Carl Gustaf Emil Mannerheim (1867–1951) var tsarofficer, överbefälhavare, president och nationalhjälte – men också en omstridd symbolgestalt i Finlands moderna historia. Hans liv och eftermäle har gett upphov Nordens mest långlivade och komplexa personkulter.
Från inbördeskrigets vita seger till dagens identitetspolitiska debatter har Mannerheim betytt olika saker för olika generationer. I takt med att det finländska samhället förändrats har även bilden av marskalken formats om – från upphöjd landsfader till historisk projektionsyta för både dyrkan och kritik.
I detta avsnitt av podden historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Tuomas Tepora, författare till boken Mannerheim – Hjälte och antihjälte, om hur personkulten kring Gustaf Mannerheim vuxit fram, förändrats och utmanats i det moderna Finland.
Under det blodiga inbördeskriget 1918 trädde Mannerheim fram som de vitas överbefälhavare. Han hyllades på den vita sidan som nationens räddare och symbolen för ett fritt och självständigt Finland. Samtidigt väckte hans namn avsky bland många på vänstersidan, där han förknippades med hårda efterkrigsåtgärder och brutalitet i fånglägren. Redan här växte en myt kring honom – en hjälte för vissa, en bödel för andra.
Personkulten kring Mannerheim fick sin början i detta polariserade skede, då statsmakten och konservativa grupper började upphöja Mannerheim till något större än bara en militär ledare: en symbol för ordning, nation och seger. Samtidigt föddes också de första motbilderna – inom arbetarrörelsen, bland intellektuella och inom den växande vänstern.
På 1930‑talet förändrades tonen. Trots Mannerheims tidiga kopplingar till högerextrema rörelser såsom Lapporörelsen började en ny nationell konsensus växa fram. Socialdemokrater och borgerliga kunde enas om Mannerheim som försvarare av nationens oberoende, särskilt i takt med att hoten från Sovjetunionen växte.
Han blev en överideologisk gestalt, som förenade minnet av inbördeskriget med den pågående kampen för självständighet. Statyprojekt, födelsedagsfiranden och skolundervisning stärkte bilden av honom som nationens skyddshelgon. Myten blev också ett verktyg för att överbrygga tidigare inre motsättningar.
Tuomas Tepora skriver ”Före hans död hade det på 1920–1930-talet byggts upp en personkult kring honom som flirtade med auktoritärism. Efter hans död kunde myten om honom inte kontrolleras på samma sätt som tidigare och den började få nya betydelser och syften.”
I ett öppet samhälle som Finland präglas personkulten inte av enhetlighet utan av mångfald och motsättningar. Mannerheim har varit både hjälte och antihjälte, visionär och relik, kosmopolit och nationalist. Just därför fortsätter hans gestalt att fascinera – som ett prisma genom vilket Finland ser sig självt.
När Mannerheim dog i januari 1951 blev hans begravning en av de mest storslagna ceremonierna i Finlands historia. Tusentals människor kantade Helsingfors gator, radiokanaler tystnade och kyrkklockor ringde över hela landet. Den kollektiva sorgen blev ett uttryck för respekt – men också för ett slags nationellt bokslut över det krigstida Finland.
Begravningen blev startskottet för en institutionaliserad kult, ledd av föreningar och stiftelser med nära band till armén och borgerligheten. Mannerheimmuseet öppnades samma år och fungerade i praktiken som ett mausoleum. Medan många upplevde ceremonin som ett förenande ögonblick, kritiserade folkdemokraterna och kommunister kulten som reaktionär och militaristisk propaganda.
Efter kalla krigets slut fick minnet av Mannerheim ny aktualitet. När beslutet togs att bygga samtidskonstmuseet Kiasma intill Mannerheims ryttarstaty i Helsingfors, utbröt en häftig kulturdebatt. Kritiker menade att det moderna Finland inte längre behövde vörda sina ”gammalmodiga” hjältar – medan veteranrörelsen, ledd av general Adolf Ehrnrooth, protesterade mot att statyns värdighet hotades.
Under denna period blev Mannerheim åter en symbol för samhällskonflikter. Debatten handlade inte bara om stadsplanering utan om vilket slags Finland man ville bygga: ett nostalgiskt fosterlandsfinland eller ett pluralistiskt, postnationalistiskt samhälle?
I takt med att samtalet om postkolonialism, kön och sexualitet vuxit i Finland har även Mannerheimkulten förändrats. Hans tid som rysk officer i Centralasien har ibland tolkats i ljuset av kolonial expansion. Hans personliga liv – särskilt frågor om hans sexualitet och ensamhet – har givit upphov till spekulationer och alternativa tolkningar i konst och populärkultur.
I vissa sammanhang har Mannerheim framställts som queer ikon, i andra som patriarkal symbol för ett förlegat manlighetsideal. Hans porträtt har använts i satir, på vodkaflaskor och i dragshower – samtidigt som konservativa krafter fortsatt värna bilden av honom som vördnadsvärd fältherre och nationens försvarare.
Att en personkult kan uppstå även i en demokrati är tydligt i Mannerheims fall. Som Tuomas Tepora förklarar i Mannerheim. Hjälte och antihjälte fungerar kulten inte som ett verktyg för diktatur, utan som ett känslomässigt och kulturellt sätt att skapa nationell samhörighet. Det handlar om vad Tepora kallar en känslogestalt – en symbol med mänskliga drag, som speglar samhällets drömmar, rädslor och konflikter.
Bild: Carl Gustaf Emil Mannerheim fotograferad på sin 75-årsdag år 1942 i ett sällsynt färgfotografi. Foto: Helmut Laxin, källa: heninen.net/miekka. Bilden är i public domain enligt Finlands upphovsrättslag §49a, eftersom det har gått över 50 år sedan bilden togs och den inte klassas som ett fotografiskt verk.
Musik Finlandia av Sibelius, Wikimedia Commons. Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
