Domenico Scandella, mer känd som Menocchio (1532-1599), var mjölnare i byn Montereale i Friulien, nordöstra Italien. Genom samtal och läsning av icke auktoriserade biblar, koranen och fantasifulla reseskildringar hade han utvecklat en egenartad syn på världen och Gud – idéer han mer än gärna delade med sin omgivning.
I Menocchios skapelseberättelse hade världen uppstått ur en ostmassa där maskarna blev änglar. I motreformationens Italien fanns inget utrymme för fritänkare som Menocchio, som var mycket kritisk till kyrkan och dess prelater. Trots varningar från familj och vänner kunde han inte låta bli att utförligt redogöra för sina uppfattningar inför inkvisitorn samt knappt kunde tro att Menecchio tänkt ut allting själv.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren, historikern och dokumentärfilmaren Maja Hagerman om Menocchios världsbild i det sena 1500-talets Italien.
Genom inkvisitionens rättegångsprotokoll kunde den italienske historikern Carlo Ginzburg komma nära Menocchios tankevärld i sin banbrytande bok Osten och maskarna (1976), som nyligen utkommit i ny svensk översättning. Boken visar hur folklig kultur, tryckt kunskap och religiös kontroll kolliderade i det tidigmoderna Europa – och hur en enskild individ kunde tänka självständigt, men också riskera livet för det.
Menocchio utmärkte sig genom sin vilja att öppet resonera om religion, skapelsen och samhällets ordning. Han diskuterade gärna med grannar, präster och främlingar och blev känd som en person med avvikande och provocerande idéer. Det var inte ett enskilt uttalande som väckte inkvisitionens intresse, utan hans ihärdiga spridande av sina tankar.
Kärnan i Menocchios världsbild var en radikalt okonventionell skapelseberättelse. Han beskrev hur världen uppstått ur ett slags urkaos, likt mjölk som blir till ost, ur vilken maskar spontant framträder. Dessa maskar identifierade han med änglarna – och i vissa versioner även med Gud själv. Hos Menocchio var Gud inte en allsmäktig och avlägsen skapare, utan en del av naturens utveckling.
Hans gudsbild var starkt naturalistisk och antihierarkisk. Han förnekade jungfrufödseln, ifrågasatte Kristi gudomlighet och avvisade kyrkans sakrament, helgonkult och prästerskapets särställning. För honom var religion främst en moralisk fråga: att leva rättfärdigt, inte förtrycka de fattiga och behandla andra med rättvisa.
Han förespråkade också religiös tolerans. Menocchio menade att olika folk trodde på Gud på olika sätt och att ingen religion hade monopol på sanningen – en farlig tanke i motreformationens Italien, där trosenhet betraktades som grundläggande för samhällsordningen.
Menocchio tillhörde inte samhällets allra fattigaste, utan var en relativt självständig hantverkare och småbrukare. Han kunde läsa och skriva, hade innehaft lokala förtroendeuppdrag och deltog aktivt i byns sociala liv.
Ginzburg visar att Menocchios idévärld inte kan reduceras till enkel folktro eller direkt påverkan från enskilda böcker. Hans tankar uppstod i ett komplext samspel mellan muntlig bondekultur och tryckt skrift.
Friulien var en lantlig, hierarkisk region präglad av småskaligt jordbruk, hantverk och starka lokala gemenskaper. Trots hög analfabetism fanns där en levande muntlig kultur och viss tillgång till tryckta texter. Kvarnen fungerade som en central mötesplats – en plats för samtal, rykten och idéutbyte. Här formades och spreds Menocchios tankar.
Menocchio hade läst flera verk: populära religiösa skrifter, delar av Bibeln i översättning, Koranen, reseskildringar som Mandevilles resor, och förbjudna böcker som Decamorone. Men hans läsning var aldrig bokstavstrogen. Han tolkade texterna genom sin egen erfarenhet som mjölnare och bonde, och förenade dem med vardagliga metaforer och äldre muntliga föreställningar. Resultatet blev en originell och kreativ världsbild, där element från lärd kultur omformades i folklig tappning.
Ginzburg använder Menocchio för att visa hur idéer kunde röra sig mellan samhällsskikt i boktryckarkonstens tidiga epok – och hur även människor långt från universitetens värld kunde utveckla sammanhängande och komplexa tankesystem.
Menocchio åtalades första gången 1584 av inkvisitionen i Aquileia och Concordia, anklagad för kätteri på grund av sina idéer om skapelsen, Kristi natur, kyrkans sakrament och prästerskapet. Efter långa förhör erkände han sina åsikter, men försökte mildra dem. Domen blev relativt lindrig: livstids fängelse, senare omvandlat till husarrest och botgöring.
Efter frigivningen återvände Menocchio till byn – men inte till tystnad. Han fortsatte uttrycka sina tankar, vilket ledde till nya angivelser. År 1599 greps han på nytt. Den andra rättegången var strängare, och toleransen för återfall noll.
Denna gång dömdes Menocchio som återfallsförbrytare i kätteri – ett särskilt allvarligt brott. Efter avslutade förhör överlämnades han till den världsliga makten och avrättades genom bränning på bål år 1599.
Bildtext: Mjölnaren Menocchio kom att brännas på bål för sina egensinniga tankar om världen och gud. En mjölnare avbildad i arbete på en gravyr från 1500-talet. Verktyg och kläder ger en inblick i dåtidens hantverk och sociala miljö.
Gravyr av Jost Amman, återgiven av Paul Lacroix. Foto: J Amman/Paul Lacroix. Wikimedia Commons Public domain.
Musik: Claudio Monteverdi – Vespro della Beata Vergine (1610) – Antifona ”Deus in adiutorium” Framförd av: Cantica Symphonia, dir. G. Maletto Liveinspelning, Kyrkan San Filippo, Turin i Italeien 3 oktober 2000. Wikimedia Common, Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0
Klippare: Emanuel Lehtonen
