Grönlands historia, från dansk koloni till självstyre, har präglats av politisk kamp, kulturella motsättningar och sociala omvälvningar. När Donald Trump uttryckte intresse för att köpa Grönland sattes öns politiska ställning i blixtbelysning. De första inuiterna anlände för tusentals år sedan, och nordborna som bosatte sig där år 985 försvann så småningom. År 1721 grundade den danske prästen Hans Egede en ny bosättning.
Nordens nationer fick sin nuvarande utformning under Napoleonkrigen i början av 1800-talet. Under 1900-talet utvecklades flera modeller för självstyre i Norden, grundade på historiska, geografiska och kulturella särdrag. Världens största ö blev en integrerad del av Danmark 1953 och fick självstyre först 1979.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jan Sundberg, professor emeritus i allmän statslära vid Helsingfors universitet, om Grönlands historia, dess koloniala arv och den långsamma men betydelsefulla vägen mot självstyre. Sundberg är aktuell som medredaktör för boken Governing Partially Independent Nation-Territories: Evidence from Northern Europe, tillsammans med Stefan Sjöblom.
Ålands självstyre, etablerat 1921 under Nationernas Förbunds beskydd, är det äldsta och mest långtgående. Åland har ett eget parlament, ett officiellt språk (svenska) och rätt att lagstifta i de flesta inrikesfrågor. Färöarna fick självstyre 1948, och Grönland följde efter 1979. Även samerna har etablerat sameting i Norge, Sverige och Finland med kulturellt självbestämmande.
Grönlands självstyre skiljer sig från Ålands och Färöarnas genom sin geografiska storlek, sina naturresurser samt befolkningens etniska och språkliga särart. Till skillnad från Åland, som är en autonom region inom Finland, har Grönland ett kolonialt förflutet som dansk besittning. Självstyrelselagen från 2009 erkänner grönländarna som ett folk med rätt till självbestämmande enligt internationell rätt. Lagen gav Grönland kontroll över sina naturresurser, vilket särskiljer ön från andra nordiska autonomier.
Napoleonkrigen (1803–1815) bidrog till en omvälvning av den nordiska maktbalansen. Danmark, som ställde sig på Frankrikes sida, drabbades hårt när Storbritannien bombarderade Köpenhamn 1807 och beslagtog den danska flottan. Efter freden i Kiel 1814 tvingades Danmark att avträda Norge till Sverige, vilket markerade slutet på den dansk-norska unionen. Freden förändrade det nordiska statssystemet radikalt och inledde en ny epok av nationell omstrukturering – något som också påverkade relationerna till perifera områden som Grönland, Färöarna och Island.
Danskarna införde ett handelsmonopol och kontrollerade Grönlands ekonomi och samhällsstruktur. Kristendomen och det latinska alfabetet introducerades, vilket förändrade inuiternas traditionella livsstil och världsbild. Den danska administrationen begränsade inuiternas möjligheter till självständig handel, och moderniseringen gick långsamt. Grönland förblev isolerat från omvärlden, och inuiterna hade begränsade rättigheter inom det danska kolonialsystemet.
Under andra världskriget förändrades Grönlands situation drastiskt. När Nazityskland ockuperade Danmark 1940 förlorade Köpenhamn praktisk kontroll över ön. För att förhindra att Grönland föll i tyska händer inleddes istället ett samarbete med USA och Kanada, som tog ansvar för öns försvar och försörjning. USA etablerade militära baser, däribland Thulebasen, vilket gjorde Grönland till en strategiskt viktig plats under det kalla kriget. Under kriget upplevde ön en tillfällig självständighet, och många grönlänningar vande sig vid en större frihet. När Danmark återtog kontrollen 1945 hade Grönland förändrats, och kriget blev en vändpunkt i relationen mellan de två länderna.
År 1953 avskaffades Grönlands koloniala status, och ön blev ett danskt län. Grönlänningarna fick danskt medborgarskap och tillgång till den danska välfärdsmodellen. Men denna modernisering innebar också sociala omvälvningar. Danska infördes som huvudspråk i skolorna, traditionella fångstsamhällen ersattes av urbana bostadsområden, och många inuiter tvingades lämna sina hem. Många grönländare upplevde att deras kultur och språk trängdes undan. Beslutet att ansluta Grönland till Europeiska gemenskapen (EG) 1972, utan bred folklig förankring, väckte ytterligare missnöje. Detta blev en katalysator för kraven på större självbestämmande, vilket ledde till införandet av hjemmestyre (självstyre) 1979.
Sedan självstyret infördes 1979 har relationen till Danmark präglats av en gradvis decentralisering. Med självstyrelselagen 2009 utökades Grönlands kontroll över naturresurser, rättsväsende och delar av utrikespolitiken. Ekonomiskt är landet fortfarande beroende av ett årligt blockbidrag från Danmark, men ambitionerna om ökad självförsörjning har stärkts – inte minst genom diskussioner om utvinning av råvaror som uran, olja och sällsynta jordartsmetaller.
Med den nya ordningen inrättades ett folkvalt landsting (Inatsisartut) och en regering (Naalakkersuisut). Grönland fick nu kontroll över inrikesfrågor som utbildning, hälso- och sjukvård samt näringsliv. Utrikespolitik, försvar och rättsväsende förblev dock under danskt ansvar. År 1985 valde Grönland att lämna EG – en tydlig markering av öns ökade självständighet.
År 2009 utvidgades självstyret ytterligare. Grönland fick rätt att överta fler politiska områden, samtidigt som grönländska erkändes som officiellt språk.
Bild: Missionär och grönländare. Av Aron från Kangeq (1822–1869): wikimedia Commons. Public Domain.
Musik: Grönlands nationalsång, Nunarput, utoqqarsuanngoravit (”Vårt land, som blev gammalt”), skrevs av Henrik Lund och tonsattes av Jonathan Petersen. Den antogs officiellt som nationalsång 1916 och används fortfarande som en symbol för Grönlands identitet och kultur. Texten hyllar landets natur, dess historia och folkets stolthet över sitt arv. Wikimedia Common. Public Domain.
Lyssna på Vikingarnas episka världsresor.
Klippare: Emanuel Lehtonen
