År 1626 köpte nederländaren Peter Minuit södra Manhattan av
indianerna för lite krimskrams och grundade kolonin Nieuw Amsterdam. 1664
övertogs kolonin av England och fick då namnet New York.
Till att börja med växte New York långsamt, men staden kom att utvecklas till USA:s kommersiella centrum. Under åren 1785 till 1790 var New York huvudstad i USA. Vid denna tid hade staden cirka 30 000 invånare och var den största i Nordamerika. Denna siffra dubblerades sedan ungefär vart tionde år.
Kraftig immigration gjorde New York till en mångkulturell
stad. Under 1840-talet många människor från Irland och Tyskland, senare från
Syd- och Östeuropa med ett stort judiskt inslag och under 1900-talet många
svarta och spansktalande, främst från Puerto Rico.
I veckans sommarspecial lyssnar vi på Henrik Berggrens kortljudbok Historiska New York från bokserien Karavan Stadsguider. Inläsare är Fredrik Bergling. Läs mer på www.karavanreseguider.se. Eller lyssna på fler guider hos ljudbokstjänster som Storytel och Nextory.
Londons tunnelbana är världens äldsta. Den som öppnade år 1863 och efter bara några månader hade ”the tube” 26 000 resenärer om dagen. Londons tunnelbanan har fått så modell för alla efterföljare i världens metropoler.
Metropolitanlinjen i London gick strax under gatuplanet och
vagnarna drogs av ånglok, men kom med tiden att elektrifieras. Den svarade på
ett allt större transportbehov i världsmetropolen London.
Redan på 1830-talet kom de första förslagen på en
underjordisk järnväg, men det dröjde fram till 1850-talet innan några seriösa
förslag planerades. Och 1855 beslutade det brittiska parlamentet att en
underjordisk järnväg skulle byggas mellan Paddington Station och Farringdon
Street som skulle gå via King’s Cross med namnet Metropolitan Railway.
I veckans sommarspecial lyssnar vi på Amanda Svenssons
kortbok Tunnelbanan i London från bokserien Karavan Stadsguider. Inläsare är
Kajsa Linderholm. Läs mer på www.karavanreseguider.se. Eller lyssna på fler
guider hos ljudbokstjänster som Storytel och Nextory.
Bild:Queens Road (now Queensway) tube station, c. 1900,
Public Domain, Wikipedia.
Människorna på 1600-talet var på många sätt lika oss men ändå så annorlunda. Rättsprotokoll från den tiden blir titthål tillbaka i historian när otrohet var belagt med dödsstraff, men där försupna präster kunde supa, tafsa och hora i årtionden utan några större konsekvenser.
Under stormaktstiden fortsatte vanliga människor att leva
sina liv i socknar och småstäder samtidigt som kungamakten stärktes och Sverige
blev en europeisk stormakt. En mycket blygsam befolkningsutvecklingen under
1600-talets första hälft talar sitt eget språk om umbäranden och svält.
I avsnitt 60 av podcasten Historia Nu samtalar Urban Lindstedt
med den prisbelönte historikern Annika Sandén, verksam vid Stockholms universitet
om brott och straff på 1600-talet.
Lagarna var drakoniska på 1600-talet med dödsstraff för hor
och upprepade stölder. Även förvisning var ett mycket allvarligt straff eftersom
det utradera människans möjligheter till försörjning. Samtidigt omvandlades
ofta dödstraff i lägre instanser till dryga böter i hovrätterna. Borgarna och
bönderna som befolkade de lägre domstolarna drog sig också för att verkligen
utdöma de hårdaste straffen.
Möjligheten att frias genom att samla 12 edgärdsvittnen som kunde tala för den åtalades heder gav välsituerade större möjligheter än exempelvis kvinnor utan man eller far. Men i Annika Sandéns bok Missdådare – Brott och människoöden i Sverige omkring 1600 kan vi läsa hur notoriska horkarlar eller kvinnor i utkanten av samhället till slut inte kan undkomma det hårdaste straffet.
I det finska kriget 1808-09 förlorade Sverige sin östra
rikshalva Finland, en tredjedel av sitt territorium och en fjärdedel av sin
befolkning, till arvfienden Ryssland. Finska kriget var en del av Napoleons maktspel
för att komma åt Sveriges allierade Storbritannien.
Förlusten av Finland, som varit en integrerad del av det svenska riket sedan tidig medeltid, var ett nationellt trauma. Det finska kriget var också sista gången det slogs på dagens svenska territorium när ryssarna invadera Västerbotten.
