Historia Nu 63: Berlins litterära historia

Berlins litterära historia är rik och präglad av stadens våldsamma historia.  I Historia Nus sommarspecial skriver skribenten och författaren Per Svensson om Berlins litteraturhistoria.

Vi möter bland andra Döblin, le Carré, Wolf och Strindberg. Författaren funderar över Berlins roll i litteraturen: ”Detta är Berlins roll inte bara i Berlin Alexanderplatz utan i litteraturen överhuvud, skulle jag påstå: att vara den arketypiska moderna storstaden – brusande av trafik, självsäkert svällande, i ständig förändring, utan historia, utan pardon, en fristad för det depraverade och dekadenta, både ett lockande paradis och ett glupskt inferno. Utöver detta får Berlin också ofta utgöra sinnebilden för den historiska ondskan, antingen i dess demoniska skepnad (naziståren) eller i dess dystert grå uppenbarelse (decennierna med muren).”

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

I veckans sommarspecial lyssnar vi på Per Svensson kortljudbok Litteratur i Berlin från bokserien Karavan Stadsguider. Inläsare är Kajsa Linderholm. Läs mer på www.karavanreseguider.se. Eller lyssna på fler guider hos ljudbokstjänster som Storytel och Nextory.

Berlinmuren

Historia Nu 58: Berlinmuren – kalla krigets främsta symbol

Berlinmuren blev den starkaste symbolen för delningen av Europa efter andra världskrigets slut. Muren var 43,7 kilometer men med dubbla och tredubbla taggtrådsstängsel med mellanliggande ingenmansland sträckte sig gränsbefästningen 156 kilometer.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Efter kriget kom amerikanerna att acceptera delningen av Europa och i hemliga samtal mellan USA:s president John F Kennedy och generalsekreterare Nikita Chrustjov gjorde Kennedy klart att de accepterade Sovjetunionens överhöghet över Östeuropa och Östtyskland.

Östtyskarna fick aldrig fria val, men de röstade med fötterna istället. Under åren 1949 till 1961 lämnade 2,7 miljoner människor det fattiga och ofria Östtyskland för Västtyskland. När antalet flyktingar ökade till 30 415 i juli månad 1961 blev det för mycket för den kommunistiska regimen. Efter att inhämtat godkännande från Moskva påbörjades byggandet av Berlinmuren den 13 augusti 1961.

I avsnitt 58 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jan Lewenhagen som var Dagens Nyheters korrespondent i Berlin 2006–2016. Han har bland annat skrivit boken ”Kanslern som kom in från kylan” där han skildrar Angela Merkels politiska karriär.

På tre dagar uppfördes Berlinmuren som blev 43 kilometer lång och med tiden kom den att förstärkas med ytterligare en mur, bevakningstorn, minfält och taggtråd. Officiellt var Västvärlden rasande, men i hemlighet var de västliga ledarna lättade över att det spända läget hade fått någon slags lösning – en mur var bättre än ett krig.

Men trots hindren kom 5 000 människor att fly genom att klippa taggtråd, simma över floder, krypa via tunnlar, dolda i lönnfack i bilar och flyga med flygplan och luftballonger. Runt 200 människor dog vid flyktförsök. Den förste var den 24-årige Günter Litfin som försökte simma över till väst och den siste den 21-årige Chris Gueffroy, som sköts med tio skott i februari 1989.  Både försök till och förberedelser för flykt bestraffades med upp till åtta års fängelse.

Efter den sovjetiska ledaren Michail Garbatjovs perestrojka och glasnost hamnade den östtyska ledningen i stalinistisk opposition och när andra öststater frigjorde sig öppnades järnridån upp. Tiotusentals östtyskar kunde i september 1989 passera gränsen Ungern-Österrike. Östtyska medborgare började nu ställa sig vid muren för att få resa ut. En presskonferens i Östberlin rörande massflykten avslutades med politbyråmedlemmen Günter Schabowskis historiska besked: DDR-gränsen skulle öppnas. Genast.

