Göteborg

Historia Nu 27: Göteborgs briljanta historia

Göteborgs historia är berättelsen om ett Sverige som ville öppna upp sig västerut. En väl befäst stad i stormaktens västligaste utpost blev en livsnödvändig för landet med stormaktsambitioner. Göteborg blev också en stad präglad av sina utländska invånare och rikedom skapad på handel.

En rad olika städer har anlagts längs Göta älv som Kungahälla, Lödöse och Nya Lödöse. Det första Göteborg som byggdes för en grupp nederländare fick stadsprivilegier 1607, men staden på Hisingen förstördes redan 1611 under Kalmarkriget. På kungen Gustav II Adolfs order började därför nutidens Göteborg att anläggas 1619 och fick stadsprivilegier 1621.

Nederländare kom att prägla staden under hela 1600-talet. Och redan på 1690-talet fick staden klädestillverkning och blev en ledande stad under frihetstiden. Under 1700-talet dominerade den brittiska marknaden stadens export. Det var också i Göteborg som det extremt lönsamma Ostindiska kompaniet grundades 1731 som bedrev handel med Kina.

Kontinentalblockaden under Napoleonkrigen medförde en intensiv men kort blomstring för Göteborg, som blev transithamn för den brittiska handeln på Europa. Men efter att Napoleon besegrats vid Waterloo så tömdes Göteborgs hamn från den ena till den andra dagen. Ett nytt kapitel inleddes för staden vid Göta älv.
I avsnitt 27 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten och författaren Peter Sandberg & ekonomhistorikern och författaren Tomas Andersson som är aktuella med boken Göteborgs historia – Porten mot väst.

100 år sedan första världskrigets slut

Den 11 november 1918, klockan 11 på morgonen, infördes vapenstilleståndet som satte punkt för det fyraåriga första världskriget. De allierade gick ut segrandes, och världen var inte längre densamma. Den 11 november 2018 är det 100 års-jubileum för en av historiens mest avgörande händelser.

Krigets början präglades av optimism och stridsvilja. Konflikten förväntades vara över på några månader. Däremot visade det sig snabbt vara ett extremt tragiskt kapitel i världshistorien, och orsaken till ett stort mänskligt lidande. Nya vapensystem som flygstridskrafter, stridsgas och ubåtar utvecklades och ledde till att flera civila drabbades än i tidigare krig. Under första världskriget mobiliserades över 70 miljoner soldater, och ca 20 miljoner människor dog av direkta krigsorsaker.

Ett avgörande kapitel i världshistorien

Vid krigsslutet var den gamla världen ett minne blott. Det var på många sätt en brytpunkt, en dramatisk inledning på den process som format vår moderna värld. Första världskrigets slut banade vägen för stora politiska förändringar i de berörda länderna. Stora imperier föll, såsom Österrike-Ungern, Osmanska riket och det ryska tsarväldet. Nationernas förbund bildades, och nya stormakter ritade om världskartan. Detta ledde bland annat till att nya stater bildades, exempelvis Tjeckoslovakien, Polen, Jugoslavien och Ungern.

Det första världskrigets slut och följder skapade även förutsättningar som bidrog till andra världskriget. Man kan exempelvis nämna en europeisk nationalism som uppkom ur kriget, upplösningen av imperier och återverkningarna av Tysklands nederlag efter Versaillesfreden.

100 år är en lång tid – samtidigt som det endast står för ett kort kapitel av världshistorien. Men även korta kapitel kan vara fullspäckade och revolutionerande. Det senaste seklet har kommit med många stora förändringar i samhället och världsordningen, och i många aspekter lade första världskriget grunden till det. Det är en viktig historia att minnas, särskilt angelägen på denna årsdag.

Om du vill lära dig mer om konflikten kan vi rekommendera Marco Smedbergs bok Första världskrigetPå ett gripande sätt blandar han beskrivningar av det militära förloppet med ögonvittnesskildringar. Han skildrar allt från fjärran stridsområden i tyska Östafrika och Mellanöstern till luftkriget mot Storbritannien – och även det arv till eftervärlden som kriget lämnade efter sig.