I avsnitt 59 av podcasten Historia Nu samtalar
programledaren Urban Lindstedt med historieprofessor Martin Hårdstedt vid Umeå
universitet som har skrivit standardverket Finska kriget 1809-09.
Utan att förklara krig anföll Ryssland Finland den 21
februari med 24 000 man. Sverige hade påbörjat mobilisering i Finland, men
isarna gjorde det omöjligt att undsätta Finland från Sverige. Kriget var en
direkt konsekvens av den ryska tsarens Alexander I och Napoleons
överenskommelse i Tiltsi året innan där Storbritanniens allierade Sverige
skulle kväsas.
Den svenska försvarsplanen var i hög grad defensiv. Ryssarna
bestod av erfarna yrkesmilitärer som gick i krig mot i huvudsak en bondearme´. De
svenska bondesoldaterna kunde faktiskt mäta sig med de ryska yrkesmilitärerna, men
i längden kunde inte Sverige stå emot stormakten Ryssland.
En av de mest obegripliga händelserna under kriget var Svea
Borgs helt onödiga kapitulation, men den viktigaste orsaken till att Sverige
förlorade kriget var bristande underhåll i det fattiga och glest befolkade Finland.
Gustav IV:s militära inkompetens och avsaknad av geopolitisk
förståelse hade också betydelse för förlusten av Finland. Förlusten av Finland
fick också stora politiska konsekvenser med avsättandet av Gustav IV Adolf i en
oblodig statskupp.
Musiken:
Björneborgarnas marsch av Runeberg, Johan Ludvig (san.);Carlsson, Bengt (joht.)
Framförd av Muntra Musikanter,1928, Public Domain
http://creativecommons.org/publicdomain/mark/1.0/deed.fi
Bild: Björneborgarnas marsch av Albert Edelfelt, 1900,
Public Domain.
Berlinmuren blev den starkaste symbolen för delningen av Europa efter andra världskrigets slut. Muren var 43,7 kilometer men med dubbla och tredubbla taggtrådsstängsel med mellanliggande ingenmansland sträckte sig gränsbefästningen 156 kilometer.
Efter kriget kom amerikanerna att acceptera delningen av
Europa och i hemliga samtal mellan USA:s president John F Kennedy och generalsekreterare
Nikita Chrustjov gjorde Kennedy klart att de accepterade Sovjetunionens
överhöghet över Östeuropa och Östtyskland.
Östtyskarna fick aldrig fria val, men de röstade med
fötterna istället. Under åren 1949 till 1961 lämnade 2,7 miljoner människor det
fattiga och ofria Östtyskland för Västtyskland. När antalet flyktingar ökade
till 30 415 i juli månad 1961 blev det för mycket för den kommunistiska
regimen. Efter att inhämtat godkännande från Moskva påbörjades byggandet av
Berlinmuren den 13 augusti 1961.
I avsnitt 58 av podcasten Historia Nu samtalar
programledaren Urban Lindstedt med Jan Lewenhagen som var Dagens Nyheters
korrespondent i Berlin 2006–2016. Han har bland annat skrivit boken
”Kanslern som kom in från kylan” där han skildrar Angela Merkels politiska
karriär.
På tre dagar uppfördes Berlinmuren som blev 43 kilometer
lång och med tiden kom den att förstärkas med ytterligare en mur,
bevakningstorn, minfält och taggtråd. Officiellt var Västvärlden rasande, men i
hemlighet var de västliga ledarna lättade över att det spända läget hade fått
någon slags lösning – en mur var bättre än ett krig.
Men trots hindren kom 5 000 människor att fly genom att
klippa taggtråd, simma över floder, krypa via tunnlar, dolda i lönnfack i bilar
och flyga med flygplan och luftballonger. Runt 200 människor dog vid
flyktförsök. Den förste var den 24-årige Günter Litfin som försökte simma över
till väst och den siste den 21-årige Chris Gueffroy, som sköts med tio skott i
februari 1989. Både försök till och
förberedelser för flykt bestraffades med upp till åtta års fängelse.
Efter den sovjetiska ledaren Michail Garbatjovs perestrojka
och glasnost hamnade den östtyska ledningen i stalinistisk opposition och när
andra öststater frigjorde sig öppnades järnridån upp. Tiotusentals östtyskar
kunde i september 1989 passera gränsen Ungern-Österrike. Östtyska medborgare
började nu ställa sig vid muren för att få resa ut. En presskonferens i
Östberlin rörande massflykten avslutades med politbyråmedlemmen Günter
Schabowskis historiska besked: DDR-gränsen skulle öppnas. Genast.
