Katarina Stenbocks liv mitt i striden mellan Vasasönerna

Den vackra Katarina Stenbock var bara 17 år när hon blev den åldrande kungen Gustav Vasas tredje hustru. Den sjuklige Gustav Vasa dog bara åtta år senare, men som änkedrottning fick en viktig roll att medla mellan högadeln och regenterna efter Gustav Vasa.

När den åldrande Gustav Vasa fattade tycke för Katarina Gustavsdotter Stenbock (1535–1621) var hon bara 16 år gammal. Som dotter till kungens riksråd Gustaf Olofsson Stenbock och Birgitta Eriksdotter Leijonhufvud var hon född in i den svenska högadeln. I en tid när giftermål byggde viktiga allianser var det knappast utrymme för Katarina att protestera, även om traditionen säger att Katarina flydde ut i skogen när Gustav Vasa kom för att be om hennes hand.

Katarina Stenbock föddes på Torpa i Västergötland, den Stenbockska ättens stamgods, vid sjön Åsunden. Torpa stenhus är en av de få bevarade medeltida borgar i Västergötland, och förmodligen växte Katarina upp i denna byggnad.

Hon levde i en orolig tid präglad av uppror, utmanad kungamakt och krig. Katarina var bara 25 år gammal då hon blev änkedrottning. Hon hann med fem nya kungar och dog först under Gustav II Adolfs tid. Hon tvingades sitt liv igenom balansera mellan kungamakt och sina högadliga släktingar.

I det tionde avsnittet av podcasten Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Karin Tegenborg Falkdalen, historiker och författare till boken Vasadrottningen – En biografi om Katarina Stenbock 1535-1621.

Gustav Vasas planer att gifta sig med Katarina Stenbock kritiserades av prästerskapet eftersom det när släktskapet mellan Gustav Vasa andra hustru Margareta. Katarina var den avlidna drottning Margaretas systerdotter. Men Gustav Vasa var inte den som accepterade ett nej och tids nog stod bröllopet i Vadstena.

Efter att drottning Margareta dött var Gustav Vasa ensam med en stor barnaskara. Äldst var den 17-årige Erik från äktenskapet med Katarina av Sachsen-Lauenburg, sedan följde Johan 13 år, Katarina 12 år, Cecilia 10 år, Magnus 9 år, Anna 6 år och Sofia 3 år, samt de båda minsta, Elisabeth och Karl, som bara var 2 respektive knappt 1 år gamla.

Änkedrottningen Katarina Stenbock

Några barn fick Katarina med Gustav Vasa och efter åtta års äktenskap blev hon änka. I början av 70-talet tänkte hon gifta om sig med hertig Frans av Sachsen-Lauenburg, men projektet strandade på motstånd från dennes äldre broder, gift med hennes styvdotter Sofia.

I egenskap av änkedrottning hade Katarina en stark ställning inom klanen Stenbock som var en av de ledande klanerna i Sverige under den tiden. Katarina hade också en nära relation med de flesta av Gustav Vasas barn, förutom Karl som länge kämpade för att komma åt Katarinas förläningar.

Katarina var inblandad i en långdragen konflikt med hertig Karl om rätten till Strömsholm. Karl menade att han hade rätt till Strömsholm därför att den låg inom hans hertigdöme, medan Katarina menade att hon hade fått ett muntligt löfte av Gustav Vasa om att det var just Strömsholm som skulle bli hennes änkesäte, även om testamentet inte nämnde namnet på en specifik gård. Karl medgav att Gustav Vasa hade gjort ett sådant muntligt löfte, och att Katarina hade avtvingat löftet på dödsbädden och därmed hade missbrukat sin ställning.

