Den romerske kejsaren Konstantin den stores (272–337 e.Kr.) omvändelse till kristendomen är en central händelse i Västerlandets historia. Kristendomen gick från att vara en förföljd minoritet till att bli den dominerande religionen i Romarriket.
Konstantins relation till den traditionella romerska religionen var dock pragmatisk. Han tillät fortsatt kult av solguden Sol Invictus och tolererade inledningsvis andra religioner. Trots sitt starka stöd för kyrkan lät han inte döpa sig förrän på sin dödsbädd år 337. Denna balansgång mellan det gamla och det nya var sannolikt avgörande för hans politiska framgång.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med antikvetaren och författaren Allan Klynne, som är aktuell med boken Konstantin den store – Roms förste kristne kejsare.
I början av 300-talet e.Kr. befann sig det romerska imperiet i djup kris. Tetrarkin – ett fyrkejsarsystem skapat för att stabilisera styret – hade kollapsat, och inbördeskrig rasade mellan rivaliserande tronpretendenter. I detta kaos steg Konstantin fram, son till kejsaren Constantius Chlorus. Efter faderns död år 306 utropades han av sina trupper till kejsare i väst.
År 312 ställdes Konstantin mot sin främsta konkurrent om makten, Maxentius, i slaget vid Milviska bron. Enligt flera källor såg han inför striden ett kors på himlen, tillsammans med orden ”I detta tecken skall du segra”, eller drömde om en ängel som visade honom symbolen Chi-Rho – de första bokstäverna i det grekiska ordet för Kristus. Han lät måla symbolen på soldaternas sköldar och vann en avgörande seger. Maxentius drunknade i Tibern, och Konstantin tågade in i Rom som härskare över väst.
Året därpå, 313, utfärdade Konstantin tillsammans med kejsar Licinius det så kallade Milanoediktet, som garanterade religionsfrihet i hela riket och avslutade de systematiska förföljelserna av kristna. Även om han själv ännu inte var döpt började han aktivt gynna kyrkan: han donerade mark, gav ekonomiskt stöd och påbörjade bygget av kyrkor som Lateranbasilikan och den första Peterskyrkan.
Vid denna tid var kristendomen ännu en minoritetsreligion, men snabbt växande. Dess fokus på själens frälsning, individens värde och evigt liv tilltalade många i ett samhälle präglat av oro och kris. Dess välorganiserade församlingar bidrog till en stark infrastruktur, som snart blev ett viktigt verktyg även för staten.
Trots kristendomens pacifistiska ursprung valde Konstantin att knyta den till sin militära och politiska makt. Genom att uppträda som Guds utvalde kejsare – en förening av andlig och världslig auktoritet – skapade han ett nytt sätt att härska.
År 325 sammankallade Konstantin det första ekumeniska kyrkomötet i Nicaea, där han själv fungerade som medlare. Syftet var att lösa den arianska striden – en teologisk konflikt om Kristi natur. Konciliet resulterade i den nicenska trosbekännelsen, som fastslog att Kristus var ”av samma väsen som Fadern”. Även om striderna fortsatte i årtionden markerade detta ett viktigt steg i kristendomens dogmatiska utveckling – och i kejsarens nya roll som kyrkans beskyddare och formgivare.
Efter att ha besegrat Licinius år 324 blev Konstantin ensam härskare över hela imperiet. Han började då bygga en ny huvudstad på platsen för det gamla Byzantion – Konstantinopel. Den nya staden, strategiskt belägen vid Bosporen, präglades av kristna byggnader och symbolik, och skulle bli det östromerska rikets hjärta i över ett millennium.
Kristendomen anpassade sig snabbt till sin nya roll som gynnad religion. Redan vid Konstantins död år 337 kan upp till hälften av rikets befolkning ha varit kristna. Under kejsar Theodosius I:s tid i slutet av seklet var andelen troligen omkring 90 %. Denna snabba omvandling väcker frågor om varför kristendomen var så effektiv. Trots sitt pacifistiska budskap vann den även gehör inom armén, och bland folket fungerade kyrkans organisation som en viktig social och moralisk kraft.
Musik: Saturnalia av bzur, Storyblock Audio.
Bild: Konstantins staty i Kapitolinska museerna. Del av statyn av Konstantin den store, bevarad i Kapitolinska museerna i Rom. Skulpturen, ursprungligen uppförd i början av 300-talet e.Kr., föreställer kejsaren i idealiserad stil och symboliserar hans makt och gudomliga auktoritet som både romersk härskare och kristendomens beskyddare. Wikipedia. Public Domain.
Lyssna också på Pyrrhos – på fel sida i historien i kampen om världsherraväldet.
Klippare: Emanuel Lehtonen
