Pingströrelsen växte fram som en udda, högljudd och känslostyrd rörelse under samma period som fascismen växte fram i Europa. Pingstledaren Lewi Pethrus var en av 1900-talets mest inflytelserika religiösa ledare i Sverige. Hans tolkningar av profetior i bibeln gjorde att han såg nazismen som ett led i judarnas återvändande till Israel och Jesus återkomst till jorden.
När övriga frireligiösa rörelser tog starkt avstånd från nazismen och förföljelsen av judar teg Levi Pethrus. Efter andra världskriget betraktade han förintelsen som ett rättmätigt straff för judarna. Senare skulle flera nazister var med att grunda partiet Kristen Demokratisk Samling, senare Kristdemokraterna, som Pethrus tog initiativ till.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Markus Lundström, professor i sociologi vid Karlstads universitet. Han är aktuell med Sista brevet till Hitler: En berättelse om Sverige och pingstfolket (Polaris) som han skrivit med sin bror Tomas Poletti Lundström, docent i religionssociologi och doktor i religionshistoria. Boken bygger på forskningsprojektet Frikyrkan och Förintelsen: Den svenska pingströrelsens förhållande till antisemitism 1930–1974.
Pingströrelsen blev snabbt en av Sveriges mest betydelsefulla frikyrkliga miljöer och kan idag räkna 700 miljoner följare i världen. Dess styrka låg inte bara i medlemsantalet, utan också i förmågan att skapa egna institutioner. Den byggde en parallell offentlighet med press, musik, mission, ungdomsverksamhet, socialt arbete och politisk opinionsbildning.
Rörelsen gav människor utanför samhällets etablerade elit möjlighet att tala, leda, skriva och organisera. Den formade generationer av svenskar genom väckelsemöten, sång, predikningar, missionärsbrev och starka moraliska ideal. Samtidigt präglades den av en tydlig kamp mot det som uppfattades som samhälleligt förfall: alkohol, nöjesliv, sexualmoralens uppluckring, sekularisering och kommunism.
Det var i denna kulturkamp som kontaktytorna mot tidens högerradikala språk ibland uppstod. Kritiken mot ”förfall”, ”smutslitteratur” och nationell upplösning var inte i sig nazistisk. Men under 1930- och 1940-talen var sådana föreställningar också centrala i fascistiska och nationalsocialistiska miljöer.
Frågan om pingströrelsens relation till nazismen måste förstås i sin svenska samtid. Under 1930-talet fanns flera nazistiska och fascistiska rörelser i Sverige. De blev aldrig massrörelser i parlamentarisk mening, men antisemitiska och auktoritära idéer förekom långt utanför de öppet nazistiska partierna. Tyskvänlighet, antikommunism, kulturkonservatism och antisemitism kunde överlappa utan att alltid benämnas som nazism.
Den historiska frågan blir därför inte bara om pingstvänner var medlemmar i nazistiska organisationer, utan också hur religiösa tolkningar kunde samspela med politiska idéer som var auktoritära, nationalistiska och antisemitiska.
Forskningen visar inte att Lewi Pethrus var medlem i någon nazistisk organisation. Däremot menar delade Pethrus idévärld med radikalnationalistiska miljöer och hade kontakter med personer i sådana sammanhang. Kretsen kring Lewi Pethrus, rörde sig i ett idélandskap där kristen sionism, antijudiska föreställningar, moralisk kulturkamp och kontakter med radikalnationalistiska miljöer kunde flyta samman.
Forskarna menar att Pethrus kristna sionism spelade en nyckelroll. Han såg judarnas återvändande till Palestina som en del av Guds plan inför den yttersta tiden. I sig var detta inte nazism. Men när judars lidande i Europa tolkades som ett led i en gudomlig plan kunde förföljelsen ges en teologisk mening. Då riskerade offren att framställas som bärare av ett historiskt straff snarare än som människor utsatta för politiskt organiserat hat.
En äldre kristen antijudaism låg som en underström i stora delar av Europas kyrkohistoria. Den byggde på föreställningen att judarna hade förkastat Jesus som Messias och därför levde under Guds dom. Under 1800- och 1900-talen flätades sådana idéer ibland samman med modern antisemitism, där judar inte bara sågs religiöst utan också som ett folk, en ras eller en påstådd maktfaktor.
I pingströrelsens fall blev detta särskilt laddat eftersom bibeltolkningen ofta var apokalyptisk. Världshändelserna lästes som tecken på att historien närmade sig sitt slut. Krig, revolutioner, judisk migration och staten Israels tillkomst kunde tolkas som delar av ett profetiskt schema.
Tidigare forskning har dock gett en mer nyanserad bild av rörelsens offentliga hållning under krigsåren. Lars Netterfors granskade Evangelii Härold 1939–1945 och fann att tidskriften använde tidstypiska begrepp som ”judefrågan” och ”judeproblemet”, men att sympatierna vid skildringar av nazisternas förföljelser i regel låg hos judarna. Han noterade samtidigt att tidskriften skrev förvånansvärt lite om Förintelsen ju värre utvecklingen blev.
Efter 1945 blev nazismen moraliskt och politiskt omöjlig att försvara öppet. Men det innebar inte att alla idéer som hade berört nazismen försvann. De kunde leva vidare i förändrat språk: som kulturkamp, antikommunism, misstänksamhet mot ”främmande” inflytande eller teologiska föreställningar om judars plats i historien.
Bildtext: Pastor Lewi Pethrus predikar i Filadelfiaförsamlingen, sannolikt i Uppsala 1948. Som centralgestalt i den svenska pingströrelsen blev Pethrus en tongivande frikyrklig röst under 1900-talet. Foto: Uppsala-Bild. Licens: CC BY-NC-ND.
Musik: Jag är främling, framförd av Einar Ekberg med Filadelfiaförsamlingens blandade kör i Stockholm och utgiven på Hemmets Härold i maj 1932. Bild/etikettfoto: Public Domain, via Internet Archive.
Klippare: Emanuel Lehtonen