28 år efter att Berlinmuren uppfördes öppnades gränsen
mellan Öst- och Västberlin den 9 november 1989, klockan sex på kvällen. Mindre
än ett år senare återförenades Öst- och Västtyskland den 3 oktober 1990.
Bild: Berlinmuren 1961. Från
tyska federala arkivet. Creative Commons.
Birger Jarl (1210-1266) blev aldrig kung, men är ändå en av Sveriges
historias viktigaste personer. Hans väg till makten blev blodig. Samtidigt lade
han grunden till Sverige som stat, skapade ett rättssamhälle, byggde borgar och
städer.
Birger Magnusson var en hård maktspelare som efter att han dödat sina konkurrenter om makten lade grunden till den svenska statsbildningen och grundade Stockholm och ett stort antal städer. Två av sönerna blev kungar – Valdemar Birgersson och Magnus Ladulås.
I avsnitt 57 av podden Historia Nu samtalar programledare
Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet,
som skrivit ett femtiotal böcker, både fack- och skönlitteratur.
Birger Jarl var född in i den mäktige Bjälboätten under en
tid när lokala stormän styrde sina områden utan inblandning från statsmakten.
Han blev kungens närmaste man under en tid som präglades av blodiga maktkamper
mellan de ledande ätterna.
Birger Jarl gifte sig med kung Erik den läspe och haltes
syster Ingeborg och blev kungens närmaste man – Birger Jarl. När kung Erik
senare dog satte han sin son Valdemar på tronen som efterträddes av Birgers son
Magnus Ladulås.
Före Birger Jarl gjorde lokala stormän och biskopar i
princip vad de vill lokalt utan att statsmakten lade sig i, men Birger
Magnusson lyckades etablera statsmaktens överhöghet över det lokala.
Han drev igen rikstäckande lagstiftning om hemfrid,
tingsfrid och kvinnofrid. Han etablerade de flesta av Sveriges äldre städer –
däribland Stockholm. Birger Jarl byggde också ointagliga borgar som fick i
betydelse i hundratals år.
Bild: Så här såg avbildningen av Birger Jarl ut i Stockholms
Medeltidsmuseums utställning 2010. Arkeologen och skulptören Oscar Nilsson har
med hjälp av kriminaltekniska metoder rekonstruerat jarlen Birger Magnussons
ansikte utifrån osteologiska analyser och gipsavgjutning av kraniet.
Rekonstruktionen av den medeltida statsmannen gjordes utifrån det kranium som
ligger begravt i Varnhems kyrka och som med stor sannolikhet tillhört Birger
Jarl. Foto: Wahlsten, Ray, Medeltidsmuseet.
Alla har hört talas om antikens sju underverk, men få kan rabbla upp dem. Förteckningen över de märkvärdiga sevärdheterna kan närmast beskrivas som en uråldrig bucket-list, som man borde ha besökt. Men fanns antikens sju underverk på riktigt?
I dag återstår enbart det äldsta av de sju
underverken – Cheopspyramiden. Listan över antikens sju underverk är först känd
från ett epigram av diktaren Antipatros från Sidon från 100-talet f.Kr som
innehåller: Babylons murar, skulptören Fidias’ Zeusstaty i templet i Olympia,
kolossen på Rhodos, de hängande trädgårdarna i Babylon, pyramiderna
vid Giza, Mausoleet i Halikarnassos och Artemistemplet i Efesos.
I avsnitt 56 av podcasten Historia Nu
samtalar programledaren Kristina Ekero Eriksson med arkeologen och författaren
Allan Klynne, som precis kommit ut med boken Antikens sju underverk.
Vi lever närmare i tid till de gamla grekerna än de
levde nära det antika Egypten. Därför visste det antika grekerna mindre om de 4500
år gamla pyramiderna i Giza än vi gör idag. Pyramiderna, som en gång lyste
bländande vita i hettan, är den överlägset äldsta av de antika underverken.
Och kolossen på Rhodos, det vill säga en
bronsstaty föreställande solguden Helios som var så enorm att den sades ha ett
ben på vardera sida om öns hamninlopp får oss att ifrågasätta sanningshalten i
de antika listorna. Men frågan är vilken lista som är korrekt och har alla
underverk verkligen funnits?
Skönast av alla underverk var Zeusstatyn i
den grekiska helgedomen Olympia, hemort för de olympiska spelen. Här satt
gudarnas kung på en tron inne i ett tempel, framför en bassäng fylld av
olivolja. Statyn var över tretton meter hög och tillverkad av marmor, guld och
elfenben. Hur kunde grekerna finansiera detta storverk för 2500 år sedan? Och
vad vet vi om konstnären Fidias som skapade den?
