Järnvägens historia

Historia Nu 54: När järnvägen förändrade Sverige

Den svenska järnvägen band ihop ett fattigt bondeland och skapade förutsättningar för en industrialisering. Efter en succéartad utbyggnaden av järnvägen under den andra hälften av 1800-talet hotades järnvägen först av bussar och lastbilar i början av 1900-talet och senare av bilismen under 1950-talet. Men lägre priser och nya vagnar på 1980-talet har skapat en ny guldålder för svensk järnväg.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Riksdagsmannen Leonard Fredrik Rääf fruktade att järnvägen skulle slå sönder hantverk och bondesamhället. Han varnade för att järnvägen ”dödar allmänhetens omdömesförmåga, kraft och välstånd”. Trots detta fick Sverige sin järnväg, men flera årtionden efter länder som Storbritannien, Tyskland och USA.

Restiderna kortades från dagar till timmar när städer som Stockholm, Göteborg och Malmö knöts samman. Tåget stod för det moderna och de nya hjältarna lokförarna tjänade betydligt mer än en biträdande läkare.

I de flesta industrialiserade länder kom järnvägen under första hälften av 1800-talet. I det fattiga bondelandet Sverige dröjde det ända till 1854 innan regeringen lade fram en proposition om att bygga stambanor mellan Stockholm och Göteborg samt mellan Stockholm och Malmö. När städer knöts ihop med järnväg på 1860-talet växte nya städer växte upp längs stambanorna och efter några år infördes en tid för hela riket.

Tidiga förslag om byggande av stambanor röstades ner i riksdagen. Det fanns en oro vad järnvägen skulle föra med sig. Riksdagsmän ifrågasatte nyttan med järnväg i ett fattigt bondeland. Men år 1854 antog riksdagen ett regeringsförslag som innebar att staten skulle bygga, äga och driva ett nät av s.k. stambanor, medan bibanor och banor av lokalt intresse skulle byggas privat.

Järnvägen kom att knyta ihop landsändar på ett helt nytt sätt. När den västra stambanan invigdes den 4 november år 1864 förkortades restiden mellan Stockholm och Göteborg från tre dygn till 14 timmar. Dessutom var tåget var betydligt bekvämare än diligens och kostnaderna för att resa sträckan minskade från 40 riksdaler till 10:64 riksdaler.

Före järnvägen skiljde sig tiden mellan Göteborg och Stockholm 24 minuter. Det blev Göteborgstiden som fick bli standard för tidtabellerna för hela riket, men det blev för krångligt att lästa tidtabeller med särskilda omräkningstabeller för tiden. Därför infördes in enhetlig tid in hela riket år 1879

Men orter som fick stationer blomstrade medan regioner långt från järnvägar hamnade i historiens bakvatten. Järnvägens sträckning skapade samhälle som Eslöv, Hässleholm och Borlänge. Nässjö, Falköping, Katrineholm och Laxå var mötespunkter för stambanor, vilket gav stor växtkraft åt dessa orter.

I avsnitt 53 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Lars-Olov Karlsson, tidigare chef för järnvägsmuseet i Ängelholm och i Gävle. Även journalisten och författaren Per J Andersson medverkar.

Pianomusiken i programmet är låten Escovado av Ernesto Nazareth som är under public domain, Wikipedia.

Bild: Ludvika station omkring år 1860, public domain, Järnvägsmuseet i Gävle. Smedjebackens Järnväg, SmbJ, lok 2 ”Wessman.” Marnäs station senare ändrad till Ludvika

Karl XIV Johan

Historia Nu 42: Napoleons marskalk som räddade Sverige

Sverige har aldrig varit så illa ute som år 1809 när landet hotades att delas upp mellan sina fiender och upphöra som en självständig stat. I detta läge valde det fattiga landet i Europas periferi ett halmstrå – en i Sverige okänd marskalk från Frankrike som tjänat i Napoleons revolutionära armé – att bli kung i Sverige.

Jean-Baptiste Bernadotte (1763-1844), son till en lägre jurist, utan någon adlig bakgrund, blev kanske Sveriges bästa kung Karl Johan XIV som orienterade Sverige västerut, lade grunden för vår neutralitetspolitik, skapade förutsättningar för den längsta fred landet upplevt samt sanerade Sverige usla finanser.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

År 1808 slogs Sverige för sin existens på tre olika fronter: i söder mot Napoleon, i väster mot Danmark och i öster mot Ryssland. Napoleon och tsar Alexander I hade gjort upp om att stycka Sverige utmed Motala ström för att kväsa Sveriges bundsförvant England. I Sverige var den inkompetente Gustav IV enväldig härskare som misslyckats med det mesta och spred en uppgivenhet bland sina underlydande.