Har du läst boken och gillat Marco Smedbergs historiska skildring? Håll då utkik för framtida avsnitt av Historia Nu!

Dag Hammarskjöld - FN:s generalsekreterare 1953 till sin död 1961.

Historia Nu 26: Mystiken kring Dag Hammarskjöld har aldrig skingrats

Dag Hammarskjöld (1905-1961), som var generalsekreterare för FN under åren 1953 tills sin död 1961, är Sveriges främsta ämbetsman genom tiderna på den internationella scenen. Hans död i en flygolycka i Rhodesia när han medlade under Kongokriget är fortfarande höjd i dunkel.

Mytbildningen kring adelsmannen och ämbetsmannen Dag Hammarskjöld blev inte mindre efter att hans religiösa präglade skrift Vägmärken publicerades efter hans död. Även det faktum att han aldrig gifte sig bidrog till ryktesspridning.

Adelsmannen Dag Hammarskjöld var son till den tidigare statsministern Hjalmar Hammarskjöld som gick till historien som Hungerskjöld eftersom hans strikta neutralitetspolitik under första världskriget ledde till matbrist i Sverige. Efter framgångsrika studier valde Dag Hammarskjöld att gå i faderns fotspår och blev en plikttrogen ämbetsman som trots sin bakgrund kom väl överens med socialdemokratiska dignitärer.

Hammarskjöld valdes i april 1953 till FN:s generalsekreterare efter Trygve Lie. Med sin intellektuella briljans och stora arbetskapacitet lyckades Dag Hammarskjöld stärka generalsekreterarens roll och han spelade en stor personlig roll vid flera farliga konflikter under det kalla kriget. ”Leave it to Dag”, blev ett begrepp inom den internationella politiken.

I podcasten Historia Nu avsnitt 26 samtalar programledare Urban Lindstedt med Henrik Berggren, historiker och författare som bland annat skrivit boken Dag Hammarskjöld – Att bära världen.

Historia Nu 25: Sovjetunionens sammanbrott

Sovjetunionen var ett av de största imperium världen skådat och det försvann nästintill utan våld i december 1991. Ingen hade förutspått kollapsen och alla förvånades av hur snabbt och relativt fredligt väldet upplöstes.

Redan i början av 1960-talet hade tillväxten upphört inom Sovjet. Tecknen på stagnation och letargi hade funnits länge i det Sovjetiska samhället, men efter Stalins död 1953 hade åtminstone den värsta terrorn mot den egna befolkningen upphört.

Efter att en rad åldrande sovjetledare på kort tid avlöst varandra som generalsekreterare tog den oväntat unge Michail Gorbatjov över makten i mars 1985. Han var kommunist, men efter erfarenheterna av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl var han övertygad om att systemet måste ändras uppifrån. Men Gorbatjov ville reformera kommunismen, inte avskaffa den.

Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 tillsammans med den amerikanska presidenten Ronald Reagans stjärnornas krig hade satt ett starkt tryck på det genommilitariserade Sovjetunionen.

Gorbatjov bytte åsiktsförtryck mot glasnost, öppenhet, och då försvann själva kittet som höll samman imperiet. Glasnost öppnade för en explosiv samhällsdebatt, där de stalinistiska och även leninistiska rötter granskades, kritiserades och förkastades. Kejsaren var naken.

Samtidigt skulle en kommandoekonomi baserad på tung industri förändras genom ekonomisk omstrukturering, perestrojka. Men resultatet blev livsmedelsbrist och inflation. Dessutom gjorde Gorbatjovs kampanjer mot det pandemiska alkoholmissbruket honom impopulär.

Idag lever vi i värld där ett allt aggressivare Ryssland försöker återupprätta det landet förlorade vid kollapsen 1991. Och vi undrar fortfarande vad som hände för snart trettio år sedan.

I podcasten Historia Nu #25 samtalar programledaren Urban Lindstedt med Kristian Gerner, professor emeritus i historia vid Lunds universitet, som är aktuell med boken Rysslands historia.