Striden med hertig Karl

1569 hade Katarina tvingats lämna ifrån sig alla sina gårdar inom Karls hertigdöme utom Strömsholm. Inför sitt giftermål 1579, krävde Karl återigen Strömsholm och hotade enligt Katarina med att besätta gården med våld om hon inte utrymde den åt honom. Hon fick då stöd från Johan III, som bekräftade att Gustav Vasa på sin dödsbädd hade avkrävt sina söner ett muntligt löfte om att det var just Strömsholm som Katarina skulle få, och förbjöd Karls beskattning av Strömsholms bönder.

Pesten 1579-80 avbröt ett ingripande, men 1582 sammankallade Johan III en riksdag som bekräftade Katarinas rätt till Strömsholm och förbjöd Karl att hota hennes rättigheter med hot om att strykas ur tronföljden.

Hon tillhörde, tillsammans med Gunilla Bielke, dem som försökte medla under konflikten mellan Johan III och riksråden 1589-90. Under denna konflikt hyste kungen misstankar om att rådsherrarna planerade att avsätta honom till förmån för Erik XIV:s son Gustav Eriksson. Katarina blev själv misstänkt för att stå i förbindelse med dessa planer, ha sänt meddelanden till misstänkta personer och låtit dem hålla ett hemligt möte mot kungen på Strömsholm. I augusti 1590 förnekade hon detta i brev direkt till Johan III.

År 1592 avled Johan III och efterträddes av Sigismund. Katarina närvarade vid hans begravning 1594, och fick då plats nummer tre i begravningståget, efter prinsessan Anna och Gunilla Bielke men före den nya drottning Annas, om dock lät sig dras i släde medan de övriga gick till fots. Hon fick en skriftlig bekräftelse på sin förläning, och utnämndes även till häradshövding på Åland, vilket gav henne rätt att utnämna de lokala domarna på ön.

Inbördeskriget

När inbördeskriget mellan Sigismund och hertig Karl bröt ut, ställde sig Katarina och hennes släktingar på Sigismunds sida. Hennes bröder Erik och Arvid vägrade inställa sig på riksdagen 1595, och hertig Karl namngav Katarinas tre bröder, hennes svåger och hennes systerson som sina fiender. Hennes svåger, Klas Fleming, hade tillsatt en ny fogde på Åland och använt förråden på Kastelholm i sin kamp för Sigismund. Karl lät tillfångata en av Flemings män och förhörde då denne om det hade skett med Katarinas tillstånd. Detta bekräftades inte, men det uppgavs att Katarina hade skickat varningar om Karls fientlighet till Fleming.

I november 1597 konfiskerades Katarinas förläning Åland av Karl. Hennes syster Ebba, Klas Flemings änka, blev samma år fängslad av Karl i Stockholm, medan flera av hennes övriga släktingar avrättades, dog i fångenskap eller flydde utomlands. Katarina skrev 1599 till Karl och bad om beskydd mot övergrepp och om nåd för sin bror Karl. Hon besökte samma år Karls drottning Kristina i Stockholm för att vädja till denna.

Katarinas förläning Åland ersattes så småningom av Drottningholm. Som änkedrottning hade Katarina sitt eget hov på Strömsholm och tog emot adelns döttrar som hovjungfrur. Den mest kända av dessa var hennes systers sondotter Ebba Brahe, som fick en plats hos henne 1614, för att före henne bort från kungen, som ville gifta sig med henne, och vars bröllop hölls hos Katarina 1618.

Som gods- och länsinnehavare var Katarina som omtyckt. Hon sände ofta petitioner till kronan och myndigheterna till förmån för bönderna som hörde till hennes gods, och hon motsatte sig också alltför hårda beskattningar, krontjänst och utskrivningar. Hon ska också ha skänkt generöst till kyrkan och de fattiga.

Under sina sista år led Katarina av allt sämre hälsa till följd av sin höga ålder och var tidvis rörelsehindrad och kunde hon inte närvara vid det kungliga bröllopet 1620 mellan Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg, men sände ändå bröllopsgåvor till kungaparet. I december 1621 avled hon, 86 år gammal. Hon är begravd i Uppsala domkyrka tillsammans med sin make och hans tidigare gemåler.