Franska revolutionen hade börjat bra 1789, och under de två åren som följde förvandlades det franska samhället till det bättre, och på ett fredligt vis. Nationen tog stora kliv mot framtiden. Men sedan hände något.
Från och med 1792 spårade revolutionen ur och gick in i en fruktansvärd fas, i vilken ingen kunde känna sig säker. Fullständigt oskyldiga människor kunde lynchas eller dömas till döden medelst giljotin. I spetsen för utvecklingen stod ”den omutlige” Maximilien Robespierre, som själv slutade på schavotten sedan andra politiker blivit så rädda för sina egna liv att de beslutat sig för att störta honom.
Skräckväldet, la Terreur, visar oss människan i hennes allra sämsta stunder. Historien blir inte bättre av att terrorn var fullt medveten och högst offentlig: det var meningen att folk skulle lära sig att frukta och darra inför risken att mista huvudet. Revolutionen skulle räddas genom grövsta möjliga våld mot misstänkta eller verkliga regimkritiker. Motorn i utvecklingen var krig: när Frankrike drogs in i väpnad konflikt med grannländerna blev det mycket lättare än förut för de revolutionära grupperingarna i Paris att angripa varandra och ta initiativ till utrensningar.
I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om franska revolutionens blodigaste skede, det skräckvälde som skördade tusentals oskyldiga människors liv åren 1793 och 1794.
Bildtext: En avrättning med giljotin på Place de la Révolution (dagens Place de la Concorde) i Paris omkring 1793, under den franska revolutionens terrorvälde – en bild av hur dödsstraffet blev ett offentligt politiskt verktyg. Målning av Pierre-Antoine Demachy (1723–1807). Public domain via Wikimedia Commons.
Klippare: Emanuel Lehtonen