I Babylon påstås det att det fanns
paradisiska trädgårdar, men på vilket sätt var de ”hängande
I Maerten van Heemskercks målning från 1535 är antikens sju
underverk bakgrunden till Paris bortförandet av Helena, från The Walters
Museum. Public Domain.
När järnvägen byggdes ut i Sverige på 1800-talet skapade det möjligheter för turistandet för fler än adelsmän. Badorter som Mölle i Skåne, som tidigt blev en internationell destination, fick sin järnväg till den närliggande orten Höganäs år 1885. Ännu viktigare för turismen blev den norra stambanan till Dalarna och senare Jämtlandsfjällen och Lappland.
Järnvägen, som kom flera decennier senare till Sverige än övriga
Europa, blev en succé direkt. Jonsered någon mil utanför Göteborg blev år 1856 ett
av de första utflyktsmålen som de första svenska järnvägsresenärerna besökte. Första
månaden efter invigningen av sträckan Göteborg-Jonsered hade 4 000
människor testat att flyga fram i 40 km/h.
Jonsered låg naturskönt vid sjön Aspen och det byggdes en restaurang på
platsen för förfriskningar och måltider.
Den norra stambanan som började byggas under den senare delen av
1800-talet fick en stor betydelse för turismens utveckling först i Dalarna och
senare i Jämtland och Lappland.
Järnvägen gjorde det möjligt för en uppåtsträvande borgarklass att
besöka fjällen först i Jämtland och senare i Lappland.
Utomlands startade tågturismen ännu tidigare. När frikyrkopastorn
Thomas Cook år 1841 organiserade en utflykt med tåg för 500 personer från
Leicester till den närbelägna staden Loughborough blev det starten på ett av
världens största resebolag.
Semester för flertalet kom först när den första svenska
semesterlagen infördes 1938, som gav arbetstagare två veckors betald ledighet
per år. När den vanliga arbetarens fick semester fanns det en stor oro för att
hen mest skulle lata sig. Idealet var tidigt friluftsliv och även
arbetarrörelsen ville se skötsamma arbetare på semester.
Under 1950-talet blev den amerikanska företeelsen camping allt
vanligare i Sverige. Många arbetsplatser och organisationer arrangerade
semestrar för sina anställda eller medlemmar. Med tiden fick allt fler svenskar
fick råd att resa utomlands, till en början med buss, färja och tåg.
De första charterresorna med flyg kom på 1950-talet och gick till
Spanien. Med tiden kom kommersiella företag att ta över semesterarrangerandet
framför organisationer. Under 1960- och 70-talen ökade antalet husvagnar stort,
i takt med att bilismen växte i Sverige. Samtidigt kom charterresandet igång på
riktigt. Det närmast maniska flygandet kom med lågprisflygets framväxt på
1990-talet.
I avsnitt 55 av podden Historia Nu
samtalar programledaren Urban Lindstedt med Per J Anderson, journalist och
snart aktuell med boken Ta tåget samt docent Lena Eskilsson, idéhistoriker vid
Umeå universitet.
Den svenska järnvägen band ihop ett fattigt bondeland och skapade förutsättningar för en industrialisering. Efter en succéartad utbyggnaden av järnvägen under den andra hälften av 1800-talet hotades järnvägen först av bussar och lastbilar i början av 1900-talet och senare av bilismen under 1950-talet. Men lägre priser och nya vagnar på 1980-talet har skapat en ny guldålder för svensk järnväg.
Riksdagsmannen Leonard Fredrik Rääf fruktade
att järnvägen skulle slå sönder hantverk och bondesamhället. Han varnade för
att järnvägen ”dödar allmänhetens omdömesförmåga, kraft och välstånd”. Trots
detta fick Sverige sin järnväg, men flera årtionden efter länder som
Storbritannien, Tyskland och USA.
Restiderna kortades från dagar till
timmar när städer som Stockholm, Göteborg och Malmö knöts samman. Tåget stod
för det moderna och de nya hjältarna lokförarna tjänade betydligt mer än en
biträdande läkare.
I de flesta industrialiserade länder
kom järnvägen under första hälften av 1800-talet. I det fattiga bondelandet
Sverige dröjde det ända till 1854 innan regeringen lade fram en proposition om
att bygga stambanor mellan Stockholm och Göteborg samt mellan Stockholm och
Malmö. När städer knöts ihop med järnväg på 1860-talet växte nya städer växte
upp längs stambanorna och efter några år infördes en tid för hela riket.
