Kyrkan under stormaktstiden var långt ifrån den upphöjda sakrala plats för predikan, bön och kontemplation som vi kanske föreställer oss. Kyrkoledning upplevde ofta ordningsproblem med bångstyriga bönder som till och med under biskopsbesök kunde smita ut på kyrkbacken för en sup eller för att skvallra med grannar och vänner.
Reformationen var mångt och mycket genomförd på stormaktstiden, men allmogen vägrade att låta sig disciplineras av kyrkoledningen. Bullriga bybor, unga pojkar och spyende damer störde kyrkofriden, samtidigt som grisar och hundar bökade upp ben på kyrkogården medan festen och lekarna aldrig ville ta slut på kyrkbacken. Prästerna var så rotade i församlingen att de inte var beredda att genomföra kyrkoledningens krav på ordning i strid med sina församlingsbor.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Göran Malmstedt, professor i historia vid Göteborgs universitet som skrivit boken Bondetro och kyrkoro – Religiös mentalitet i stormaktstiden Sverige.
Med reformationen blev själva predikan på svenska av guds ord central, men under långa gudstjänster smet ofta allmogen ut för att skvallra eller ta en sup. Det hände också att det uppstod högljudda konflikter i kyrkan om vem som skulle ha den bästa platsen i kyrkbänkarna. Unga pojkar kunde ofta kasta saker på församlingen, det var också vanligt att berusade spydde och både bönder och präster tog gärna med sina hundar till gudstjänsterna.
Prästerna och kyrkoledningen försökte disciplinera oregerliga bönder med böter och skamstraff, men församlingen gick sällan med på vad som helst. Prästerna var också en integrerad del av församlingen med samma ursprung och livsstil som allmogen. De visste att de inte fullt ut kunde genomdriva kyrkoledningens ideal.
Lyssna också på: Glädje, kärlek och fest under den mörka stormaktstiden
Bild: Kermesse av Marten van Cleve, c. 1591-1600, Public Domain.
Musik: J. S. Bach – Prelude in e minor BWV 855 med Audio Waves – Eliche Remblon.
