Adolf Eichmann trodde antagligen att han undkommit rättvisan när han steg av båten i Argentina. Under andra världskriget hade han varit en av de högst uppsatta nazisterna i Hitlers tredje rike med särskilt ansvar för deportationerna av Europas judar. Det var i denna egenskap som han förde pennan vid den ökända konferensen i Wannsee i januari 1942 då det beslut fattades som skulle leda fram till ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan” – Förintelsen.
Men i slutet av 1950-talet började marken brännas under hans fötter. Allt fler omständigheter tydde på att mannen som bodde på Garibaldivägen i Buenos Airen och kallade sig Ricardo Klement egentligen var någon helt annan.
I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om jakten på Adolf Eichmann. Vem var han egentligen? Hur lyckades den israeliska underrättelsetjänsten hitta honom? Är ondskan verkligen banal och kan vi lära oss något av historien?
I augusti 1945 träffades representanter för andra världskrigets segermakter i London. Vid detta möte beslutade man att ledande tyska politiker och militärer skulle ställas inför rätta för att tvingas stå till svars för de förbrytelser de gjort sig skyldiga till under kriget.
Brottsrubriceringen var brott mot mänskligheten och innefattade bland annat mord och systematiskt utrotande av människor. Den amerikanske juristen Raphael Lemkin skapade begreppet folkmord, genocide, som nu användes för första gången.
Flera krigsförbrytarrättegångar följde och i samband med den så kallade Nürnbergprocessen åtalades 24 ledande nazister för just brott mot mänskligheten. Några frikändes, några dömdes till långa fängelsestraff men för majoriteten av de anklagade blev domen döden genom hängning. Det var emellertid inte alla de som var ansvariga för nazisternas folkmordspolitik som ställdes inför rätta. Några lyckades undkomma lagens långa arm genom att begå självmord medan andra flydde och försvann spårlöst. Men några av dem kom ändå till sist att ställas inför rätta. En av dem var Adolf Eichmann.
Kanske trodde Eichmann att han skulle lyckas undgå rättvisan men i slutet av 1950-talet sattes saker och ting i rörelse. 1957 fick en tysk åklagare i Hessen information från en Lothar Herman, en tysk som nu levde i Argentina, om att hans dotter Sylvia varit på dejt med en ung man vid namn Nicholas, som av allt att döma var Adolf Eichmanns son. Denne hade vitt och brett skrutit om han hans far varit en nazistisk höjdare. Även Simon Wisenthal, som ägnat mycket tid åt att spåra upp nazistiska krigsförbrytare, hade fått uppgifter om att ”det
Berättelsen om Adolf Eichmann är en historia som slutar med att hämndens och rättvisans gudinna segrar till sist. I tider som dessa känns detta trösterikt på något sätt.
Lyssna också på Kommendanten i Auschwitz som började prata och Tredje rikets raspolitik som förövning inför det totala kriget.
Bild: Adolf Eichmann under rättegången i Jerusalem 1961. Israel Government Press Office, Wikipedia, Public Domain.
