Dödslägret Dragsvik

Historia Nu 79: Dödslägren efter finska inbördeskriget

Efterbörden av det bittra finska inbördeskriget år 1918 blev 13 500 döda i koncentrationsläger. Värst var förhållande i Dragsvik utanför Ekenäs. Under några månader dog tusentals män i sina bästa år på grund av svält, vattenbrist och ohyggliga hygieniska förhållanden. Rena avrättningar och dödskjutningar förekom men de absolut flesta dog av de omänskliga förhållanden i lägret, som med tiden blev en internationell skandal.

Efter ett bittert inbördeskrig präglat av terror från både den röda och vita sidan vann den vita sidan med tysk hjälp. Efter det relativt korta kriget som pågick från januari till maj 1918 internerades över två procent av den finska befolkningen – det handlade om rödgardister som begått övergrepp, men också tvångsrekryterade soldater och socialistiska sympatisörer som inte gjort sig skyldiga till några brott.

I avsnitt 79 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med författaren och historieläraren Sture Lindholm som skrivit boken Fånglägerhelvetet Dragsvik – Massdöden i Ekenäs 1918

De värsta lägerförhållandena uppstod i militärförläggningen Dragsvik utanför Ekenäs. Av tiotusen rödgardister som skulle ställas inför rätta för högförräderi dog mer än 3000 män under några få sommarmånader år 1918 i koncentrationslägret i Dragsvik. Många fångar var redan utsvultna och sjuka när de anlände till lägret eftersom de redan varit internerade i månader utan ordentligt med mat.

Mängden fångar, men också ett hat mot den röda sidan, gjorde att lägerledningen inte klarade av att hantera situationen. Svältkost, trängsel och snusk blev en dödlig mix som inte förbättrades förrän en hemlig rapport läckte till svensk press.

Lägerläkaren Toivo Ellilä skrev den 12 juni 1918: ”Vad tjänar det till med någon sjukvård och läkarverksamhet här när det inte finns mat. För att inte tala om sjukhusmat. Någon plats att placera patienterna. För att inte tala om sängkläder och dylikt. Flera fångar ber att de ska skjutas hellre än att svältas till döds här.”

Musik: Chopin Funeral March, Storyblocks Audio

Civilförsvarsövning i Stockholm 1957

MH-podden 2: Därför byggde Sverige näst mest skyddsrum i världen

Det svenska civilförsvaret var i hemlighet modellerat efter nazitysklands civilförsvarsorganisation och studier på plats vid bombningar i Barcelona under spanska inbördeskriget. Sverige som saknade erfarenheter av bombkrig blev besatta av skyddsrum. Sverige kommer två i världen efter Schweiz på att bygga skyddsrum.

Få länder i världen har spenderat så mycket pengar på skyddsrum och civilförsvar som Sverige. Cirka 65 000 skyddsrum, med täckningsgrad på 70 procent av befolkningen, hänger kvar sedan 1900-talet i de svenska stadsmiljöerna. För ett neutralt och sedermera alliansfritt land, långt utanför händelsernas mitt kan detta anses vara ganska anmärkningsvärt. Men hur gick det till?

I det andra avsnittet av militärhistoriepodden tar historieprofessorn Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved sig an frågan om hur Sverige blev ett av världens mest militariserade länder under 1900-talet.

Under mellankrigstiden när luftstridskrafter blev standard i stormakternas arsenaler gjordes den civil-militära relationen om i grunden. Civilisten, som tidigare fått stå ut med krigets fasor i form av andrahandseffekter såsom svält och sjukdomar, fick nu se sig själva stå vid främsta linjen. De nya flygplanen och deras bomber hade nu möjligheten att flyga långt över fiendens positioner, över skyddande vatten och bergspass för att sedan släppa sin last direkt på urbana centra. Det moderna, industriella kriget, fick nu en ny geografi.

För en socialdemokratisk regeringen som under mellankrigstiden såg få möjligheter att hävda sig mot världens stormakter, och som dessutom gjort politisk karriär på att framhäva möjligheterna till en pacifistisk framtid, blev frågan om luftskydd en komplicerad fråga. Krigets nya vertikala dimension krävde handling, de civila behövde en ny sorts skydd. Men hur kan en så uppenbart militariserande aktivitet som luftskydd i landets alla städer genomföras, utan att understödja paramilitära rörelser och revolutionära politiska tendenser i samhället?

