rådbråkning

Historia Nu 24: Bödlarna – historiens föraktade skuggfigurer

Bödeln var en föraktad och fruktad individ som inga ärbara människor vill ha med att göra. Han rekryterades bland dödsdömda och slutade ofta sin bana med att själv bli avrättad. Samtidigt var bödeln en avlönad ämbetsman med både lön, tillgång till hästskjuts och tjänstebostad.

När bödelsämbetet inrättades under medeltiden rekryterades bödlarna bland de dödsdömdas skara. Han brännmärktes och ören skars av för att han inte skulle kunna avvika från tjänsten. Många bödlar blev ganska kortvariga i yrket eftersom de ofta fortsatte sin brottslighet med bödelstugan som bas.

Bödelämbetet uppstod i Sverige när den äldre skandinaviska rättskipningen, som främst handlade om kompensation, istället för senare tiders kriminalisering och straff. I Björkörätten från slutet av 1200-talet, som är Sveriges äldsta stadslag, omnämns en funktionär som ska utföra straff, stupagreven. Snart byttes ordet stupagreve mot det tyska ordet bödel som betyder fogde.

I tidigare lagstiftningar var det individen som skulle skipa rättvisa, men med centralmaktens framväxt blev det kungens ansvar. Och på 1600-talet utökades antalet brott som straffades med döden. Därmed blev 1600-talet bödelns århundrade. När dödstraffen blev fler blev också bödeln allt mer föraktad. För att döda för betalning var en dubbel synd.

Det finns historier om att en bonddräng, efter att blivit upplyst om att han drack ur en bägare som tidigare används av bödeln, sprang ut och spydde. Människor vägrade också att bära fram bödelns barn till dopet.

Vid sidan om att utföra olika bestraffningar tog också bödeln och hans drängar hand om latrintömning och slaktade av hästar som ansågs vara högst föraktfullt.

I podcasten Historia nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Annika Sandén är historiker vid Stockholms universitet som forskar om 1500- och 1600-talet. Hon har skrivit boken Bödlar – Liv, Död och skam i svenskt 1600-tal.