Tidiga förslag om byggande av
stambanor röstades ner i riksdagen. Det fanns en oro vad järnvägen skulle föra
med sig. Riksdagsmän ifrågasatte nyttan med järnväg i ett fattigt bondeland. Men år 1854 antog riksdagen
ett regeringsförslag som innebar att staten skulle bygga, äga och driva ett nät
av s.k. stambanor, medan bibanor och banor av lokalt intresse skulle byggas privat.
Järnvägen kom att knyta ihop
landsändar på ett helt nytt sätt. När den västra stambanan invigdes den 4
november år 1864 förkortades restiden mellan Stockholm och Göteborg från tre
dygn till 14 timmar. Dessutom var tåget var betydligt bekvämare än diligens och
kostnaderna för att resa sträckan minskade från 40 riksdaler till 10:64
riksdaler.
Före järnvägen skiljde sig tiden
mellan Göteborg och Stockholm 24 minuter. Det blev Göteborgstiden som fick bli
standard för tidtabellerna för hela riket, men det blev för krångligt att lästa
tidtabeller med särskilda omräkningstabeller för tiden. Därför infördes in
enhetlig tid in hela riket år 1879
Men orter som fick stationer
blomstrade medan regioner långt från järnvägar hamnade i historiens bakvatten. Järnvägens
sträckning skapade samhälle som Eslöv, Hässleholm och Borlänge. Nässjö,
Falköping, Katrineholm och Laxå var mötespunkter för stambanor, vilket gav stor
växtkraft åt dessa orter.
I avsnitt 53 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Lars-Olov Karlsson, tidigare chef för järnvägsmuseet i Ängelholm och i Gävle. Även journalisten och författaren Per J Andersson medverkar.
Pianomusiken i programmet är låten Escovado av Ernesto Nazareth som är under public domain, Wikipedia.
Bild: Ludvika station omkring år
1860, public domain, Järnvägsmuseet i Gävle. Smedjebackens Järnväg, SmbJ, lok 2
”Wessman.” Marnäs station senare ändrad till Ludvika
Dackefejden som startade vid midsommar år 1542 är det
största bondeupproret i Nordens historia. Upprorsmannen Nils Dacke organiserade
ett överfall på Gustav Vasas fogdar söder om Kalmar. Upproret spred sig snabbt
till andra delar av Småland.
I november 1542 kontrollerade upprorsmännen större delen av Småland, södra Östergötland och Öland. Kungen Gustav Vasa tvingades att förhandla om stillestånd och den 8 november slöts ett avtal om en ettårig vapenvila. Men Gustav Vasa hade aldrig för avsikt att acceptera en upprorsman vid makten.
Det fanns ett utbrett missnöjde med den ogudaktige kungen
som hade drivit in kyrkans egendomar och infört ”det kätterska lutheriet”.
Allmogen ville inte överge sina fäders tro. Att mässan numer hölls på svenska
kritiserades med ”att ett spenebarn snart från en dyngvagn kunde vissla fram en
mässa.”
Gustav Vasa hade sedan han kom till makten stärkt
statsmakten och effektiviserat skatteuppbörden. Många extraskatter tyngde
folket. År 1541 lade kungen beslag på 370 kilo silver från småländska kyrkor.
Nils Dacke kom från en småbondesläkt som bodde i både de
sydligaste delarna av Södra Möre härad (Kalmar län) och i det angränsande
danska Blekinge. Redan år 1536
hade Nils Dacke dödat en fogde och levt som fredslös tills
han betalade en bot på 200 riksdaler. Han blev ledaren för dackeupproret efter
att han anfallit fogdar och en frälseman.
I mars 1543 sårades Nils Dacke svårt i en strid med Gustav
Vasa legotrupper när en kula gick igen hans båda lår. Dacke flydde och
återupptog inte kampen mot Gustav Vasa förrän vid midsommar. Men kungamakten
var för stark och Nils Dacke tvingades fly mot riksgränsen, men dödades några
veckor senare. Upproret var nedslaget.
Upprorsmän spårades upp förhördes under tortyr. Några
avrättades och steglades medan andra fick sina gårdar beslagtagna och tvingades
betala dryga böter.
I avsnitt 53 av podden Historia Nu samtalar programledaren
Urban Lindstedt med Olle Larsson, dr i historia och lektor i historia vid Katedralskolan i Växjö som är aktuell med biografin Gustav Vasa – En furste bland furstar.