Mitt emellan dessa två problemkomplex föddes det svenska skyddsrumsprogrammet. Å ena sidan rusade teknikutvecklingen framåt i Tyskland, Sovjet, Storbritannien, Italien och Frankrike och forcerade motdrag från ett Sverige på defensiven, samtidigt hade starka anti-militaristiska krafter medvind i svensk politik och krävde avrustning. För att lansera stora politiskt luftskyddsåtgärder krävdes en teknisk lösning som kunde förena neutrala och passiva symbolvärden med ett övertygande och starkt skydd.

Flykten från Östtyskland

Historia Nu 77: Leif X-et Persson knäcktes i Stasis undersökningshäkte

Lundastudenten Leif Persson väcktes brutalt av de östtyska vakterna på tåget till Berlin. Allting hade startat två år tidigare när den unge alingsåsaren på en semesterresa kommit i kontakt med Girrmanngruppen som med stor fara för sig själva hjälpte unga östtyskar att fly diktaturen DDR efter att berlinmuren byggts.

Det som börjat som ett slumpartat möte i Berlins uteliv fick konsekvenser för resten av Leifs liv. De hårda förhören i Stasis fängelse knäckte Leif som aldrig mer blev sig lik.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

I avsnitt 77 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med forskarna och journalisten Karin Westin Tikkanen som skrivit boken Flykten genom Berlin.

Byggandet av berlinmuren påbörjades den 13 augusti 1961 efter att hela 3,5 miljoner eller 20 procent av befolkningen i Östtyskland valt att lämna ofriheten och fattigdomen i den kommunistiska diktaturen som skapats ur den sovjetiska ockupationszonen av Tyskland.

Vill ni ha den historiska bakgrunden till Östtyskland och muren måste ni lyssna på avsnitt 58 om berlinmuren med dn:s tidigare tysklandskorre Jan Lewenhagen.

Så snart muren var på plats påbörjade flera grupper i Västberlin arbeta med att hjälpa ut människor som ville lämna Östtyskland. Trots hindren kom 5 000 människor att fly genom att använda andras pass, klippa taggtråd, simma över floder, krypa via tunnlar, dolda i lönnfack i bilar och flyga med flygplan och luftballonger. Runt 200 människor dog vid flyktförsök. Både försök till och förberedelser för flykt bestraffades med upp till åtta års fängelse.

1963 greps 23-årige alingsåsaren Leif Persson av östtysk säkerhetspolis, misstänkt för att ha hjälpt östtyskar fly till väst. Det blev stora rubriker i svenska tidningar när Lundstudenten Leif Persson fängslades i Östberlin anklagad för medhjälp till republiksflykt.

Leif Persson kom tidigt i kontakt med en västtysk studentgrupp som hjälpte östtyskar att fly, och han blev ombedd att bistå med svenska pass. Leif Persson avslutade sin medverkan senare samma år när det började bli för farligt. Han fortsatte dock att tillbringa mycket tid i Berlin och det var under ett av sina besök som han greps.

Musik: Feel the Tension, Soundblock Audio

Finska vinterkriget - finska soldater på skidor

MH-podden 1: Finska vinterkriget 1939 – en liten nation på randen till undergång

Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen utan föregående krigsförklaring det lilla landet Finland. Förspelet till finska vinterkriget utgjordes av hur Hitlertyskland och Stalins Sovjet hade krossat Polen i september 1939 i ett brutalt fälttåg som var över på några veckor. Nu skulle Röda armén göra samma sak med Finland. Efter att Finland sagt nej till sovjetiska krav på finskt territorium inleddes det sovjetiska anfallet. Den sovjetiska övermakten var enorm.

