Hedern var en förutsättning att en bonde eller adelsman skulle vara en del av samhället i gamla tider. Om en adelsmans heder hade kränkts av illvilligt förtal, en förolämpning eller kanske en knuff var duellen det kraftfullaste sättet att upprätta hedern.
Trots att dueller med dödlig utgång var relativt sällsynta i Sverige under 1600-talet och tidigt 1700-tal utfärdade kungamakten strikta förbud mot dueller med drakoniska straff. Dödsstraff och begravning utan kyrkliga ceremonier gällde för dueller med dödlig utgång, även om dödsstraffen inte verkställdes. Utmaningar och ärekränkningar bestraffades med höga böter, flerårigt fängelsestraff och med förlust av tjänst.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Hugo Nordland, historiker och förlagsredaktör, om dueller under tidigmodern tid.
I det medeltida och tidigmoderna samhället var begreppen heder och ära av yttersta vikt, särskilt inom de högre samhällsskikten. För en man innebar hedern mod och ära, medan det för en kvinna handlade om trohet och kyskhet. Denna hederskodex var särskilt sträng inom officerskåren och bland adelsmän. I de högre samhällsskikten försvarades familjens och kvinnans heder med vapen, men det var männen som duellerade och riskerade sina liv.
Den enväldige Karl XI:s duellplakat från 1682 visar kungamaktens ambition att tämja adeln till att leva kristligt, att sätta statsnyttan före egennyttan och att tvingas till att använda domstolen för upprättelse av äran i stället för att söka privat hämnd. I Sverige frodades duellerna under stormaktstiden, främst bland officerare i armén. Även under den gustavianska tiden förekom dueller.
Gustav II Adolf engagerade sig personligen i att förhindra dueller. Ett känt fall är när han ingrep för att stoppa en duell mellan två av sina höga officerare. Han förklarade för dem att den överlevande omedelbart skulle avrättas enligt lag, vilket effektivt avskräckte dem från att genomföra duellen.
Kyrkan var kritisk till dueller och betraktade den som en synd. År 1562 tog den katolska kyrkan ett avgörande steg genom att officiellt förbjuda duellerandet. Kyrkan föreskrev att både duellanter och deras sekundanter skulle bannlysas, och att den som dog i en duell inte skulle erhålla någon kyrklig begravning.
Duellernas natur, där de inblandade ofta var från samhällets övre skikt, gjorde det komplicerat att verkställa straffen. Dessutom fanns det en social acceptans för dueller inom vissa kretsar, vilket ytterligare försvårade genomdrivandet av lagarna.
Den senaste duellen i Sverige skedde den 29 maj 1816 i Lockerudsskogen ett par kilometer väster om Vänersborg mellan kaptenen Zacharias Sabelfeldt och kaptenen Gustaf von Köhler. Vapnet var slaglåspistoler. Efter att båda missade vid en första skjutning träffades den utmanade von Köhler i bröstet vid andra duelleringen. Han avled drygt åtta timmar senare. Samtidigt var kapten Sabelfeldt på väg ut ur landet. Sekundanterna skulle senare dömas till fängelse, senare benådas och få ersättning för sina umbäranden.
I Sverige fanns bestämmelser om förbud mot dueller kvar i en kunglig förordning från 1861, som gällde fram till 1965. I 1962 års strafflag, som trädde i kraft 1965, finns dock inga särskilda bestämmelser om dueller, vilket markerar slutet på en lång era av formella försök att kontrollera denna praxis.
Källor: Collstedt, Christopher (2007). Duellanten och rättvisan: duellbrott och synen på manlighet i stormaktsväldets slutskede. Diss. Lund : Lunds universitet, 2007
Bild: Den fiktiva pistolduellen mellan Eugene Onegin och Vladimir Lensky. Akvarell av Ilya Repin (1899) Wikipedia, Public Domain.
Musik: Liveinspelning av Tjastakovij – Eugene Onegin, 2008-08-20 19:40:26 Inspelad av Ron Keefe, Internet Archive, Public Domain
Klippare: Emanuel Lehtonen