanor, medan bibanor och banor av lokalt intresse skulle byggas privat.

Järnvägen kom att knyta ihop landsändar på ett helt nytt sätt. När den västra stambanan invigdes den 4 november år 1864 förkortades restiden mellan Stockholm och Göteborg från tre dygn till 14 timmar. Dessutom var tåget var betydligt bekvämare än diligens och kostnaderna för att resa sträckan minskade från 40 riksdaler till 10:64 riksdaler.

Före järnvägen skiljde sig tiden mellan Göteborg och Stockholm 24 minuter. Det blev Göteborgstiden som fick bli standard för tidtabellerna för hela riket, men det blev för krångligt att lästa tidtabeller med särskilda omräkningstabeller för tiden. Därför infördes in enhetlig tid in hela riket år 1879

Men orter som fick stationer blomstrade medan regioner långt från järnvägar hamnade i historiens bakvatten. Järnvägens sträckning skapade samhälle som Eslöv, Hässleholm och Borlänge. Nässjö, Falköping, Katrineholm och Laxå var mötespunkter för stambanor, vilket gav stor växtkraft åt dessa orter.

I avsnitt 53 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Lars-Olov Karlsson, tidigare chef för järnvägsmuseet i Ängelholm och i Gävle. Även journalisten och författaren Per J Andersson medverkar.

Pianomusiken i programmet är låten Escovado av Ernesto Nazareth som är under public domain, Wikipedia.

Bild: Ludvika station omkring år 1860, public domain, Järnvägsmuseet i Gävle. Smedjebackens Järnväg, SmbJ, lok 2 ”Wessman.” Marnäs station senare ändrad till Ludvika

Dackefejden

Historia Nu 53: Dackefejden blev det sista stora bondeupproret i Sverige

Dackefejden som startade vid midsommar år 1542 är det största bondeupproret i Nordens historia. Upprorsmannen Nils Dacke organiserade ett överfall på Gustav Vasas fogdar söder om Kalmar. Upproret spred sig snabbt till andra delar av Småland.

I november 1542 kontrollerade upprorsmännen större delen av Småland, södra Östergötland och Öland. Kungen Gustav Vasa tvingades att förhandla om stillestånd och den 8 november slöts ett avtal om en ettårig vapenvila. Men Gustav Vasa hade aldrig för avsikt att acceptera en upprorsman vid makten.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Det fanns ett utbrett missnöjde med den ogudaktige kungen som hade drivit in kyrkans egendomar och infört ”det kätterska lutheriet”. Allmogen ville inte överge sina fäders tro. Att mässan numer hölls på svenska kritiserades med ”att ett spenebarn snart från en dyngvagn kunde vissla fram en mässa.”

Gustav Vasa hade sedan han kom till makten stärkt statsmakten och effektiviserat skatteuppbörden. Många extraskatter tyngde folket. År 1541 lade kungen beslag på 370 kilo silver från småländska kyrkor.

Nils Dacke kom från en småbondesläkt som bodde i både de sydligaste delarna av Södra Möre härad (Kalmar län) och i det angränsande danska Blekinge. Redan år 1536

hade Nils Dacke dödat en fogde och levt som fredslös tills han betalade en bot på 200 riksdaler. Han blev ledaren för dackeupproret efter att han anfallit fogdar och en frälseman.

I mars 1543 sårades Nils Dacke svårt i en strid med Gustav Vasa legotrupper när en kula gick igen hans båda lår. Dacke flydde och återupptog inte kampen mot Gustav Vasa förrän vid midsommar. Men kungamakten var för stark och Nils Dacke tvingades fly mot riksgränsen, men dödades några veckor senare. Upproret var nedslaget.

Upprorsmän spårades upp förhördes under tortyr. Några avrättades och steglades medan andra fick sina gårdar beslagtagna och tvingades betala dryga böter.

I avsnitt 53 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Olle Larsson, dr i historia och lektor i historia vid Katedralskolan i Växjö som är aktuell med biografin Gustav Vasa – En furste bland furstar.

Musiken i avsnittet är Claudio Monteverdis Quel Augelin Che Canta framförd av The Tudor Consort och utgiven under Creative Commons under Attribution 3.0 International License.

IB-affären

Historia Nu 52: IB-affären – underrättelseorganisationen som inte fanns

Underrättelseorganisationen IB var okänd för allmänheten innan den avslöjades i vänstertidskriften Folket i Bild/Kulturfront år 1973. Då öppnades en värld av åsiktsregistrering av svenska medborgare i samarbete med LO och avancerade utbyten med utländska underrättelseorganisationer.