I första avsnittet av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet med Peter Bennesved, doktorand i idéhistoria vid Umeå universitet

Världen chockades av finnarnas motstånd

Men det blev inte som alla hade förutsatt.  De kommande månaderna skulle världen chockas över hur finländarna mirakulöst kunde stoppa upp och fördröja den numerärt överlägsna sovjetiska armén som angrep på flera platser längs den långa östgränsen. I den finska ödemarken inringades och förintades hela sovjetiska divisioner av lätt utrustade skidburna finska patruller koordinerade av erfarna och skickliga finska officerare och befäl. Begrepp som ”motti” och ”ödemarkskrigare” flög över världen.

Men hur var detta egentligen möjligt? Sovjetunionen hade grovt missbedömt den finska motståndsviljan och dessutom misstolkat förutsättningarna för krigföring i de finska urskogarna. Från finsk sida handlade det inte minst om soldaternas vana vid kölden och en offervilja som många gånger saknade motstycke.

Finland tvingas söka fred

På de fyra månader finska vinterkriget pågick förlorade Finland 24 000 man i stupade. Det nationella oberoendet kostade. Den sovjetiska ledningen lärde sig också snabbt av sina misstag. Den slutoffensiv som sattes igång, riktad mot södra Finland på Karelska näset i slutet av kriget, förebådade kommande massiva sovjetiska anfall understödda av hundratals artilleripjäser, pansar och flyg. Finländarna tvingades söka fred inför hotet av att bli krossade. Marsfreden 1940 blev hård med territoriella avträdelser men Finland behöll trots allt sin nationella självständighet. Gränsen i öster flyttades västerut och tusentals finländare fick lämna sina hem. Hangö blev en sovjetisk militärbas.

Insatser från svensk sida

Sverige var inte neutralt i kriget, men trots det inte krigförande. Vilka insatser gjordes från svensk sida för att stötta Finland? Hade det svenska stödet någon betydelse? Krigsmateriel och frivilliga gjorde insatser men frågan är om Sverige hade kunnat göra mer. Frågan är också vilka konsekvenser kriget fick och vilka slutsatser man drog av kriget på svensk sida. I avsnittet diskuterar programledarna något oväntade civilförsvarsaspekter som blev en konsekvens av kriget från svensk sida. Till exempel gav det relativt begränsade bombkriget näring åt svenska förberedelser för att skydda befolkningen vid eventuella angrepp.

Musik : Darklands av Jon Purdey, Storyblocks Audio

Bild: SA-kuva

Koretakriget

Historia Nu 73: Det bortglömda Koreakriget

Koreakriget kallas det bortglömda kriget. Inklämt mellan Andra världskriget och Vietnamkriget försvann Koreakriget snabbat från det allmänna medvetandet. Detta trots att det under tre år dog 2,5 miljoner civila och 800 000 soldater i kriget.

Kriget bröt ut när nordkoreanska trupper den 25 juni år 1950 gick till anfall över 38:e breddgraden. Kriget utkämpades mellan det kommunistiska Nordkorea, som stöttades med krigsmaterial och trupper från Kina och Sovjetunionen, och ett Sydkorea där en FN-koalition med deltagare från länder som Storbritannien, Turkiet, Australien och Kanada slogs under ledning av USA.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

I avsnitt 73 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Artur Szulc, aktuell med boken Koreakriget.

Både Nordkorea och Sydkorea av autoritära regimer som upprättats efter andra världskriget. Vid Potsdamkonferensen juli–augusti 1945 bestämdes att 38:e breddgraden skulle vara skiljelinje mellan den kommande sovjetiska respektive amerikanska ockupationszonen i Korea. Med det kalla kriget kom detta att innebära en delning av Korea. Den 15 augusti 1948 proklamerades Republiken Korea (Sydkorea) och 9 september samma år Demokratiska folkrepubliken Korea (Nordkorea).

Nordkorea erövrade inledningsvis nästan hela Koreahalvön för att sedan trängas tillbaka in i Nordkorea, men när vapenstillestånd undertecknades i juli 1953 kom den 38 breddgraden att bli skiljelinjen. Någon avspänning mellan Nord- och Sydkorea kom inte till stånd, och FN:s fortsatta uppgift blev att övervaka demarkationslinjen längs 38:e breddgraden mellan de båda staterna.

Koreakriget är formellt inte heller avslutat eftersom det aldrig skrevs något fredsavtal. Med dagens aggressiva kommunistiska regim i Nordkorea är konflikten i allra högsta grad levande.