28 år efter att Berlinmuren uppfördes öppnades gränsen mellan Öst- och Västberlin den 9 november 1989, klockan sex på kvällen. Mindre än ett år senare återförenades Öst- och Västtyskland den 3 oktober 1990.

Bild: Berlinmuren 1961. Från tyska federala arkivet. Creative Commons.

Musiken i avsnittet: TECHNO CITY OF BERLIN by Marco Cappelletti is licensed under a  Creative Commons License.

Historia Nu 23: Under finska inbördeskriget togs inga fångar

Det finska inbördeskriget januari-maj 1918 är den näst blodigaste konflikt som har utkämpats i Norden. Krigsföringen präglades av terror mot civilbefolkningen och avrättning av fångar, samt dödsläger efter att den vita sidan besegrade den röda den 15 maj 1918.

Det var en konflikt som i allra högsta grad utspelade mot en fond av stormaktskonflikterna i det pågående världskriget. Även Sverige spelade en stor roll i sin strävan att återvinna det svenskspråkiga Åland, men ännu mer med tusentals frivilliga svenska officerare och meniga som stred på den vita sidan.

När Finland utropade sin självständighet ifrån Ryssland den 6 december 1917 var det ett samhälle plågat av klasskonflikter och med stora ryska trupper i landet. De ekonomiska klyftorna var enorma efter jordreformer och mekaniseringen av jordbruket. Vid sidan om det landsbygdens fattiga växte en utsatt arbetarklass fram i städerna.

De underliggande konflikterna fick fritt spelrum när den ryska tsarregimen som styrt Finland i över hundra år kollapsade. Arbetsmarknadskonflikter blev allt våldsammare och understöddes av röda ryska trupper som blivit kvar i Finland efter självständigheten. Detta resulterade att det bildades lokala så kallade skyddskårer.

Samtidigt blockerade borgliga i lantdagen socialisternas krav på reformer.

Den 28 januari 1918 gjorde de röda statskupp och grep makten i Helsingfors, medan den lagligt valda regeringen flydde till Vasa. Samma dag avväpnades de ryska garnisonerna i Österbotten genom överrumpling av skyddskårer under ledning av generallöjtnant C.G. Mannerheim, som en kort tid därefter utsågs till överbefälhavare.

De vita styrkorna var underlägsna i antal, men var betydligt bättre organiserade och hade vid sidan om skyddskårerna elitförband som hade utbildats i Tyskland och leddes i stor utsträckning av erfarna frivilliga svenska officerare.

I podcasten Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med journalisten och författaren Niclas Sennerteg som skrivit många historiska böcker. Han är aktuell som medförfattare till boken Finska inbördeskriget.

Adolf Hitler

Historia Nu 4: Det var i München Hitler blev nazist

Det var i kulturstaden München i Bayern som Adolf Hitler gick från att vara misslyckad hötorgskonstnär till obestridlig ledare för ett nazistparti som styrde Tyskland under tolv år och skapade en världsbrand. Det var i München som Hitler radikaliserades och blev glödande antisemit, enligt idéhistorikern Svante Nordin.

Den 25 maj 1913 steg den 24-åriga Adolf Hitler av tåget i München. Bakom sig hade han några eländiga år i Wien där han misslyckats med att komma in på konsthögskolan vid två tillfällen. Framför sig hade han första världskriget där han på västfronten skulle delta som ordonnans vid ett bayerskt regemente och dekoreras flera gånger. Första världskriget blev ett krig som mångt och mycket skapade den Hitler som världen skulle lära känna.

I det fjärde avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Svante Nordin, professor i idé och lärdomshistoria vid Lunds universitet om Hitlers München. En stad med ett flödande kulturliv, som efter första världskriget slits sönder av politiska konflikter och blev födelseplatsen för den mest destruktiva politiska rörelse världen har skådat.

Lyssna hos Soundcloud

Lyssna hos Acast  

Lyssna hos Itunes 

Continue reading →