Vid Anundshög, utanför Västerås, ligger en av de största gravhögarna i Sverige bredvid fem stora skeppssättningar och en vacker runsten. Denna imponerande fornplats signalerade makt och var en knutpunkt för resande och utbyte – kanske i konkurrens med Gamla Uppsala.
Anundshög var ett regionalt maktcentrum under järnåldern, men helt frånvarande i sagor och andra skriftliga källor. Men i någon mening talar högarna ännu till oss och platsen går att ta som underlag för att ifrågasätta att vikingatiden skulle ha startat först år 793. Detta är ett betalt samarbete med Västerås stad inför 500-års jubileet av Västerås riksdag 1527.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med arkeologen Andreas Hennius, forskningssamordnare vid Västerås museer. Detta är ett betalt samarbete med Västerås stad inför 500-års jubileet av Västerås riksdag 1527.
Samhället var hierarkiskt under järnåldern. Resurserna var ojämnt fördelade, och vissa grupper hade kapacitet att organisera stora arbetsinsatser och uppföra monument som signalerade makt och kontinuitet. Gravhögar, stenskepp och runstenar var inte bara minnesmärken över döda; de var också uttryck för levandes anspråk på status, tradition och legitimitet.
Att sagor och andra skriftliga källor inte tydligare nämner Anundshög betyder inte att platsen var oviktig. Snarare visar den hur fragmentariskt det skriftliga källmaterialet är och hur selektivt minnet av det förflutna blev när det senare skrevs ned. Många betydande platser har helt enkelt inte lämnat tydliga spår i texttraditionen.
Anundshögen är en av Sveriges största gravhögar. Uppgifterna varierar något mellan källor, men storleksordningen ligger kring 68 meter i diameter och ungefär 9 meter i höjd. I direkt anslutning finns fem skeppssättningar. De två största är omkring 53 respektive 51 meter långa, och ingen annan svensk fornlämningsmiljö har lika många stora skeppssättningar samlade på ett ställe.
Gravhögar och skeppssättningar fyllde flera funktioner. De kunde markera gravar, men de var också offentliga monument som manifesterade släktens eller elitens rang, historia och anspråk på platsen. De knöt de döda till landskapet och gav därmed de levande en möjlighet att framträda som arvtagare till en mäktig förflutenhet.
Skeppssättningar förknippas ofta med symbolik kring resa, övergång och status. I ett samhälle där sjöfart, resande och vattenvägar hade stor betydelse blev skeppet också en stark kulturell symbol. När sådana monument placeras bredvid en enorm gravhög förstärks intrycket av att platsen hade funktioner långt utöver det rent begravningsmässiga. De kan ha fungerat i ritualer, offentliga samlingar, minnespraktiker och maktdemonstrationer.
Människorna som levde runt Mälaren under denna period tillhörde jordbrukande och boskapshållande samhällen, men deras liv präglades också av handel, hantverk, långväga kontakter och regional maktkamp. Det var inte isolerade bygder, utan socialt och ekonomiskt sammanlänkade miljöer där lokala eliter kunde bygga upp inflytande genom kontroll över jord, människor, kommunikationsleder och religiösa praktiker.
Anudshög ligger vid Badelundaåsen som var en naturlig ”landsväg” längs åsens rygg och en viktig färdväg mellan Mälarkusten och skogsbygderna i norr. Här möttes land- och vattenleder, och en hålväg i anslutning till området anses ingå i den medeltida Eriksgatan som passerade platsen.
Vi vet inte vad platsen kallades under järnåldern. Runstenen nämner ”Anunds broder”, men det går inte säkert att koppla detta till någon känd kung. Namnet Anundshög kan därför inte utan vidare användas som bevis för vem högen tillhörde. Platsens betydelse måste utläsas ur monumenten, landskapet och de materiella spåren snarare än ur senare berättelser.
Runsten berättar att Folkvid lät resa stenarna efter sin son Heden, ”Anunds broder”, och att ristaren hette Vred. Texten visar prestige under 1000-talet, men kan inte säkert kopplas till en namngiven kung i källmaterialet.
På senare år har platsen också hamnat i en större diskussion om vikingatidens kronologi. Projektet Vikingafenomenet har lyft hur förenklade ”start- och slutår” kan dölja längre utvecklingslinjer.
Anundshög speglar en mäktig lokal elitmiljö – en storgård eller ett härskarsäte med politiska och religiösa anspråk. Under 1000-talet förändras maktlandskapet i takt med kristnande och en mer sammanhållen kungamakt, och då kan platsens roll ha skiftat: från hedniskt laddad makt- och kultmiljö till ett mer administrativt sammanhang där tinget blir den långlivade funktionen.
Bild: Anundshög i Västerås, en av Sveriges största gravhögar från yngre järnåldern, med den intilliggande skeppssättningen. Fotot togs 1964 Foto: Åke V Larsson (1926–2006), CC BY-NC-ND, via Västerås Stadsarkiv (DigitaltMuseum).
Musik: Electra To The Baltic Sea Full av Giuseppe Rizzo, Storyblock Audio
Klippare: Emanuel Lehtonen