Musik: When They Drop The Atomic Bomb av Jackie Doll and his Pickled Peppers

Bild: Wikipedia

Historia Nu 63: Berlins litterära historia

Berlins litterära historia är rik och präglad av stadens våldsamma historia.  I Historia Nus sommarspecial skriver skribenten och författaren Per Svensson om Berlins litteraturhistoria.

Vi möter bland andra Döblin, le Carré, Wolf och Strindberg. Författaren funderar över Berlins roll i litteraturen: ”Detta är Berlins roll inte bara i Berlin Alexanderplatz utan i litteraturen överhuvud, skulle jag påstå: att vara den arketypiska moderna storstaden – brusande av trafik, självsäkert svällande, i ständig förändring, utan historia, utan pardon, en fristad för det depraverade och dekadenta, både ett lockande paradis och ett glupskt inferno. Utöver detta får Berlin också ofta utgöra sinnebilden för den historiska ondskan, antingen i dess demoniska skepnad (naziståren) eller i dess dystert grå uppenbarelse (decennierna med muren).”

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

I veckans sommarspecial lyssnar vi på Per Svensson kortljudbok Litteratur i Berlin från bokserien Karavan Stadsguider. Inläsare är Kajsa Linderholm. Läs mer på www.karavanreseguider.se. Eller lyssna på fler guider hos ljudbokstjänster som Storytel och Nextory.

Berlinmuren

Historia Nu 58: Berlinmuren – kalla krigets främsta symbol

Berlinmuren blev den starkaste symbolen för delningen av Europa efter andra världskrigets slut. Muren var 43,7 kilometer men med dubbla och tredubbla taggtrådsstängsel med mellanliggande ingenmansland sträckte sig gränsbefästningen 156 kilometer.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Efter kriget kom amerikanerna att acceptera delningen av Europa och i hemliga samtal mellan USA:s president John F Kennedy och generalsekreterare Nikita Chrustjov gjorde Kennedy klart att de accepterade Sovjetunionens överhöghet över Östeuropa och Östtyskland.

Östtyskarna fick aldrig fria val, men de röstade med fötterna istället. Under åren 1949 till 1961 lämnade 2,7 miljoner människor det fattiga och ofria Östtyskland för Västtyskland. När antalet flyktingar ökade till 30 415 i juli månad 1961 blev det för mycket för den kommunistiska regimen. Efter att inhämtat godkännande från Moskva påbörjades byggandet av Berlinmuren den 13 augusti 1961.

I avsnitt 58 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jan Lewenhagen som var Dagens Nyheters korrespondent i Berlin 2006–2016. Han har bland annat skrivit boken ”Kanslern som kom in från kylan” där han skildrar Angela Merkels politiska karriär.

På tre dagar uppfördes Berlinmuren som blev 43 kilometer lång och med tiden kom den att förstärkas med ytterligare en mur, bevakningstorn, minfält och taggtråd. Officiellt var Västvärlden rasande, men i hemlighet var de västliga ledarna lättade över att det spända läget hade fått någon slags lösning – en mur var bättre än ett krig.

Men trots hindren kom 5 000 människor att fly genom att klippa taggtråd, simma över floder, krypa via tunnlar, dolda i lönnfack i bilar och flyga med flygplan och luftballonger. Runt 200 människor dog vid flyktförsök. Den förste var den 24-årige Günter Litfin som försökte simma över till väst och den siste den 21-årige Chris Gueffroy, som sköts med tio skott i februari 1989.  Både försök till och förberedelser för flykt bestraffades med upp till åtta års fängelse.

Efter den sovjetiska ledaren Michail Garbatjovs perestrojka och glasnost hamnade den östtyska ledningen i stalinistisk opposition och när andra öststater frigjorde sig öppnades järnridån upp. Tiotusentals östtyskar kunde i september 1989 passera gränsen Ungern-Österrike. Östtyska medborgare började nu ställa sig vid muren för att få resa ut. En presskonferens i Östberlin rörande massflykten avslutades med politbyråmedlemmen Günter Schabowskis historiska besked: DDR-gränsen skulle öppnas. Genast.

