141-Kursk

Historia Nu 38: 141-Kursk – Världens värsta ubåtsolycka blev Putins största PR-fiasko

När den ryska ubåten 141-Kursk sjönk till botten den 12 augusti år 2000 var det historiens värsta ubåtsolycka. Kanske hade det gått att rädda en del av besättningen om den ryska marinen i tid accepterat utländsk hjälp. Kursk blev en symbol för Rysslands förlorade styrka och förnedring.

Alla kan känna ångest bara av tanken att vara instängd i en förolyckad ubåt på 108 meters djup i iskalla vatten. När ryssarna och världen våndades över de ryska besättningsmännens öden valde den nytillträdde president Vladimir Putin att stanna i sin sommarstuga i Sotji. När den brunbrände presidenten i kortärmad skjorta senare svarade på frågan om vad som hänt – med orden att den sjunkit var det en PR-blunder folket aldrig riktigt förlåtit honom för.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

En defekt övningstorped som drevs av det instabila bränslet vätesuperoxid utlöste den första explosionen på Kursk som senare resulterade i flera explosioner. På en mätstation i Norge registrerar seismografer skakningarna motsvarade ett mindre jordskalv. Sedan sjönk ubåten till 108 meters djup norr om Kolahalvön i Barents hav och hela besättningen på 118 man följde med ner i djupet.

141-Kursk som byggt 1995 var en av den ryska flottans största och modernaste ubåtar med en längd på motsvarande 1,5 fotbollsplan och hög som ett fyravåningshus. Världens största attackubåt drevs av två kärnkraftsreaktorer. Med sina dubbla skrov ansågs den vara osänkbar. Men under 1980-talet genomgick den sovjetiska flottan stora nedskärningar och underhåll av materiel blev eftersatt. Lönerna till besättningarna kunde vara flera månader försenad.

Direkt efter att ubåten gått till botten hade 23 besättningsmän överlevt. När den ryska flottan senfärdigt inledde sitt räddningsarbete levde fortfarande besättningsmän längst bak i ubåten. Fortfarande 15 timmar efter olyckan levde några av männen.

Men den ryska räddningsfarkosten lyckades inte ansluta sig till Kursk pga dåliga batterier. Fem dagar efter olyckan godkände president Vladimir Putin att flottan fick ta emot hjälp från Norge och Storbritannien. Men först den 20 augusti fick den britterna tillstånd att försöka bistå männen på Kursk, men då var alla redan döda på grund av kolmonoxid-förgiftning efter ytterligare en mindre explosion ombord på ubåten.

I avsnitt 38 av podden Historia Nu samtar programledare Urban Lindstedt med Gunnar Åselius som är professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan i Stockholm. Han har forskat om den sovjetiska marinen och utgett ett flertal böcker.

Peter den store

Historia Nu 31: Peter den Stores hårda europisering av Ryssland

Den ryska tsaren Peter den store (1672-1725) moderniserade Ryssland och gjorde ett kaotisk och inåtblickande land till en stormakt som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet. Han umgicks helst med västerlänningar och arrangerade orgiastiska fester där regeringsmedlemmar inte fick utebli, snarare än att ägna sig åt ålderdomliga hovritualer.

Peter den store, Peter I, föddes i ett land där livegenskapen infördes av hans far 1649. Som tioåring tvingades han se sin morbror slaktas av trupper i Kreml. Maktkampen om tronen gjorde att han växte upp utanför Moskva på slottet Preobrazjneskole där han skapade en låtsasarmé med vänner och tjänare.

Han blev en ovanligt lång man på över två meter, med outtröttlig energi för praktiska göromål, men mindre intresse för boklig bildning. Han gjorde dock långa bildningsresor för att exempelvis lära sig skeppsbyggarkonst i Holland.

Han gifte sig med tvätterskan Marta Elena Skowronska, som tog över makten efter hans död som Katarina I.

Peter den store moderniserade Ryssland uppifrån och besegrade stormakten Sverige. Allt under ett hejdlöst supande. Hans egna traditionella undersåtar trodde han var antikrist.

I podden Historia Nu avsnitt 31 samtalar programledaren Urban Lindstedt med Kristian Gerner är professor emeritus i historia vid Lunds universitet. Han är aktuell med boken Rysslands historia.

