Få gestalter i västerländsk kultur är lika mytomspunna och suggestiva som Djävulen. Han är känd under många namn – Satan, Lucifer, Fan, Hin håle, Den Onde – och har avbildats på de mest skiftande sätt: som spelman med bockfot, som hornförsett monster, som elegant förförare.
Men varifrån kommer egentligen tron på Djävulen? Och hur har föreställningen om honom förändrats genom tiderna?
Att han går under så många namn säger något väsentligt: Djävulen är en sammansmältning av flera olika gestalter och personifierade idéer, som med tiden fogats samman till den figur vi idag associerar med ondska och frestelse.
I Jobs bok i Gamla testamentet framträder Satan som en slags gnällig åklagare i Guds tjänst, tydligt underställd Skaparen. I europeiska folksagor är han en ondskefull men ofta komisk trickster som man kan lura – om man bara är tillräckligt smart, vilket sagohjältarna i regel är. Under medeltiden växte han i betydelse inom den kristna teologin och utvecklades till en mäktig motståndare till himlen, omgiven av ett hov av demoner.
Under 1800- och 1900-talen har Djävulen i hög grad relativiserats och förringats. Han har blivit en kulturfigur som dyker upp i litteratur, populärkultur och skräckfilmer – en symbol snarare än ett väsen. I Sverige lever han kvar i våra svordomar och vardagliga uttryck.
I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Djävulen – hans ursprung, hans många gestalter och hur vi ser på honom idag.
Bild: Djävulen och helvetet, målning från Södra Råda gamla kyrka (1494). Motivet skildrar helvetet och djävulen enligt senmedeltida föreställningar, med starka moraliska och pedagogiska drag. Sådana scener användes ofta för att varna för syndens följder och förstärka kyrkans undervisning.
Detalj ur kyrkomålning från 1494 i Södra Råda gamla kyrka, Sverige, avbildad före branden som förstörde kyrkan. Foto: Sven Rosborn – Eget arbete, licens: CC BY 3.0.
Klippare: Emanuel Lehtonen