28 år efter att Berlinmuren uppfördes öppnades gränsen mellan Öst- och Västberlin den 9 november 1989, klockan sex på kvällen. Mindre än ett år senare återförenades Öst- och Västtyskland den 3 oktober 1990.

Bild: Berlinmuren 1961. Från tyska federala arkivet. Creative Commons.

Musiken i avsnittet: TECHNO CITY OF BERLIN by Marco Cappelletti is licensed under a  Creative Commons License.

IB-affären

Historia Nu 52: IB-affären – underrättelseorganisationen som inte fanns

Underrättelseorganisationen IB var okänd för allmänheten innan den avslöjades i vänstertidskriften Folket i Bild/Kulturfront år 1973. Då öppnades en värld av åsiktsregistrering av svenska medborgare i samarbete med LO och avancerade utbyten med utländska underrättelseorganisationer.

IB samlade in information utomlands med hjälp av egna agenter, flyktingar och resenärer. Dessutom bytte man underrättelser med andra västerländska underrättelseorganisationer. I Sverige registrerade IB kommunister på arbetsplatser med hjälp av LO trots att åsiktsregistrering var olagligt.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

IB:s chef Birger Elmér var socialdemokrat som spelade tennis med statsminister Olof Palme och IB kom att uppfattas som det socialdemokratiska partiets egen underrättelsetjänst.

Ursprunget till avslöjandet var den avskedade IB-agenten Håkan Isacsson som fått sparken efter att det framkommit att han förskingrat organisationens pengar genom påhittade källor. Håkan Isacsson var också vän med journalisten Peter Bratt sedan militärtjänstgöringen.

Journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt samt källan Håkan Isacsson som låg bakom avslöjandena dömdes till fängelse för spioneri trots att det normala är att det bara är ansvarig utgivare som kan bära ansvar för vad som trycks i en tidning.

IB drabbades hårt av avslöjande men levde kvar i nya former. Också IB-chefen Birger Elmér lyckades fortsätta styra i det fördolda trots att han officiellt sagts upp.

I avsnitt 52 av podcasten Historia Nu samtalar Urban Lindstedt med Wilhelm Agrell som är historiker med inriktning på freds- och konfliktsvetenskap samt professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet. Han har bland annat skrivit boken Sprickorna i järnridån – svensk underrättelsetjänst 1944-1992.

Gustaf Mannerheim

Historia Nu 50: Gustaf Mannerheim var bäst på avgrundens rand

När den femtioårige Gustaf Mannerheim (1867-1951) efter 30 år i tsarens tjänst tvingades återvände till Finland på grund av den ryska revolutionen trodde vännerna att han hade sina bästa år bakom sig.

Men som överbefälhavare över de vita trupperna år 1918 slog Mannerheims ner revolutionen i Finland. Vilket gjorde honom både älskad och hatad beroende på vilken sida man valt i inbördeskriget.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Mannerheim ledde också de finska trupperna när landet slogs för sin existens under Vinterkriget 1939 till 1940 och Fortsättningskriget 1941 till 1944. Den elegante adelsmannens auktoritet var en viktig anledning att Finland överlevde som självständig stat under 1940-talet.

Den svensktalande adelsmannen Gustaf Mannerheim fick en svår start i livet då fadern ruinerade familjen med dåliga affärer och sedan flydde till Paris med sin älskarinna – en oerhörd skandal vid den tiden. Han var ett besvärligt barn som relegerades både från skolan och kadettskolan pga sitt dåliga uppförande. På kadettskolan i Fredrikshamn hade han kasernförbud under två år tills att han relegerades bara några veckor innan examen.

Bitter på storfurstendömet Finland lämnade han födelselandet för att studera vid den bästa militärskolan i Sant Petersburg och sedan framgångsrikt tjäna den ryska tsaren i huvudstaden, under det rysk-japanska kriget och första världskriget. Något som den självständighetssträvande familjen i Finland var mycket kritisk till. En bror tvingades fly till Sverige pga kampen mot förryskningen av Finland.

Gustaf Mannerheim var socialt begåvad och en duglig officer inom en militär där kontakter var viktigare än meriter. Men när tsardömet bröt samman under den ryska revolutionen tvingades han återvända till Finland där han egentligen inte hade någonting.