Prologen var ett läge där en rad mindre lyckade kungar i som i snabb följd avlöste varandra. I början av 1800-talet var Sverige var ett fattigt och gles befolkat land i Europas. Städerna var små och livet var präglat av superi och smuts. Medellivslängden för män var 34 år och 38 år för kvinnor. Samtidigt var läskunnigheten 80 procent och det fanns stora naturrikedomar.

Sverige angreps 1807-09 av Danmark, Ryssland och Frankrike. Landet hade förlorat Pommern och Finland. 1809 avsattes den inkompetente Gustav IV Adolf i en statskupp genomförd av missnöjda officerare. Ryska trupper landsteg i Grisslehamn och Umeå och en sjuklig åldring Karl XIII valdes motvilligt till kung.

När läget var som mörkast i augusti 1810 valde Sveriges riksdag under slumpmässiga former en okänd tronföljare: den franske marskalken Jean-Baptiste Bernadotte, en verklig joker i leken. Den franska marskalken tog namnet Karl Johan när han adopterades av kungen Karl XIII och tog redan som kronprins befälet. En ny tid tog sin början.

Trots att Karl Johan XIV bars fram till makten med förhoppningen att han skulle återta Finland, valde han istället att vända Sverige västerut och låg bakom unionen med Norge.

I avsnitt 42 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med diplomaten och författaren Dag Sebastian Ahlander som är aktuell med boken Sverige vid avgrunden – 1808-1814.

Ågstaverket skulle producera vapenplutonium

Historia Nu 36: De hemliga svenska atombomberna

Världen chockades av förödelsen av den första atombomben den 6 augusti 1945 över den japanska staden Hiroshima. Amerikanarna passade också på att testa en plutoniumbomb över Nagasaki tre dagar senare. Bara dagar efter atombomberna över Japan inleddes arbetet med att ta fram en svensk atombomb.

I Hiroshima och Nagasaki dödades runt 150 000 människor. Ett nytt fruktansvärt vapen var fött och få kunde överblicka konsekvenserna av att atomklyvning skett utanför laboratorerna.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Mindre än två veckor efter Hiroshima och Nagasaki gav den svenska överbefälhavaren uppdraget till Försvarets forskningsanstalt att skaffa kunskaper om hur kärnvapen fungerar tillsammans med ett betydande anslag på 450 000 kronor.

I februari 1948 lämnade försvarsstabschefen Nils Swedlund ett formellt uppdrag till Försvarets forskningsanstalt (FOA) att utreda möjligheterna att skaffa atomvapen. Tre månader senare var utredningen om ett framtida kärnvapenprogram klar. Inom tio år skulle Sverige kunna framställa sin första atombomb. Hela programmet beräknades kosta nästan en halv årsbudget för försvaret.

1954 argumenterade statsminister Tage Erlander för en satsning på atomvapen, som sedan klubbas i riksdagen 1956. Och bland de högsta militärerna var anskaffning av kärnvapen en självklarhet i slutet på 1950-talet.

Folkliga protester mot atombomben tog fart 1958 med Aktionsgruppen mot svensk atombomb och socialdemokratin hade varit splittrad hela tiden ända upp på regeringsnivån. Allt mer av forskningen kring kärnvapnen flyttades pragmatiskt in under skyddsforskningen med statsminister Tage Erlanders goda minne.

Sverige fick också löften om att skyddas under USA:s kärnvapenparaply. Därför skrev Sverige under icke-spridningsavtalet för kärnvapen år 1968.

Trots detta behöll Sverige kapaciteten att producera plutonium en bit in på 1970-talet i Ågestaverket utanför Farsta i Stockholm. De sista experimenten med vapenplutonium skedde så sent som 1972.

I avsnitt 36 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Wilhelm Agrell som är historiker med inriktning på freds- och konfliktsvetenskap samt professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet. Han har bland annat skrivit boken Svenska förintelsevapen.

Per Engdahl

Historia Nu 32: Ingvar Kamprads fascistiska vän

Per Engdahl (1909-1994) var aktiv fascist redan 1920-talet och kom efter andra världskriget att spela en central roll i omvandlandet av nationell högerextremism till en internationell rörelse. Han var också nära vän med Ikeagrundaren Ingvar Kamprad

Per Engdahl grundande den fascistiska Nysvenska rörelsen, som aldrig blev någon massrörelse i Sverige. Han levde ända fram till 1994 och hann med att umgås med ledande nazister i Hitlertyskland, hjälpa nazister att fly till Sydamerika samt att omorganisera den europeiska högerextrema rörelsen efter andra världskriget.

I maj 1951 organiserade han en europeisk högerextrem konferens i Malmö där han förenade både nazister och fascister i samma rörelse. Per Engdahl blev också chef för rörelsens internationella förbindelsekontor i Malmö. Han fortsatte att umgås flitigt med ledande personer i Tredje riket efter kriget och besökte på 1960-talet Francos Spanien.

