Kristina Gyllenstierna (1494–1559) ledde år 1520 försvaret av Stockholms slott mot Kristian II:s danska trupper. Gravid och nybliven änka efter riksföreståndare Sten Sture den yngre, tog hon kommandot med både mod och moralisk styrka.
Genom högättade kvinnors perspektiv framträder en annan bild av maktstriderna i Kalmarunionens slutskede och Vasaättens uppkomst, än i traditionell historieskrivning. Dessa kvinnor kunde utöva inflytande, men riskerade också att drabbas hårt när deras män förlorade makten.
I podden Historia Nu samtalar Urban Lindstedt med idéhistorikern Karin Tegenborg Falkdalen, författare till Kvinnorna runt Vasatronen, om Kristinas liv och andra adelskvinnors roll i maktspelet.
Kvinnornas roller i det tidigmoderna Sverige var mer komplexa än enbart dekorativa. De var mödrar, änkor, rådgivare, godsägare – och i flera fall politiska aktörer med avgörande betydelse. I en värld där politisk makt ofta ärvdes eller bevarades genom släktband, blev kvinnor som Kristina Gyllenstierna, Märta, och Margareta Leijonhufvud nyckelfigurer i bevarandet av dynastisk kontinuitet och motståndskraft.
Genom brev, förhandlingar, strategiska äktenskap och minnesarbete vidmakthöll dessa kvinnor släktens ära och makt – ofta i tystnad, men med en kraft och målmedvetenhet som i efterhand framstår som historiskt avgörande.
Kristina föddes ca 1494 i en av Sveriges mäktigaste släkter. Genom sitt äktenskap med Sten Sture dy knöts hon till det parti som ville frigöra Sverige från dansk överhöghet. När maken stupade 1520 tog Kristina över ledarskapet och organiserade motståndet. Hon skrev upprop, försökte nå utländskt stöd och agerade som regent i Stures namn.
Trots en förhandlad amnesti lät Kristian II avrätta hennes släktingar i Stockholms blodbad. Efteråt fängslades Kristina och flera kvinnliga släktingar i Blåtårn i Köpenhamn, där de satt isolerade i över tre år. I sin andaktsbok bad hon om skydd från sina fiender – hon var mer än en fånge, hon var en symbol för motståndet.
När Gustav Eriksson Vasa, hennes systerson, tog makten blev han snabbt hennes rival. Kristina kämpade för sina barns rättigheter, men marginaliserades. Relationen till Gustav Vasa präglades av misstänksamhet. Gustav Vasa arbetade målmedvetet för att koncentrera makten kring sin egen familj. Ätten Sture förlorade sin plats i rikets ledning. Deras relation var från detta ögonblick kylig, präglad av misstänksamhet och maktspel.
Hennes sonhustru, Märta Eriksdotter Leijonhufvud, en annan centralgestalt i 1500-talets adliga kvinnohistoria. Märta gifte sig med Svante Sture, Kristinas son, och blev mor till flera söner som gjorde karriär i statens tjänst.
Men hennes liv skulle präglas av ett av de mest tragiska ögonblicken i Vasatidens historia – Sturemorden 1567. Med en penna fylld av förtvivlan och beslutsamhet vädjade Märta Eriksdotter Leijonhufvud till kungens älskarinna Karin Månsdotter om nåd för sin familj. Det var våren 1567, och stormen kring Erik XIV:s styre rasade. Märta, rikets mäktigaste adelskvinna, kämpade inte bara mot en paranoid kung – hon kämpade för sina barns och makens liv. Genom brev, inflytande och personlig närvaro sökte hon mildra kungens vrede, men i stället blev hon själv en bricka i det politiska spelet.
Under ett tillstånd av paranoid psykos lät kung Erik XIV mörda Svante och deras söner Erik och Nils Sture på Uppsala slott. Märta, som desperat försökt ingripa, blev vittne till tragedin utan att kunna stoppa den. I sorgen över makens och sönernas död lät hon spara deras blodiga kläder i en järnkista, ett tyst men mäktigt vittnesmål om hennes förlust och vilja att hålla minnet levande.
Efter tragedin blev Märta en samlande matriark för sina barn och släktingar. Hon tryggade deras framtid genom strategiska giftermål och skicklig förvaltning av de omfattande godsen. Hon kämpade för rättvisa, för sin familjs rehabilitering, och inte minst för sina barns framtid i en tid där dynastisk prestige fortfarande var avgörande för politiskt inflytande. Hennes engagemang för att hålla ihop familjen och skydda dess intressen blev ett exempel för andra adelskvinnor i riket.
Bild: Kristina Gyllenstierna och maken, riksföreståndaren Sten Sture den yngre, avbildade i ett samtida porträtt från Gripsholms slott. Målningen är utförd av en okänd konstnär och ingår i Nationalmuseums samlingar. Public Domain.
Musik: Walther, Johann Gottfried. Ach, Gott, erhör mein Seufzen und Wehklage [Ljudinspelning]. Tillgänglig via Wikimedia Commons: Creative Commons Erkännande-Dela Lika 4.0 Internationell (CC BY-SA 4.0).
Lyssna också till Nytt ljus över antalet döda i Stockholms blodbad.
