Det Osmanska rikets mer än 600 år långa historia är tätt sammantvinnat med det kristna Europas historia. De osmanska härskarna betraktade sig själva som de gamla romerska kejsarnas arvtagare. Och både renässansen och reformationen påverkades av osmanernas existens.
Det Osmanska riket växte fram ur nomadstammar i Anatolien på 1200-talet. Osmanerna erövrade Bysans år 1453 för att bli ett multietniskt imperium som sträckte sig över flera världsdelar. Riket var som störst när det misslyckades med att erövra Wien 1683. Osmanerna rörde sig från tolerans och integrering av andra folk och religioner till exkludering och folkmord. Från spillrorna ur det Osmanska riket växte dagens Turkiet 1923.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Marc David Baer, professor i internationell historia vid London School of Economics and Political Science och en av världens främsta kännare av Osmanska riket. Han är aktuell med boken Osmanska riket.
Osmanska riket, även känt som det Ottomanska riket, var ett mäktigt islamiskt imperium som styrde över stora delar av Sydosteuropa, Mellanöstern, Nordafrika och Mindre Asien. Osmanska riket grundades i västra Anatolien mot slutet av 1200-talet av en stam Oghuz-turkar som skulle bli imperiets aristokrati, kända som Oserna. Dessa förde med sig en stark dynasti, den osmanska dynastin, som var kärnan i den framväxande staten. Osman I, som riket är uppkallat efter, var rikets grundare och första ledare.
En av de mest anmärkningsvärda egenskaperna hos Osmanska riket var dess kulturella och religiösa mångfald. Riket omfattade människor från olika etniska och religiösa bakgrunder. Sultanerna var toleranta mot olika religioner och tillät sina undersåtar att utöva sin egen tro. Kristna och judar hade sina egna lagar och institutioner och bildade slutna samhällen inom riket.
Osmanska riket hade både fredliga och konfliktfyllda relationer med olika europeiska länder. Å ena sidan var riket en viktig handelspartner och kulturell influens för västeuropeiska länder under renässansen. Å andra sidan var det också ett ständigt militärt hot och orsakade stor oro bland européerna. Rikets expansion och belägringar av europeiska städer som Wien skapade en stark europeisk identitet och en vilja att motstå det osmanska hotet.
Under 1300- och 1400-talen fortsatte det osmanska riket att expandera, och det erövrade stora delar av Anatolien och Balkan. Den bysantinska huvudstaden Konstantinopel belägrades och intogs år 1453 av sultanen Mehmet II Erövraren, vilket innebar det definitiva slutet på Bysantinska rikets tusenåriga historia. Denna händelse bekräftade det osmanska rikets status som stormakt.
Rikets absoluta höjdpunkt nåddes under 1500- och 1600-talen under sultanen Suleiman den store. Dess största territoriella utsträckning nåddes dock år 1683 under sultanen Mehmet IV, då det sträckte sig från Wiens utkanter i nordväst till Aden längst ner på Arabiska halvön, och från Kaukasus i nordöst till Algeriet i sydväst.
Inom rikets gränser fanns några av dåtidens viktigaste städer, inklusive Mekka, Medina, Jerusalem, Bagdad, Kairo, Alexandria, Damaskus, Aleppo, Beirut, Thessaloniki, Budapest, Belgrad, Sarajevo och Sofia. Denna stora rikedom bidrog till den successiva militära tillbakagång och det gradvisa ekonomiska och politiska förfall som drabbade Osmanska riket under senare delen av 1700-talet.
Belägringen av Wien 1683 var det sista osmanska försöket att på allvar hota det kristna Europa. Belägringen hävdes av en polsk-tysk armé som kom Österrike till undsättning. Detta satte gränsen för osmanernas fortsatta expansion norrut i Centraleuropa.
Under 1800-talet och början på 1900-talet tilltog problemen då riket både utsattes för ständiga angrepp från yttre fiender och uppror inom rikets gränser. Stora landområden förlorades dels till nya stormakter som Österrike-Ungern och Ryssland, dels till folk inom Osmanska riket som, i den nya tidens nationalistiska anda, gjorde uppror och bildade självständiga stater.
År 1908 genomfördes en revolution av de så kallade ungturkarna. Dessa var främst västligt orienterade sekulära grupper, turkiska nationalister, studenter och officerare, samt andra som gav sultanen skulden för det kaotiska tillståndet i imperiet. Trots detta fortsatte imperiet att splittras under trycket av nationalistiska revolter och ständigt nya krig.
Under första världskriget angreps Osmanska riket på flera fronter av bland annat Storbritannien, Frankrike och Italien, varvid stora landområden i Arabien och Mellanöstern gick förlorade. I ett samlat angrepp bestående av arméer och flottstyrkor från bland annat Frankrike, Italien, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland försökte man även inta Istanbul men slogs tillbaka av den osmanska armén under ledning av generalen Mustafa Kemal i det beryktade slaget vid Gallipoli.
För att få hjälp med försvaret mot arvfienden Ryssland hade Osmanska riket vid första världskrigets utbrott ingått en försvarspakt med Tyskland. Då Tyskland tvingades kapitulera valde det styrande skiktet i Osmanska riket, för att undvika ett samlat angrepp från Ententen (1:a världskrigets segrare Storbritannien, Frankrike, Ryssland), att också kapitulera.
Efter första världskriget och efter det osmanska rikets fall, uppstod en nationalistisk revolution med generalen Mustafa Kemal, senare känd som Atatürk (”turkarnas fader”), i spetsen. Efter ett framgångsrikt krig mot Grekland återerövrades en del av de områden som hade förlorats. I de nya förhandlingarna som leddes av Mustafa Kemal fastställdes i stort sett de gränser som utgör dagens Turkiet. Republiken Turkiet utropades den 29 oktober 1923, och dess förste president blev Mustafa Kemal.
Bild: Sultan Selim III håller en audiens framför Felicityporten. Hovmän är sammansatta i ett strikt protokoll. Olja på duk. Topkapı Sarayı Müzesi, Istanbul (Inv. 17/163), Wikipedia, Public Domain.
Musik: Dreaming Of Paradise av MoodMode, Storyblocks Audio.
Lyssna också på Sultanens sändebuds resa till Sverige år 1733.
Klippare: Emanuel Lehtonen