Magnus Västerbro skildrar katastrofer

I måndags fick vi reda på vilka böcker är nominerade till årets Augustpriser. Bland facktitlarna hittar vi Magnus Västerbros bok Svälten – Hungeråren som formade Sverige. Författarens namn låter troligtvis extra bekant för Historia Nu-lyssnare – Magnus har nämligen gästat podcasten vid två olika tillfällen!

I avsnitt två, ”Pesten i Stockholm tog 22 000 stockholmares liv”, berättar författaren och journalisten om året då nära hälften av Stockholms befolkning dog av pest. Detta ämne har han tidigare skrivit om i boken Pestens år. I avsnitt 14, ”Sveriges sista svältkatastrof”, pratar han om temat för sin Augustnominerade bok, nämligen de svenska hungeråren 1867-1869.

Varför är katastrofer intressanta?

Det finns en tydlig röd tråd som löper genom båda böckerna och podd-avsnitten. För Magnus Västerbro är katastrofer lite av ett specialområde – det är ett ämne han skildrar med stor kunskap och inlevelseförmåga. I en intervju med tidningen Populär historia diskuterar han intresset för katastrofer, och påpekar att händelser som Stockholms-pesten och hungeråren är ”ett slags stresstest på ett samhälle”. Han menar att katastrofer har en inneboende dramatik som intresserar många.

Men kärnan av det som gör katastrofer till ett så angeläget ämne är hur de kan tydliggöra samhällets maktstrukturer. Under hungersnöden visade sig myndigheterna tveksamma till att hjälpa de fattiga, som drabbades hårdast av alla. Nödhjälpen som väl gavs ut skulle till exempel betalas tillbaka. Kungens attityd inför tragedin blev en symbol för överhetens ointresse och arrogans gentemot människors lidande.

– Katastrofer är intressanta eftersom de berättar mycket om samhället, framför allt människosynen. Det framgår tydligt vilka människor som anses viktiga. Bland annat dröjde Stockholm och myndigheterna länge med hjälpsändningar. Man ansåg att de svältande själva orsakat sin nöd, säger författaren i en intervju för Norrbottens-Kuriren.

Pesten 1710 dödade 22 000 människor. Stockholms myndigheter ignorerade länge rapporter om dödsfall i pest, och resultatet blev en av de värsta katastroferna som drabbat huvudstaden.

Det uppskattas att antalet döda av svält 1867-1869  är mellan 2000 och 10 000. Det var en tid då människor var tvungna att äta barkbröd, en tid då många ansåg att den enda lösningen var att emigrera. Många svenskar sökte sig till Amerika, i jakt på ett bättre liv.

Lyssna på avsnitten med Magnus Västerbro:

Du kan lyssna på Historia Nu via länkarna nedan, eller via podcast-appar som Soundcloud, Acast, Itunes och Spotify.

 

rådbråkning

Historia Nu 24: Bödlarna – historiens föraktade skuggfigurer

Bödeln var en föraktad och fruktad individ som inga ärbara människor vill ha med att göra. Han rekryterades bland dödsdömda och slutade ofta sin bana med att själv bli avrättad. Samtidigt var bödeln en avlönad ämbetsman med både lön, tillgång till hästskjuts och tjänstebostad.

När bödelsämbetet inrättades under medeltiden rekryterades bödlarna bland de dödsdömdas skara. Han brännmärktes och ören skars av för att han inte skulle kunna avvika från tjänsten. Många bödlar blev ganska kortvariga i yrket eftersom de ofta fortsatte sin brottslighet med bödelstugan som bas.

Bödelämbetet uppstod i Sverige när den äldre skandinaviska rättskipningen, som främst handlade om kompensation, istället för senare tiders kriminalisering och straff. I Björkörätten från slutet av 1200-talet, som är Sveriges äldsta stadslag, omnämns en funktionär som ska utföra straff, stupagreven. Snart byttes ordet stupagreve mot det tyska ordet bödel som betyder fogde.

I tidigare lagstiftningar var det individen som skulle skipa rättvisa, men med centralmaktens framväxt blev det kungens ansvar. Och på 1600-talet utökades antalet brott som straffades med döden. Därmed blev 1600-talet bödelns århundrade. När dödstraffen blev fler blev också bödeln allt mer föraktad. För att döda för betalning var en dubbel synd.