Nysvenska rörelsen blev under 1960-talet helt marginaliserade. Men ledande figurer i rörelsen var med och grundade den främlingsfientliga organisationen Bevara Sverige svenskt. Därmed blev Per Engdahl en viktig länk mellan fascismen och nazismen under andra världskriget till nutida främlingsfientliga rörelser som Bevara Sverige Svenskt som i sin tur blev grunden till dagens Sverigedemokraterna.

IKEA-grundaren Ingvar Kamprad vägrade att ta avstånd från sin fascistiska vän. Kamprad bidrog också med pengar till rörelsen och gav ut Per Engdahls bok ”Politisk allmänbildning”. När Ingvar Kamprad gifte sig första gången 1950 var Per Engdahl inte bara inbjuden utan också ombedd att hålla tal.

I avsnitt 32 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Elisabeth Åsbrink som är journalist och författare. Hon har skrivit boken 1947 som väver samman fascisten Per Engdahls öde, med judiska flyktingar och Simone de Beauvoir. Hon har också berört Per Engdahl i boken I Wienervald står träden kvar där hon avslöjade Ikea-grundaren Ingvar Kamprads nära relation till fascistledaren och hans rörelse.

rådbråkning

Historia Nu 24: Bödlarna – historiens föraktade skuggfigurer

Bödeln var en föraktad och fruktad individ som inga ärbara människor vill ha med att göra. Han rekryterades bland dödsdömda och slutade ofta sin bana med att själv bli avrättad. Samtidigt var bödeln en avlönad ämbetsman med både lön, tillgång till hästskjuts och tjänstebostad.

När bödelsämbetet inrättades under medeltiden rekryterades bödlarna bland de dödsdömdas skara. Han brännmärktes och ören skars av för att han inte skulle kunna avvika från tjänsten. Många bödlar blev ganska kortvariga i yrket eftersom de ofta fortsatte sin brottslighet med bödelstugan som bas.

Bödelämbetet uppstod i Sverige när den äldre skandinaviska rättskipningen, som främst handlade om kompensation, istället för senare tiders kriminalisering och straff. I Björkörätten från slutet av 1200-talet, som är Sveriges äldsta stadslag, omnämns en funktionär som ska utföra straff, stupagreven. Snart byttes ordet stupagreve mot det tyska ordet bödel som betyder fogde.

I tidigare lagstiftningar var det individen som skulle skipa rättvisa, men med centralmaktens framväxt blev det kungens ansvar. Och på 1600-talet utökades antalet brott som straffades med döden. Därmed blev 1600-talet bödelns århundrade. När dödstraffen blev fler blev också bödeln allt mer föraktad. För att döda för betalning var en dubbel synd.

Det finns historier om att en bonddräng, efter att blivit upplyst om att han drack ur en bägare som tidigare används av bödeln, sprang ut och spydde. Människor vägrade också att bära fram bödelns barn till dopet.

Vid sidan om att utföra olika bestraffningar tog också bödeln och hans drängar hand om latrintömning och slaktade av hästar som ansågs vara högst föraktfullt.

I podcasten Historia nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Annika Sandén är historiker vid Stockholms universitet som forskar om 1500- och 1600-talet. Hon har skrivit boken Bödlar – Liv, Död och skam i svenskt 1600-tal.

Svälten 1867-69

Historia Nu 14: Sveriges sista svältkatastrof

Det är bara 150 år sedan Sverige drabbades av landets sista svältkatastrof. Efter en ovanligt kall vår och sommar 1867 låg snön kvar vid midsommar på många håll i Norrland. Nästa år blev det torka i södra Sverige. Resultat blev missväxt och svält som kulminerade våren 1869.

En rad meteorologiska fenomen i en olycklig samverkan gjorde våren och sommaren 1867 mycket kalla. I Stockholm var medeltemperaturen i maj 3,3 grader — sju grader kallare än normalt. I Norrbottens kustland låg temperaturen i maj kring nollstrecket. Och frosten slog till redan i juli och förstörde de magra skördarna.

Hösten 1867 gav regeringen nödlån till Norrlandslänen och nödhjälp kunde organiseras. Men den rådande ideologin och synen på fattiga gjorde att hjälpen många gånger gavs motvilligt och med förbehåll, som att bara de som kunde betala tillbaka nödhjälpen fick ta del av den.

I podcasten Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med journalisten och författaren Magnus Västerbro om svältåren 1867 till 1869. Han är aktuell med boken Svälten – Hungeråren som formade Sverige.

Lyssna hos Soundcloud.

Lyssna hos Acast

Lyssna hos Itunes

Continue reading →