Den danske vikingen Knut den store regerade över tre kungariken – England, Danmark och Norge – och skapade ett maritimt imperium utan motstycke i sin samtid. Det så kallade Nordsjöväldet byggde på en stark personlig makt snarare än gemensamma institutioner, och blev vikingatidens politiska kulmen.
Personalunionen mellan de tre rikena varade bara några decennier, men dess historiska avtryck blev djupgående. Skepp, silver och strategi styrde över hav och folk när Knut den store förvandlade Nordsjön till en motorväg för makt och inflytande.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Bo Eriksson och författaren och arkeologen Kristina Ekero Eriksson, som är aktuella med boken Nordsjöimperiet – Vikingarnas välde (Albert Bonniers förlag).
Hösten 1015 landsteg Knut med en av de största invasionsflottorna världen dittills skådat. Med omkring 140 skepp och tusentals krigare lämnade han Danmarks kuster för återerövra England efter hans fars död efter en kort tid på engelska tronen. Expeditionen var ett storverk i sig – ett tydligt tecken på det danska kungadömets organisatoriska styrka.
Redan året därpå, 1016, besegrade Knut kung Edmund Järnsida vid slaget vid Assandun. Den 30 november kröntes han till kung av England – starten på ett imperium som kom att sträcka sig över större delen av norra Europa.
Efter brodern Haralds död blev Knut även kung av Danmark 1018. Genom ett fälttåg år 1028 lade han dessutom Norge under sig. Därmed regerade han över tre kungariken och hade samtidigt inflytande över tributpliktiga områden på Irland, norska bosättningar kring Irlands hav och delar av västkusten, Skåne och Blekinge i nuvarande Sverige.
Men Nordsjöväldet var inte en enhetlig stat. Det handlade snarare om en personalunion – ett rike som vilade på Knuts personliga auktoritet. De olika rikena administrerades separat: de anglosaxiska lagarna behölls i England, medan Knut utsåg jarlar i Danmark och Norge. Han stärkte även banden till kyrkan, vilket gav honom legitimitet både religiöst och politiskt.
Knut såg sig inte bara som en vikingakung, utan som en kristen härskare i Europas mitt. År 1027 reste han till Rom på pilgrimsfärd för att möta påven och den tysk-romerske kejsaren. Genom sitt äktenskap med Emma av Normandie förstärkte han sin legitimitet ytterligare, både i England och på kontinenten.
Knut var inte bara en ideolog – han var också en strateg. Hans imperium byggde på effektiv logistik, stark flottmakt och välorganiserad skatteuppbörd. Skeppen var imperiets livsnerv, byggda av material från hela Norden: järn, tjära, älgskinn och valrossben. Från samiska jägare i norr till silversmeder i Hedeby bidrog hela samhället till imperiets konstruktion.
När Knut dog den 12 november 1035 föll imperiet snabbt sönder. Hans son Hardeknut försökte styra både Danmark och England, men dog redan 1042, varefter rikena gick skilda vägar.
Trots sin korta existens lämnade Nordsjöväldet ett varaktigt avtryck. Det visade att norra Europa kunde knytas samman över havet, och att nordiska härskare kunde spela en roll på den europeiska maktscenen. Det blev en föraning om framtida unioner, som Kalmarunionen, och ett tidigt exempel på en integrerad nordeuropeisk maktstruktur.
Bildtext: llumination som visar kung Edmund Järnsida (till vänster) och Knut den store (till höger) i slaget vid Assandun år 1016. Slaget blev avgörande i kriget mellan den anglosaxiske Edmund och den danske Knut, som efter segern enade England under sitt välde. Ur Chronica Majora av Matthew Paris (1200–1259), Corpus Christi College, Cambridge. Public domain via Wikimedia Commons.
Musik: Voyage To America av Lance Conrad, Storyblock Audio.
Klippare: Emanuel Lehtonen