Historia Nu 25: Sovjetunionens sammanbrott

Sovjetunionen var ett av de största imperium världen skådat och det försvann nästintill utan våld i december 1991. Ingen hade förutspått kollapsen och alla förvånades av hur snabbt och relativt fredligt väldet upplöstes.

Redan i början av 1960-talet hade tillväxten upphört inom Sovjet. Tecknen på stagnation och letargi hade funnits länge i det Sovjetiska samhället, men efter Stalins död 1953 hade åtminstone den värsta terrorn mot den egna befolkningen upphört.

Efter att en rad åldrande sovjetledare på kort tid avlöst varandra som generalsekreterare tog den oväntat unge Michail Gorbatjov över makten i mars 1985. Han var kommunist, men efter erfarenheterna av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl var han övertygad om att systemet måste ändras uppifrån. Men Gorbatjov ville reformera kommunismen, inte avskaffa den.

Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 tillsammans med den amerikanska presidenten Ronald Reagans stjärnornas krig hade satt ett starkt tryck på det genommilitariserade Sovjetunionen.

Gorbatjov bytte åsiktsförtryck mot glasnost, öppenhet, och då försvann själva kittet som höll samman imperiet. Glasnost öppnade för en explosiv samhällsdebatt, där de stalinistiska och även leninistiska rötter granskades, kritiserades och förkastades. Kejsaren var naken.

Samtidigt skulle en kommandoekonomi baserad på tung industri förändras genom ekonomisk omstrukturering, perestrojka. Men resultatet blev livsmedelsbrist och inflation. Dessutom gjorde Gorbatjovs kampanjer mot det pandemiska alkoholmissbruket honom impopulär.

Idag lever vi i värld där ett allt aggressivare Ryssland försöker återupprätta det landet förlorade vid kollapsen 1991. Och vi undrar fortfarande vad som hände för snart trettio år sedan.

I podcasten Historia Nu #25 samtalar programledaren Urban Lindstedt med Kristian Gerner, professor emeritus i historia vid Lunds universitet, som är aktuell med boken Rysslands historia.

Historia Nu 23: Under finska inbördeskriget togs inga fångar

Det finska inbördeskriget januari-maj 1918 är den näst blodigaste konflikt som har utkämpats i Norden. Krigsföringen präglades av terror mot civilbefolkningen och avrättning av fångar, samt dödsläger efter att den vita sidan besegrade den röda den 15 maj 1918.

Det var en konflikt som i allra högsta grad utspelade mot en fond av stormaktskonflikterna i det pågående världskriget. Även Sverige spelade en stor roll i sin strävan att återvinna det svenskspråkiga Åland, men ännu mer med tusentals frivilliga svenska officerare och meniga som stred på den vita sidan.

När Finland utropade sin självständighet ifrån Ryssland den 6 december 1917 var det ett samhälle plågat av klasskonflikter och med stora ryska trupper i landet. De ekonomiska klyftorna var enorma efter jordreformer och mekaniseringen av jordbruket. Vid sidan om det landsbygdens fattiga växte en utsatt arbetarklass fram i städerna.

De underliggande konflikterna fick fritt spelrum när den ryska tsarregimen som styrt Finland i över hundra år kollapsade. Arbetsmarknadskonflikter blev allt våldsammare och understöddes av röda ryska trupper som blivit kvar i Finland efter självständigheten. Detta resulterade att det bildades lokala så kallade skyddskårer.

Samtidigt blockerade borgliga i lantdagen socialisternas krav på reformer.

Den 28 januari 1918 gjorde de röda statskupp och grep makten i Helsingfors, medan den lagligt valda regeringen flydde till Vasa. Samma dag avväpnades de ryska garnisonerna i Österbotten genom överrumpling av skyddskårer under ledning av generallöjtnant C.G. Mannerheim, som en kort tid därefter utsågs till överbefälhavare.

De vita styrkorna var underlägsna i antal, men var betydligt bättre organiserade och hade vid sidan om skyddskårerna elitförband som hade utbildats i Tyskland och leddes i stor utsträckning av erfarna frivilliga svenska officerare.

I podcasten Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med journalisten och författaren Niclas Sennerteg som skrivit många historiska böcker. Han är aktuell som medförfattare till boken Finska inbördeskriget.