Under sitt fälttåg i öst ledde Alexander den store sin framgångsrika här allt närmare Indien. Förutsättningarna var nu annorlunda från tidigare både för Alexander själv, och för hären. Det persiska imperiet var i grunden krossat och Alexanders nemesis Darius var besegrad.
Alexanders löfte om att straffa perserna för deras härjningar i den grekiska övärlden hade uppfyllts, så när Alexander nu blickade österut återigen och försökte nå havet på andra sidan kontinenten var motivet snarare världsherravälde.
Föreställningen om hans egen oövervinnerlighet var den stora drivkraften. Förutsättningarna för att föra krig i dessa fjärran länder var också andra, och den makedonska hären mötte andra former av motstånd. Så småningom skulle Alexanders hybris också möta verkligheten och snart fick hären vända hem.
I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Alexanders sista fälttåg i öst och fram till hans död år 323.
Vandringen österut utgick från Persepolis år 330, men den skulle inte bli vad Alexander hade tänkt sig. Trots att det persiska imperiet var besegrat blev den makedonska hären ansatt av mindre folkgrupper genom gerillataktiker och överfall. Belägringar av motståndsfästen tog mycket tid. Först mot 326 f.v.t. , efter långa och komplicerade episoder i Bactrien och Sogdiana, områden i det som vi idag kallar för Afghanistan och Uzbekistan, kunde Alexander nå Indusdalen och de många bifloder som löpte tvärsigenom landskapet mellan Himalayas bergskedja och den indiska oceanen.
I detta område kom Alexander att möta motstånd i mer organiserad form. Vid floden Hydaspes, samma år, stod också ett av Alexanders mest välkända slag mot den Indiske rajan Poros och hans son, ihågkommit bland annat för mötet med indiska stridselefanter. Återigen skulle Alexanders aggressiva kavalleritaktik, understödd av den täta och stabila makedonska falangen, visa sig framgångsrik. Med segern vid Hydaspes var områdena runt Indusdalens bifloder vunnet för Alexander.
Efter slaget vid Hydaspes nådde dock Alexander vägs ände i både praktisk och symbolisk bemärkelse. På vägen tillbaka till Persepolis och Babylon är det en annan Alexander som träder fram. Vid floden Hyphasis, en av de sista bifloderna till den stora Indusfloden blev Alexander tvungen att vända hemåt efter att de makedonska soldaterna började tala om myteri. Det stod då klart att världens slut var längre bort än vad man känt till. Alexanders megalomani mötte här verkligheten, och svaret blev att börja den långa återvandringen. På vägen hem fortsatte dock motgångarna. Alexander blev svårt sårad och tappade sin förmåga att delta i striderna på det sätt som han tidigare gjort. Kanske den största av utmaningar mötte Alexander i den Geodriska öknen på väg västerut mot Persepolis igen där det sägs att tre fjärdedelar av hans här dukade under i hettan och i brist på förnödenheter.
Väl tillbaka i Persepolis och sedermera i Babylon, blev Alexander allt mer angelägen att konsolidera sin makt, men gjorde så genom assimilation med den persiska kulturen och inte genom introduktion av grekiska styrelseformer. De makedonska soldaterna och adelsherrarna kritiserade honom för detta ”hedniska” beteende, vilket ledde till svåra politiska konflikter inom den makedonska makteliten. Enligt Alexanders biografer tog alkoholen också över allt mer under Alexanders sista år och innan han dog hade hans tidigare gudalika uppenbarelse och förmåga fått en annan karaktär. År 323 f.v.t. dör Alexander svårt försvagad och utan en utsedd arvinge. Exakt vad det var som tog hans liv tvistas det ännu om, men klart är att hans stora alkoholintag knappast gav honom motståndskraften och skärpan att hantera varken naturliga sjukdomar eller försök till förgiftningar, oavsett vad det nu var som ledde fram honom till Styx.
Det står klart i efterhand att även om Alexander var ett taktiskt och strategiskt geni på många sätt var han ingen statsbyggare. Alexander lämnade efter sig ett enormt imperium, tog med sig det grekiska språket och bildningen in i öst, grundade städer, och i största allmänhet ritade om kartan i hela Mellanöstern och mindre Asien. Alexanders fälttåg och imperiebygge banade också väg för den Hellenistiska epoken i kulturhistorien med Alexandria som intellektuellt center.
Något beständigt imperium blev det dock inte. Hans stora gärning ligger i hans sätt att föra krig. Ganska snart bröts Alexanders landvinningar upp i nya kungadömen, vilket i sig skapade nya geopolitiska problem och konflikter. Inte minst förändrades läget i de östra delarna av Medelhavet när den tidigare makedonska supermakten tappade sitt grepp. Detta skulle också leda till att nya stormakter kunde etablera sig. Den enes död, den andres bröd, som det heter, och efter många år av inbördes konflikter mellan kvarlevorna av Alexanders imperium låg Medelhavet snart öppet för en ny och växande stormakt på den italienska halvön.
Bild: Alexander i stridens hetta, detalj av det berömda ”Slaget om Alexander” (mosaik, Pompeji, ca 150-100 f.Kr., troligen baserad på en modell från 300-talet), Wikipedia, Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