Det finns historier om att en bonddräng, efter att blivit upplyst om att han drack ur en bägare som tidigare används av bödeln, sprang ut och spydde. Människor vägrade också att bära fram bödelns barn till dopet.

Vid sidan om att utföra olika bestraffningar tog också bödeln och hans drängar hand om latrintömning och slaktade av hästar som ansågs vara högst föraktfullt.

I podcasten Historia nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Annika Sandén är historiker vid Stockholms universitet som forskar om 1500- och 1600-talet. Hon har skrivit boken Bödlar – Liv, Död och skam i svenskt 1600-tal.

Historia Nu 23: Under finska inbördeskriget togs inga fångar

Det finska inbördeskriget januari-maj 1918 är den näst blodigaste konflikt som har utkämpats i Norden. Krigsföringen präglades av terror mot civilbefolkningen och avrättning av fångar, samt dödsläger efter att den vita sidan besegrade den röda den 15 maj 1918.

Det var en konflikt som i allra högsta grad utspelade mot en fond av stormaktskonflikterna i det pågående världskriget. Även Sverige spelade en stor roll i sin strävan att återvinna det svenskspråkiga Åland, men ännu mer med tusentals frivilliga svenska officerare och meniga som stred på den vita sidan.

När Finland utropade sin självständighet ifrån Ryssland den 6 december 1917 var det ett samhälle plågat av klasskonflikter och med stora ryska trupper i landet. De ekonomiska klyftorna var enorma efter jordreformer och mekaniseringen av jordbruket. Vid sidan om det landsbygdens fattiga växte en utsatt arbetarklass fram i städerna.

De underliggande konflikterna fick fritt spelrum när den ryska tsarregimen som styrt Finland i över hundra år kollapsade. Arbetsmarknadskonflikter blev allt våldsammare och understöddes av röda ryska trupper som blivit kvar i Finland efter självständigheten. Detta resulterade att det bildades lokala så kallade skyddskårer.

Samtidigt blockerade borgliga i lantdagen socialisternas krav på reformer.

Den 28 januari 1918 gjorde de röda statskupp och grep makten i Helsingfors, medan den lagligt valda regeringen flydde till Vasa. Samma dag avväpnades de ryska garnisonerna i Österbotten genom överrumpling av skyddskårer under ledning av generallöjtnant C.G. Mannerheim, som en kort tid därefter utsågs till överbefälhavare.

De vita styrkorna var underlägsna i antal, men var betydligt bättre organiserade och hade vid sidan om skyddskårerna elitförband som hade utbildats i Tyskland och leddes i stor utsträckning av erfarna frivilliga svenska officerare.

I podcasten Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med journalisten och författaren Niclas Sennerteg som skrivit många historiska böcker. Han är aktuell som medförfattare till boken Finska inbördeskriget.

Hvalsey kyrka på Grönland

Historia Nu 22: Klimatförändringar som förändrat historien

Klimatet på jorden har varierat kraftigt på jorden – även under de senaste årtusenden – med stora konsekvenser för mänskligheten. Även enskilda historiska händelser har påverkats av historiska klimatförändringar.

Ett par graders variation av genomsnittstemperaturen på jorden kan på vissa platser innebära att samhällen går under. Vikingarnas bosättningar på Grönland gick under efter ett halvt sekel på grund av att klimatförändringarna gjorde det omöjligt att fortsätta med jordbruk och boskapsskötsel. Men många andra samhällen lyckades anpassa sig och kunde till och med öka sitt välstånd när temperaturen sjönk. Exempelvis blev jordbrukarna i Norge fiskare när temperatursänkningarna gynnade torsken.

Även enskilda historiska händelser har påverkats av klimatet. Karthagos härförare Hannibal kunde invadera Rom med stridselefanter och allt via Alperna under det andra puniska kriget eftersom den romerska värmeperioden gjorde det möjligt.

Klimatförändringar under mitten av 500-talet drabbade Skandinavien mycket hårt trots att det kanske bara handlade om temperatursänkning på 2-3 grader i exempelvis norska Trøndelag. I Uppland ska antalet gårdar ha minskat med 75 procent under denna period.

