Den auktoritära tsarmakten kunde inte hantera första världskrigets påfrestningar och missnöjet bland bönderna om jordfrågan. Det gjorde att ett litet, hänsynslöst revolutionärt parti kunde ta makten genom en statskupp.
Men den ryska revolutionen var inte bara några dagar i Petrograd 1917. Den började med strejker och massakrer 1905 och slutade först när Sovjetunionen bildades 1922. Röd terror och sedan ett brutalt inbördeskrig avgjorde vem som fick makten. Det var länge ovisst vem som skulle vinna.
Det här är det fjärde av fem avsnitt i podden Historia Nu om rysk historia. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med historikern Johanna Wassholm vid Åbo Akademi om den ryska revolutionen.
Med Historia Nu Premium kan du lyssna på alla vanliga avsnitt utan reklam. Det kostar 45 kr i månaden.
Revolutionen i Ryssland 1905 var ett uppror mot tsar Nikolaj II:s envälde. Strejker, oroligheter bland bönder och myterier inom militären pressade tsaren att lova politiska förändringar. Han höll ändå fast vid det mesta av sin makt.
Bakgrunden var arbetarnas hårda villkor, böndernas brist på jord och avsaknaden av demokratiska rättigheter. Det rysk-japanska kriget 1904–1905 förvärrade krisen. Rysslands militära nederlag undergrävde förtroendet för regimen.
Under 1917 skulle livsmedelsbrist, höga priser och trötthet på kriget få människor att gå ut på gatorna i Petrograd den 8 mars. Den 11 mars öppnade soldater eld mot demonstranter. Nästa dag spreds myteriet bland trupperna och regeringen tappade kontrollen över huvudstaden. De högsta generalerna lämnade också tsaren, vilket gjorde hans ställning omöjlig. Den 15 mars abdikerade Nikolaj II. Händelserna kallas februarirevolutionen eftersom Ryssland följde den julianska kalendern, som låg 13 dagar efter den gregorianska.
Åtta månader senare genomförde Lenins bolsjeviker en statskupp med löften om fred, jord och bröd under den så kallade oktoberrevolutionen. Bolsjevikerna säkrade sitt grepp om makten genom politisk organisering, propaganda och terror. De slog ned arbetare som gjorde motstånd. Ett brutalt inbördeskrig skulle göra den kommunistiska enpartistaten till verklighet.
I valet till den konstituerande församlingen i slutet av 1917 fick bolsjevikerna ungefär en fjärdedel av rösterna. Socialistrevolutionärerna hade starkt stöd bland bönderna och fick flest röster. Lenin sa att sovjetmakten var en högre form av demokrati. Församlingen samlades den 18 januari 1918, men upplöstes efter sitt första möte.
Enpartistyret växte fram stegvis. Myndigheterna stängde oppositionella tidningar. Vänstersocialistrevolutionärerna satt i regeringen några månader. Samarbetet tog slut 1918. Myndigheterna grep, uteslöt och förbjöd socialistiska motståndare. Sovjeterna blev mindre självständiga.
Lenins syn på marxismen blev en ideologisk grund för utvecklingen. Ett förtruppsparti skulle leda arbetarklassen och införa proletariatets diktatur som ett steg mot ett samhälle utan klasser. Partiet hävdade att det visste vad som var bäst för arbetarna och kunde därför avfärda deras protester som tecken på politisk omognad eller påverkan från motståndare. Den officiella versionen av marxism-leninismen ordnades i ett system efter Lenins död.
Efter attentatet mot Lenin i augusti 1918 började myndigheterna den röda terrorn i september. Våldet hade redan startat tidigare. Terrorn riktade sig mot både faktiska motståndare och personer som misstänktes på grund av sin roll i samhället, som officerare, godsägare, präster och oppositionella socialister. Även bönder och arbetare drabbades. Myndigheterna tog gisslan, fängslade och avrättade för att slå ner motstånd och sprida rädsla. Tiotusentals människor dödades. Det finns ingen exakt siffra.
Inbördeskriget gjorde våldet värre. Bolsjevikerna slogs mot de vita arméerna, självständighetsrörelser och bondearméer. Utländska makter lade sig i kriget. Motståndarna använde också terror. Kriget ledde till antijudiska pogromer. Röda armén vann eftersom de hade militär organisation, höll stora befolknings- och industricentra och motståndarna var splittrade. Många bönder var rädda för att de vita skulle låta godsägarna ta makten igen.
Under krigskommunismen tog staten kontroll över stora delar av industrin. Privat handel blev ovanlig och myndigheterna tog spannmål med tvång. Många bönder gömde sina skördar eller sådde mindre. Skador från kriget, tvångsrekvisitionerna och svår torka orsakade svälten 1921–1922 där miljontals människor dog.
Våren 1921 visade bondeupproren och matrosernas uppror i Kronstadt att många var missnöjda. Regeringen slog ner motståndet men ändrade den ekonomiska politiken. Den nya ekonomiska politiken, NEP, ersatte att staten tog spannmål med skatt och lät privat handel vara tillåten. Det blev ingen förändring i politiken. Samma år förbjöd man organiserade fraktioner inom kommunistpartiet.
När Sovjetunionen bildades 1922 var landet fattigt. Diktaturen fanns redan från början. Den politiska polisen arbetade, konkurrenter trängdes undan och ett parti tog ensam kontroll över revolutionen. De som 1917 hade krävt bröd och frihet mötte nu ledare som såg dessa krav som ett hot mot staten.
Bild: Demonstration på Nevskij Prospekt i Petrograd (Sankt Petersburg) efter februarirevolutionen 1917. Den här revolutionen gjorde att tsarväldet föll. Fotograf okänd, Rysslands museum för politisk historia. Public domain via Wikimedia Commons.
Musik: ”Tachanka” (”Achanka”), framförd av Sovjetunionens Röda arméns sång- och dansensemble under Aleksandr Aleksandrovs ledning. Sången berättar om den hästdragna kulsprutevagnen som användes under ryska inbördeskriget. Inspelningen kom ut 1945. Källa: Internet Archive
Klippare: Emanuel Lehtonen