Det var under stunder i livet när hans existens balanserade på avgrunden som han exelerade. Nyss hemkommen till Finland blev han överbefälhavare för de vita trupperna i inbördeskriget i Finland 1918 och bidrog i hög grad till att den vita sidan vann. Detta trots att han egentligen inte stödde ett självständigt Finland.

Hans språkkunnighet, goda känsla för geopolitik och adliga charm gjorde att kunde balansera Finlands intressen mellan stormaktsintressen. Trots att Finland tagit hjälp av Tyskland under inbördeskriget erkände Storbritannien och USA Finlands självständighet 1918. Inte heller att Finland lierade sig med Hitlertyskland under Fortsättningskriget fick några större konsekvenser för Finland.

Mannerheim förlorade dock presidentvalet 1919 och blev under många år en privatperson. Under Vinterkriget mot Sovjetunionen 1939 blev han åter överbefälhavare. Det framgångsrika försvaret av Finland räddade landets självständighet.

Efter att Tysklands och Sovjetunionens pakt upphörde när Tyskland anföll Sovjetunionen tog Finland hjälp av Tyskland i Fortsättningskriget mot Sovjetunionen. Den 4 augusti 1944 valdes han av riksdagen till president, varefter han bröt banden med Tyskland.

Mannerheims auktoritet var avgörande för bytet av sida i världskriget, vapenstilleståndet med Sovjetunionen och krigshandlingarna mot tyskarna i Lappland samt under de första åren efter kriget, bl.a. i relation till de allierades kontrollkommission under Zjdanov.

I avsnitt 50 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med författaren och tidigare diplomaten Dag Sebastian Ahlander. Han har bland annat skrivit biografin Gustaf Mannerheim som fick ett mycket positivt mottagande. 

Vietnamkrigen

Historia Nu 46: Vietnamkrigen fastnade i kalla krigets mallar

Vietnamkrigen är historien om hur ett litet lands kamp för självständighet fastnade i kalla krigets tvingande mallar. Resultatet blev ett flera decenniers långt krig med miljontals döda.

I Vietnam försökte kolonialmakten Frankrike återupprätta sin roll som stormakt efter förnedringen med den tyska ockupationen under andra världskriget. Efter att Frankrike hade besegrats av en gerillaarmé delades landet vid 17 breddgraden med en kommunistisk regim i Nord och en USA-stödd regim i Syd utan något egentligt folkligt stöd.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Efter att ett val som skulle avgöra ett förenat Vietnams framtid 1956 ställdes in startade ett kommunistiskt gerillakrig i Sydvietnam som stödde av Nordvietnam som med tiden fick en omfattande vapenhjälp från Kina och Sovjetunionen.

Sju år efter det kommunistiska maktövertagandet i Kina lanserade USA år 1956 dominoteorin. Den innebar att ett kommunistiskt maktövertagande i Vietnam ovillkorligen skulle leda till att kommunisterna tog makten i grannländerna.

För att förhindra att hela regionen blev kommunistiskt stödde USA den djupt korrupta regimen i Sydvietnam. Först med ekonomiskt och militärt bistånd för att i mitten på 60-talet trappas hjälpen upp till 100 000-talas amerikanska soldater i landet.

Kostnaderna för kriget blev enorma. USA förlorade över 55 000 i döda och 305 000 i sårade, den sydvietnamesiska armén mer än 250 000 i döda och 780 000 i sårade. Förlusterna för FNL och Nordvietnam är uppskattats till ca 925 000 döda och över 2 miljoner sårade. Till detta kommer flera hundra tusen civila offer i både norr och söder.

Majoriteten av amerikanerna stödde president JB Lyndons upptrappning i Vietnam, men med tiden växte protesterna mot kriget till en massrörelse. När sedan USA i början av 1970-talet började vietnamisera kriget var det slutet för regimen i Sydvietnam. I april 1975 hade Nordvietnamesiska trupper och FNL taget i över hela landet.

I avsnitt 46 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Marco Smedberg är militärhistoriker, pansarofficer och ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien. Han har varit redaktör i tidskriften Militär Historia och skrivit boken Vietnamkrigen.