Och klimatförändringen kan vara den som omnämns i den poetiska Eddan som Fimbulavintern som föregår Ragnarök då ”snö yr från alla håll, då blir det mycket kallt och vassa vindar. Solen har ingen verkan. Tre vintrar kommer i följd och ingen sommar däremellan.” Fimbulavintern finns också omnämnd det finska eposet Kalevala.

I podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med dr Fredrik Charpentier Ljungqvist, medeltidshistoriker på Historiska institutionen vid Stockholms universitet och klimatforskare på Bolincentret för klimatforskning. Han har skrivit boken Klimatet och människan – Under 12 000 år.

Goethe i Italien

Historia Nu 21: Resandets historia – från forntid till Ryanair

Människan har alltid rest ända från urhemmet i Afrika till jordens alla bebodda hörn. Men turisten som reser för sitt höga nöjes skull är av ett senare datum.

I Egypten kan vi hitta en 3200 år gammal semesterhälsning i en av pyramider:”Visirens skrivare gjorde en utflykt till västra sidan av Memphis för att förnöja sig”.

Under romartiden åkte romarna på semester i det klassiska Grekland både för att se på antika ruiner och äta goda musslor.

De nordbor som besökte Rom på 500-talet var knappast turister i dagens mening. Men redan på 1780-talet reste 40 000 engelska turister om året till Rom som var det första stora moderna turistmålet. Den engelska överklassen lockades både av sevärdheterna och de låga priserna i jämförelse med London. Det var en del i utbildningen för unga engelska adelsmän.

Redan tidigt upprörde turismen – Goethe irriterade sig på 1786 på souvenirförsäljarna i Venedig.

På 1800-talet blir turismens allt mer bekväm med sov- och restaurangvagnar, kryssningsfartyg och möjligheten att boka rum per telegraf. Första gången ordet turist nämns i Sverige är 1824 – vid Falu koppargruva som än i dag är en stor attraktion.

Men det är först på 1950-talet som allt högre löner i den rikare delen av världen gör det möjligt med massturism. En massturism som när lågprisflyget blev möjlig, i och med flygets avreglering 1997, exploderade.

I podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten och författaren Per J Andersson som bland annat skrivit För den som reser är världen vacker.

Historia Nu 20: Kurderna har haft få vänner i historien

Kurdernas nationalism kom sent och det kurdiska samhället är fortfarande präglat av stamsamhället. Och att det finns fyra kurdfrågor och inte en har gjort vägen till en nationalstat svår.

Kurderna uppskattas vara mellan 30 till 35 miljoner och är den största etniska gruppen i världen utan en egen stat. Detta trots att de levt i årtusenden tillsammans i ett område.

Enligt vissa traditioner härstammar kurderna från mederna. Andra hävdar att bergfolket kardoucherna var identiska med kurderna. Marco Polo stötte på kurder på 1270-talet.

Det är oklart när Kurdistan som benämning på kurdernas land uppstod. Det persiska ordet Kurdistan betecknade en provins i det seldjukiska riket som från 1000-talet till 1200-talet sträckte sig över stora delar av Mellanöstern. Idag bor de flesta kurderna i ett område i Turkiet, Syrien, Irak och Iran.

Kurderna har främst identifierat sig med sin stam och någon kurdisk nationalism har inte förekommit under tidigare sekel. De flesta kurder är sunnimuslimer även om det finns shiitiska kurder. Yazidierna talar olika kurdiska dialekter och en mindre dela av aleviterna är kurder.

Bland kurder började vid sekelskiftet krav resas på autonomi för de kurdiska områdena. Den osmanska statens nederlag i första världskriget ändrade de politiska förutsättningarna för kurderna och andra folk inom väldet. En stark kurdisk nationalism uppstod egentligen inte förrän stora grupper kurder bosatte sig i Väst.

Men det finns inte en kurdfråga utan fyra – en turkisk, en syrisk, en iransk och en irakisk som alla har sin speciella karaktär och måste få sin lösning.

I podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ingmar Karlsson som är diplomat, mellanösternkännare och författare till över tjugo böcker. Han är aktuell med boken Inga vänner utom bergen – Kurdernas historia.