IB samlade in information utomlands med hjälp av egna agenter, flyktingar och resenärer. Dessutom bytte man underrättelser med andra västerländska underrättelseorganisationer. I Sverige registrerade IB kommunister på arbetsplatser med hjälp av LO trots att åsiktsregistrering var olagligt.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

IB:s chef Birger Elmér var socialdemokrat som spelade tennis med statsminister Olof Palme och IB kom att uppfattas som det socialdemokratiska partiets egen underrättelsetjänst.

Ursprunget till avslöjandet var den avskedade IB-agenten Håkan Isacsson som fått sparken efter att det framkommit att han förskingrat organisationens pengar genom påhittade källor. Håkan Isacsson var också vän med journalisten Peter Bratt sedan militärtjänstgöringen.

Journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt samt källan Håkan Isacsson som låg bakom avslöjandena dömdes till fängelse för spioneri trots att det normala är att det bara är ansvarig utgivare som kan bära ansvar för vad som trycks i en tidning.

IB drabbades hårt av avslöjande men levde kvar i nya former. Också IB-chefen Birger Elmér lyckades fortsätta styra i det fördolda trots att han officiellt sagts upp.

I avsnitt 52 av podcasten Historia Nu samtalar Urban Lindstedt med Wilhelm Agrell som är historiker med inriktning på freds- och konfliktsvetenskap samt professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet. Han har bland annat skrivit boken Sprickorna i järnridån – svensk underrättelsetjänst 1944-1992.

Det andra korståget

Historia Nu 51: Nordiska korståg för tro och plundring

Det första korståget inleddes den 27 november 1095 av att påven Urban II uppmanade de kristna att befria Heliga landet från muslimerna. Gensvaret blev entusiastiskt och snart for flera korståg österut till Jerusalem, men också mot dagens Turkiet, Libyen och Egypten.

Även nordbor deltog i korstågen. Men många gånger känns de nordiska korstågen som en förlängning på vikingarnas tidigare plundringar – nu med kristna förtecken.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Den norske kung Sigurd Jorsalfarare var den förste europeiske monark som deltog i ett korståg till det Heliga landet år 1108-1111. Enligt legenden han tog med sig ett relikskrin från Jerusalem, som innehöll en flisa från Kristi kors och att han gav detta till staden Konghelle (Kungahälla). Sigurd ska även ha genomfört korståg till Sverige 1123 mot de hedniska smålänningarna där, kallat Kalmare ledung.

Korstågen var i allra högsta grad sanktionerade av den katolska kyrkan och de som deltog befriades från all synd.  Idag räknar man med nio olika korståg och huvudsyftet var att ta kontrollen över det heliga landet. Korsfararna finansierade själv sin resa och det var dyrt. Svårigheterna att under tidig medeltid åka ända till det heliga landet var stora. Många dåligt organiserade korståg nådde aldrig målet.

Vid mitten av 1100-talat blev definitionen av ett korståg vidare. Då blev alla krig mot kristenhetens fiender ett korståg och det blev möjligt att genomföra korståg mot hedningar runt Östersjön. Danska kungar och biskopar förde krig mot de hedniska slaviska venderna vid södra Östersjökusten. Kristna riddarordnar etablerade sig i Baltikum och blev en maktfaktor att räkna med. Många korståg var mer maskerade plundringståg och även handelsintressen underblåste korstågen. Att underkuva ortodoxa kristna blev också en del av korstågen.

I avsnitt 51 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Dick Harrison vid Lunds universitet. Han är aktuell med boken Nordiska korståg som utkommit på bokförlaget Historiska Media.

Inledande musiken är Kyrie Eleison av The Tudor Consort som är släppt under Creative Commons, Attribution 3.0 International License.

Poddcastern Urban Lindstedt

Historia Nu firar ett-årsjubileum med lyssnarsuccé

På ett år har podcasten Historia Nu lyckats etablera sig som en av Sveriges största historiepoddar med över 21 000 lyssningar i veckan. Historia Nu räknar med att fördubbla lyssnandet det kommande året.

– Vår ambition är att bli en av Sveriges största poddar inom historia, säger Historiska Medias förlagschef Erik Osvalds. Vi vill visa att historia är allt annat än mossigt när vi gör ämnet levande för lyssnarna och samtidigt förmedlar aktuell forskning.

– Podcasten Historia Nu är också ett sätt för oss som bokförlag att etablera en direktkontakt med både befintliga och nya målgrupper, fortsätter förlagschefen. Vi når lyssnare som har intresse för historieämnet men som kanske inte i första hand väljer att läsa böcker.

