Gustav III (1746–1792) hade ett kluvet förhållande till upplysningens idéer. Hans reformer inom straffrätt, religionsfrihet, hälsa och kultur var tydliga uttryck för upplysningstänkandet. Samtidigt innebar inskränkningar i tryckfriheten och motståndet mot den franska revolutionen att han aldrig fullt ut kunde förena upplysningens ideal om frihet med sin egen enväldiga maktutövning.
Redan som kronprins läste Gustav III upplysningsfilosofer som Voltaire, Rousseau och Montesquieu. Som kung blev han en av de främsta upplysta despoterna – en härskare som förenade enväldig makt med reformer inspirerade av upplysningens ideal. Men han föredrog att läsa upplysningsfilosofer framför att träffa dem.
I detta avsnitt av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Hugo Nordland, aktuell med boken Överlevaren – En biografi om Gustav III (Historiska Media).
Upplysningen förknippas ofta med förnuft, vetenskap, tolerans och samhälleliga reformer. I Frankrike fick rörelsen kanske sitt tydligaste uttryck i Encyklopedien (1751), där tidens samlade kunskap gjordes tillgänglig för allmänheten.
Den svenska upplysningen utvecklades inte som en enhetlig rörelse utan antog upplysningsidéer inom vetenskap, litteratur och politik. Spridningen skedde genom vetenskapliga akademier, offentliga sällskap och tidningar, snarare än genom en samlad opinionsrörelse, och banade väg för reformer som ökad religions- och tryckfrihet samt tidig folklig folkbildning. Men vetenskapshistorikern Tore Frängsmyr har ifrågasatt om Sverige alls hade en upplysning i egentlig mening, och menat att det snarare rörde sig om pragmatiska nyttoreformer än en intellektuell rörelse inspirerad av franska filosofer.
Samtidigt menar forskare som Marie-Christine Skuncke och Jakob Christensson att man mycket väl kan tala om en svensk upplysning – om än i en mer moderat, kristen och praktiskt orienterad form. Här symboliseras upplysningen snarare av sockenprästen som lärde bönder att vaccinera sina barn, lantmätaren som kartlade landet och provinsialläkaren som bidrog till folkets hälsa.
Mot denna bakgrund framstår Gustav III som en central gestalt i 1700-talets kulturhistoria. Hans politik speglade både upplysningens inflytande och det svenska samhällets särdrag. I Lovisa Ulrikas omfattande bibliotek på Drottningholm tillgodogjorde han sig europeisk filosofi – särskilt påverkades han av fysiokraten Mercier de La Rivière och dennes idé om en ”naturlig ordning”. Till sin mor skrev han entusiastiskt:
”Den är utomordentligt intressant och lägger fram nya och riktiga idéer, som tills nu har undgått till och med de mest upplysta politikers ögon.”
Efter statsvälvningen 1772 genomförde Gustav III reformer som speglade Beccarias idéer om en humanare straffrätt: tortyr som förhörsmetod avskaffades och dödsstraffet begränsades från 1779 till att gälla endast mord, dråp och barnamord. Barnamordsplakatet 1778 gav ogifta mödrar rätt att föda anonymt för att minska barnamorden.
Religionsfrihetens införande 1779 – trots motstånd från prästerskapet – innebar att katoliker och judar tilläts bygga kyrkor och synagogor i vissa städer. Judereglementet 1782 gav judar rätt att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping, om än med tydliga begränsningar.
Ekonomiskt liberaliserade han bland annat spannmålshandeln och lättade på skråväsendet. Inom hälsovården grundades länslasarett och barnbördshus, och provinsialläkare skickades ut på landsbygden. På kulturområdet grundade han Kungliga Operan (1782) och Svenska Akademien (1786), med syftet att skapa en nationell kultur enligt franskt ideal.
Men Gustav III:s regeringstid kännetecknades också av motsättningen mellan upplysningsidealen och enväldets begränsningar. Genom tryckfrihetsförordningen 1774 inskränktes pressfriheten: ”otjänligt, bittert, förklenligt och missfirmande skrivsätt” förbjöds och boktryckare gjordes ansvariga för publicerat innehåll. Tryckfriheten blev därmed en kunglig nådegåva snarare än en medborgerlig rättighet.
Gustavs inställning till den franska revolutionen – som han betraktade som ett hot mot monarkin – underströk ytterligare denna dubbelhet. Som Hugo Nordland skriver i Överlevaren, såg sig Gustav som en roi législateur – en lagstiftande kung som med enväldiga medel ville verka för folkets bästa.
Men i praktiken blev denna balansgång ohållbar. Gustav III:s politik kom att alienera stora delar av adeln och bidrog till hans fall. Hans död efter attentatet på operamaskeraden 1792 markerade slutet på den svenska upplysta despotismen.
Bildtext: Gustav III (i guldfärgad rock) tillsammans med sina bröder prins Fredrik Adolf och prins Karl, den senare sedermera kung Karl XIII. Gustav III framställs ofta som en upplyst despot – en monark som förenade enväldets makt med reformer präglade av upplysningstidens idéer. Konstnär: Alexander Roslin, Tre bröder. Licens: Public Domain.
Musik: Elegant Arguments av Boris Skalsky, Storyblock Audio
Klippare: Emanuel Lehtonen
