Stockholms blodbad i november år 1520 är en av de mest diskuterade händelserna i svensk historia. Nyupptäckta anteckningar av historikern och ögonvittnet Olaus Magnus, i marginalen på en äldre bok, har väckt stor uppståndelse.
I kölvattnet på unionsstriderna där delar av den svenska högadeln ville göra sig av med den danska kungen Kristian II:s överhöghet över Sverige begicks det ett politiskt massmord den 8-9 november år 1520 där biskopar, borgmästare, adelsmän och vanliga borgare avrättades – officiellt för kätteri.
Striderna kring Kalmarunionen mellan Sverige, Danmark och Norge är den politiska bakgrunden till Stockholms blodbad. Efter ett framgångsrikt anfall av danska kungen Kristian II, som ansåg sig ha rätt till den svenska kronan, hade en uppgörelse signerats mellan den danska kungen och Stureanhängarna, där de som kämpat mot danskarna fick full amnesti.
Efter en kröningsfest till Kristian II:s ära dit en stor del av den svenska eliten var inbjuden blev det åtal för kätteri, eftersom Stureanhängarna hade angripit biskopen Gustav Trolles egendom under stridigheterna med Danmark.
Den andliga domstolen dömde sedan Sten Sture d.y, som dött tidigare på året efter att ha sårats i strid mot danskarna, tillsammans med sina anhängare för kätteri. Biskoparna i Skara och Strängnäs halshöggs på Stortorget och närmare 100 personer avrättades, de flesta var borgare som varit Sturetrogna. Bland avrättade adelsmän märks Erik Abrahamsson (Leijonhufvud), Erik Johansson (Vasa) och Joakim Brahe, de sistnämnda Gustav Vasas far och svåger. Sten Stures lik grävdes upp och brändes liksom de avrättades på Södermalm.
I det sjunde avsnittet av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Lars Ericson Wolke, professor i historia, särskilt militärhistoria, vid Försvarshögskolans militärvetenskapliga institution i Stockholm. Han är författare till ett stort antal historiska böcker, bland annat Stockholms Blodbad från 2006.
Läs mer i Dick Harrisons Stockholms blodbad, som ingår i serien Sveriges dramatiska historia.
Stockholms blodbad är åter aktuellt efter att nyupptäckta anteckningar i marginalen, på den danska krönikan Gesta Danorum, av historikern och ögonvittnet Olaus Magnus som bevittnade avrättningarna på Stortorget i Stockholm.
Olaus Magnus (1490–1557) anteckningar om Stockholms blodbad som inträffade när han var 30 år: ”I Herrens år 1520 intog kung Kristian den andre Stockholm vid den heliga Jungfruns födelse […]. Samma år på Fyra krönta helgons dag, som var den 8 november, lät han halshugga (efter att ha blivit krönt föregående söndag) två biskopar, Vincent av Skara och Matthias av Strängnäs, riddare och frälsemän, borgmästare, rådmän och borgare – över 120 personer – och jag, Olaus Magnus, kanik från Linköping, beskådade allt detta med fasa. Vidare lät han följande dag (efter löfte om lejd för att de säkrare skulle gå ut ur fängelset) hänga, stegla och halshugga ytterligare personer. Kropparna av de halshuggna låg kvar obegravda i tre dagar ända tills de fördes utanför Stockholm för att begravas.”
Olaus Magnus hade boken som arbetsmaterial när han i landsflykt i Rom och skrev sina stora verk: Svearnas och götarnas kungar, och Historia om de nordiska folken
Biskop GustafvTrolle som initierade kättarrättegången hävdade att det avrättades mellan 50-60 personer. Enligt bödeln Jörgen Homuth avrättades 82 och enligt Olaus Magnus tidigare uppgifter drygt 90 personer. Men enligt marginalanteckningarna i den nya boken avrättades 120 personer.
Kristian II ville få avrättningarna att framstå som en kunglig plikt till följd av kättardomen, trots den utlovade amnestin, eftersom avtal med kättare saknade enligt kanonisk rätt giltighet. Att avrätta så många biskopar, adelsmän och borgare var en oerhörd sak även på 1500-talet. Genom att luta sig mot en kätteridom framstår biskop Gustav Trolle som den drivande bakom domarna. Men rättegången hade brister som kättarprocess. Avrättningarna skulle knappast vara möjliga utan att kungen varit drivande i det fördolda. Kristian II ville röja sina motståndare ut vägen och skrämma andra till underkastelse.
Men Stockholms blodbad blev grunden till ett nationellt medvetande och slutet för danskarnas överhöghet över Sverige.
Källa:
Sundberg, Ulf (2005) Stockholms Blodbad; Lund; Historiska Media.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.