Hur hade Rysslands historia sett ut utan Alexander Nevskij? Alexander Jaroslavitj, senare känd som Alexander Nevskij, är en portalfigur i den ryska historien. Som furste av Novgorod spelade han en viktig roll under 1200-talets mitt. I väster mötte han svenska och livländska styrkor med vapen, medan han senare valde en mer pragmatisk linje gentemot de mongoliska härskarna i öster.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historieprofessorn Martin Hårdstedt Alexander Nevskijs tid fram till det berömda slaget vid Peipus 1242. Bennesved är idéhistoriker och förste forskare vid FOI, medan Hårdstedt är professor i historia vid Umeå universitet.
Alexander blev furste av Novgorod 1236, omkring 15 år gammal. Vid denna tid stod de östslaviska furstendömena i Rus’ inför ett snabbt växande hot från mongolerna. Under Batu khans fälttåg 1237–1240 förstördes eller plundrades många städer, och 1240 föll Kyiv. Novgorod skonades från direkt erövring, även om mongolerna nådde in på Novgorods område och förstörde bland annat Torzjok. Varför de inte fortsatte mot själva Novgorod har diskuterats länge; vårens töväder, terrängen och logistiska problem hör till de vanligaste förklaringarna.
Alexanders förhållande till mongolerna utvecklades framför allt efter de berömda segrarna i väster. Efter fadern Jaroslavs död 1246 reste Alexander till de mongoliska härskarna och accepterade deras överhöghet. Under de följande åren fick han sin ställning som härskare bekräftad inom det mongoliska maktsystemet och medverkade till att tribut betalades. Det handlade alltså mindre om ett enkelt fredsavtal än om anpassning till en övermakt som avgjorde vilka furstar som fick regera i Rus’. Mongolerna lät samtidigt den ortodoxa kyrkan behålla en stark ställning och befriade kyrkan från tribut. Därför bör påståendet att Alexander personligen ”räddade” kyrkan snarare ses som en senare tolkning av hans politik än som ett entydigt historiskt faktum.
Mot väster valde Alexander däremot militära medel. Under 1200-talet pågick en katolsk expansion och flera korstågsföretag i Östersjöområdet. Religionen var viktig, men konflikterna handlade också om territorier, handel och politisk kontroll. Det blir därför missvisande att beskriva dem enbart som försök att bekämpa den ortodoxa kristendomen.
Även Sverige deltog i expansionen österut. Birger Magnusson, senare känd som Birger jarl, förknippas i Erikskrönikan med ett fälttåg till Tavastland i nuvarande Finland. Dateringen är omstridd: omkring 1239 har föreslagits, medan en äldre tradition placerar företaget 1249. Det finns däremot inte tillräckligt stöd för att identifiera Birgers fälttåg med slaget vid Neva 1240.
Slaget vid Neva är i sig svårt att rekonstruera. Händelsen är endast känd genom ryska källor, och den äldsta bevarade berättelsen finns i Novgorods första krönika från 1300-talet – inte i en krönika från 1500-talet. Där berättas att Alexander besegrade en styrka bestående av bland annat svenskar vid Neva den 15 juli 1240. Segern kom senare att förknippas med hans tillnamn Nevskij, ”av Neva”.
Konflikterna i väster tog inte slut där. Två år senare återtog Alexander Pskov och mötte därefter den livländska grenen av Tyska orden och dess allierade vid Peipus. Den 5 april 1242 besegrades den västliga styrkan i det slag som i eftervärlden blivit känt som slaget på isen. Händelsens militära och politiska betydelse har senare förstärkts kraftigt i rysk historieskrivning och populärkultur, men själva slaget är väl belagt.
Mer om slaget vid Peipus – och om hur Alexander Nevskij blev både historisk furste och politisk symbol – hör du i podden.
Bild: Nevaslaget 1240, där furst Alexander Jaroslavitj enligt den ryska kröniketraditionen besegrade en svensk styrka vid floden Neva. Miniatyr ur den ryska Illustrerade krönikan, 1500-talet. Anonym upphovsperson. Public domain, via Wikimedia Commons.
Klippare: Emanuel Lehtonen