Programledare för Historia Nu är Urban Lindstedt, historiekunnig journalist som även driver podcasten eHandelstrender.

– Det är oerhört stimulerande att jobba med Historia Nu, säger Urban Lindstedt. Det är ett privilegium att varje vecka få möta några av Sveriges främsta historiker och föra bildande samtal om händelser och människor i historien som påverkar oss än idag, säger Urban Lindstedt.

Formatet är utmärkt, jag hinner fördjupa mig i samtalen med gästerna men det blir aldrig långtråkigt. Med alltfler lyssnare öppnas möjligheter till externa samarbeten.

– Fördelen med historieämnet är att det går att etablera kommersiella samarbeten om avsnitt utan att underminera den journalistiska trovärdigheten, säger Erik Osvalds.

Vi utgår ju alltid från historien som den uppfattas idag av de främsta historikerna. Men det är klart att det gläder mig extra mycket när vi ser intresset från externa parter att vara med och lyfta det ämne som vi själva brinner för.

Gustaf Mannerheim

Historia Nu 50: Gustaf Mannerheim var bäst på avgrundens rand

När den femtioårige Gustaf Mannerheim (1867-1951) efter 30 år i tsarens tjänst tvingades återvände till Finland på grund av den ryska revolutionen trodde vännerna att han hade sina bästa år bakom sig.

Men som överbefälhavare över de vita trupperna år 1918 slog Mannerheims ner revolutionen i Finland. Vilket gjorde honom både älskad och hatad beroende på vilken sida man valt i inbördeskriget.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Mannerheim ledde också de finska trupperna när landet slogs för sin existens under Vinterkriget 1939 till 1940 och Fortsättningskriget 1941 till 1944. Den elegante adelsmannens auktoritet var en viktig anledning att Finland överlevde som självständig stat under 1940-talet.

Den svensktalande adelsmannen Gustaf Mannerheim fick en svår start i livet då fadern ruinerade familjen med dåliga affärer och sedan flydde till Paris med sin älskarinna – en oerhörd skandal vid den tiden. Han var ett besvärligt barn som relegerades både från skolan och kadettskolan pga sitt dåliga uppförande. På kadettskolan i Fredrikshamn hade han kasernförbud under två år tills att han relegerades bara några veckor innan examen.

Bitter på storfurstendömet Finland lämnade han födelselandet för att studera vid den bästa militärskolan i Sant Petersburg och sedan framgångsrikt tjäna den ryska tsaren i huvudstaden, under det rysk-japanska kriget och första världskriget. Något som den självständighetssträvande familjen i Finland var mycket kritisk till. En bror tvingades fly till Sverige pga kampen mot förryskningen av Finland.

Gustaf Mannerheim var socialt begåvad och en duglig officer inom en militär där kontakter var viktigare än meriter. Men när tsardömet bröt samman under den ryska revolutionen tvingades han återvända till Finland där han egentligen inte hade någonting.

Det var under stunder i livet när hans existens balanserade på avgrunden som han exelerade. Nyss hemkommen till Finland blev han överbefälhavare för de vita trupperna i inbördeskriget i Finland 1918 och bidrog i hög grad till att den vita sidan vann. Detta trots att han egentligen inte stödde ett självständigt Finland.

Hans språkkunnighet, goda känsla för geopolitik och adliga charm gjorde att kunde balansera Finlands intressen mellan stormaktsintressen. Trots att Finland tagit hjälp av Tyskland under inbördeskriget erkände Storbritannien och USA Finlands självständighet 1918. Inte heller att Finland lierade sig med Hitlertyskland under Fortsättningskriget fick några större konsekvenser för Finland.

Mannerheim förlorade dock presidentvalet 1919 och blev under många år en privatperson. Under Vinterkriget mot Sovjetunionen 1939 blev han åter överbefälhavare. Det framgångsrika försvaret av Finland räddade landets självständighet.

Efter att Tysklands och Sovjetunionens pakt upphörde när Tyskland anföll Sovjetunionen tog Finland hjälp av Tyskland i Fortsättningskriget mot Sovjetunionen. Den 4 augusti 1944 valdes han av riksdagen till president, varefter han bröt banden med Tyskland.

Mannerheims auktoritet var avgörande för bytet av sida i världskriget, vapenstilleståndet med Sovjetunionen och krigshandlingarna mot tyskarna i Lappland samt under de första åren efter kriget, bl.a. i relation till de allierades kontrollkommission under Zjdanov.

I avsnitt 50 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med författaren och tidigare diplomaten Dag Sebastian Ahlander. Han har bland annat skrivit biografin Gustaf Mannerheim som fick ett mycket positivt mottagande.