Ett livstidsstraff på 1800-talet kunde innebära 30 år på fästning under mycket svåra förhållanden. Det räckte med tre till fyra domar om stöld för att få livstid på exempelvis Carlstens fästning på Marstrand.
På Carlstens fästning skrev sjutton livstidsfångar ner sina historier i mitten på 1800-talet. Trots de hårda straffen ångrade de inte sina livsval och kunde t.o.m skryta om när de lurat och bedragit folk. Många levde ”för dagen” och såg straffarbetet som ett sätt att överleva snarare än som en möjlighet till reform.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Bonnie Clementsson, docent i historia vid Lunds universitet. Hon är aktuell med boken Fängslade öden – Tjuvar och bedragare i 1800-talets Sverige.
Journalisten och författaren Carl Fredrik Ridderstad besökte under en resa till Marstrand 1848 Carlstens fästning och bad livstidsfångarna skriva ner sina levnadshistorier. I sjutton biografier beskriver fångarna sina liv från barndom till livstidsdom. Livstidsfångarna kom vanligtvis från en mycket fattig bakgrund, även om det fanns undantag. Konstigt nog visade de sällan ånger för sina livsval när deras berättelser nedtecknades.
Fångarna på Carlstens fästning utförde mycket krävande arbete under brutala förhållanden. Deras tunga bojor kunde väga upp till 40 kilo, och arbetet innefattade i regel bygg- och underhållsarbete på fästningen. De stränga arbetsvillkoren speglar den allmänna synen på fångarna som en arbetskraftsresurs snarare än som människor i behov av rehabilitering.
Förutom det fysiska arbetet led fångarna ofta av svält, sjukdomar och undermålig hygien. Många fångar dog i fängelserna av sjukdomar som spreds lätt i de trånga och smutsiga cellerna. Den medicinska vården var ytterst begränsad, och när fångarna blev alltför sjuka för att arbeta fick de endast enkel vård i fängelsets sjukhusdel. Fångar som försökte rymma, men ofta snabbt blev infångade igen, fick ännu hårdare bestraffningar som följd.
Vissa försökte hålla fast vid en yrkesstolthet och se sitt arbete som en del av sin identitet, även om det var påtvingat. Många levde enligt mottot att ”leva för dagen” och såg straffarbetet som ett sätt att överleva snarare än som en möjlighet till reform.
Den allmänna synen på brottslighet under 1800-talet präglades av en kombination av moralisk och social oro. Det fanns en rädsla för att de lägre samhällsskikten, genom fattigdom och dålig moral, hotade att förstöra samhällsordningen. Därför såg många i de styrande klasserna brottslingar som ett resultat av bristande disciplin och dålig karaktär.
Samhällets lösning på detta blev att försöka reformera de lägre klasserna genom utbildning, strängare lagar och regler samt införandet av en systematisk fångvård. Man trodde att med rätt disciplin och moraliskt rättesnöre kunde brottslingarna omformas till användbara samhällsmedborgare.
Under 1800-talet präglades Sverige av en rad sociala och ekonomiska förändringar som satte djupa spår i samhället och kom att påverka både brottslighet och rättsväsende. En snabb befolkningsökning, ökad fattigdom, urbanisering och växande sociala klyftor skapade en oro bland de styrande klasserna, vilka såg ett behov av att disciplinera och fostra samhällets lägre skikt. Detta ansågs vara nödvändigt för att bibehålla ordning och för att minska kriminalitet och lösdriveri, som blev allt mer vanligt förekommande.
Brottsligheten, särskilt stölder och bedrägerier, ökade kraftigt under denna period och dessa handlingar begicks ofta av personer som levde i samhällets marginaler. Fattigdom och bristen på utbildning skapade en miljö där många hamnade utanför den sociala gemenskapen och, i avsaknad av andra medel för överlevnad, ofta tog till brottsliga medel. De sociala reformer som genomfördes, inklusive införandet av allmän folkskola 1842, var en del av ett bredare samhällsprogram för att förbättra de lägre samhällsskiktens moral och arbetsdisciplin.
Det svenska rättssystemet genomgick stora förändringar under 1800-talet. Tidigare var det vanligt att döma brottslingar till kroppsstraff som spöstraff eller stympning, men under 1800-talet började dessa straff ersättas av frihetsberövande åtgärder och straffarbete, vilket ansågs ha en reformerande effekt på individen. En rad reformer genomfördes för att modernisera både fängelsevården och domstolssystemet.
En viktig reform var införandet av cellfängelser enligt Philadelphiamodellen, som byggde på isolering av fångarna för att hindra dem från att ”smitta” varandra med dåliga moraliska värderingar. Fångarna skulle hållas isolerade från varandra i sina celler och endast umgås med fängelsepersonalen och predikanter som kunde bidra till deras andliga utveckling. Isoleringen och tystnaden var tänkta att skapa förutsättningar för reflektion och ånger.
Parallellt utvecklades även ett mer vetenskapligt synsätt på brottslighet, där kriminella började betraktas som moraliskt och intellektuellt underlägsna, särskilt personer ur de lägre samhällsklasserna. Dessa fördomar påverkade även rättssystemet, där domare och lagstiftare ofta utgick från att de fattiga var predisponerade för brott och i behov av strängare kontroll och styrning.
Bild: Gruppbild med fångar ur ”Photografiskt Album för år 1861 öfver fångar förvarade å Malmö Straff och Arbetsfängelse” Digitalt Museum. Public Domain.
Musik: Dark Room av Sleeping Ghost, Storyblock Audio
Lyssna också på När isoleringscell skulle reformera brottslingar
Klippare: Emanuel Lehtonen
