Historia Nu 63: Berlins litterära historia

Berlins litterära historia är rik och präglad av stadens våldsamma historia.  I Historia Nus sommarspecial skriver skribenten och författaren Per Svensson om Berlins litteraturhistoria.

Vi möter bland andra Döblin, le Carré, Wolf och Strindberg. Författaren funderar över Berlins roll i litteraturen: ”Detta är Berlins roll inte bara i Berlin Alexanderplatz utan i litteraturen överhuvud, skulle jag påstå: att vara den arketypiska moderna storstaden – brusande av trafik, självsäkert svällande, i ständig förändring, utan historia, utan pardon, en fristad för det depraverade och dekadenta, både ett lockande paradis och ett glupskt inferno. Utöver detta får Berlin också ofta utgöra sinnebilden för den historiska ondskan, antingen i dess demoniska skepnad (naziståren) eller i dess dystert grå uppenbarelse (decennierna med muren).”

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

I veckans sommarspecial lyssnar vi på Per Svensson kortljudbok Litteratur i Berlin från bokserien Karavan Stadsguider. Inläsare är Kajsa Linderholm. Läs mer på www.karavanreseguider.se. Eller lyssna på fler guider hos ljudbokstjänster som Storytel och Nextory.

Berlinmuren

Historia Nu 58: Berlinmuren – kalla krigets främsta symbol

Berlinmuren blev den starkaste symbolen för delningen av Europa efter andra världskrigets slut. Muren var 43,7 kilometer men med dubbla och tredubbla taggtrådsstängsel med mellanliggande ingenmansland sträckte sig gränsbefästningen 156 kilometer.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Efter kriget kom amerikanerna att acceptera delningen av Europa och i hemliga samtal mellan USA:s president John F Kennedy och generalsekreterare Nikita Chrustjov gjorde Kennedy klart att de accepterade Sovjetunionens överhöghet över Östeuropa och Östtyskland.

Östtyskarna fick aldrig fria val, men de röstade med fötterna istället. Under åren 1949 till 1961 lämnade 2,7 miljoner människor det fattiga och ofria Östtyskland för Västtyskland. När antalet flyktingar ökade till 30 415 i juli månad 1961 blev det för mycket för den kommunistiska regimen. Efter att inhämtat godkännande från Moskva påbörjades byggandet av Berlinmuren den 13 augusti 1961.

I avsnitt 58 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jan Lewenhagen som var Dagens Nyheters korrespondent i Berlin 2006–2016. Han har bland annat skrivit boken ”Kanslern som kom in från kylan” där han skildrar Angela Merkels politiska karriär.

På tre dagar uppfördes Berlinmuren som blev 43 kilometer lång och med tiden kom den att förstärkas med ytterligare en mur, bevakningstorn, minfält och taggtråd. Officiellt var Västvärlden rasande, men i hemlighet var de västliga ledarna lättade över att det spända läget hade fått någon slags lösning – en mur var bättre än ett krig.

Men trots hindren kom 5 000 människor att fly genom att klippa taggtråd, simma över floder, krypa via tunnlar, dolda i lönnfack i bilar och flyga med flygplan och luftballonger. Runt 200 människor dog vid flyktförsök. Den förste var den 24-årige Günter Litfin som försökte simma över till väst och den siste den 21-årige Chris Gueffroy, som sköts med tio skott i februari 1989.  Både försök till och förberedelser för flykt bestraffades med upp till åtta års fängelse.

Efter den sovjetiska ledaren Michail Garbatjovs perestrojka och glasnost hamnade den östtyska ledningen i stalinistisk opposition och när andra öststater frigjorde sig öppnades järnridån upp. Tiotusentals östtyskar kunde i september 1989 passera gränsen Ungern-Österrike. Östtyska medborgare började nu ställa sig vid muren för att få resa ut. En presskonferens i Östberlin rörande massflykten avslutades med politbyråmedlemmen Günter Schabowskis historiska besked: DDR-gränsen skulle öppnas. Genast.

28 år efter att Berlinmuren uppfördes öppnades gränsen mellan Öst- och Västberlin den 9 november 1989, klockan sex på kvällen. Mindre än ett år senare återförenades Öst- och Västtyskland den 3 oktober 1990.

Bild: Berlinmuren 1961. Från tyska federala arkivet. Creative Commons.

Musiken i avsnittet: TECHNO CITY OF BERLIN by Marco Cappelletti is licensed under a  Creative Commons License.

IB-affären

Historia Nu 52: IB-affären – underrättelseorganisationen som inte fanns

Underrättelseorganisationen IB var okänd för allmänheten innan den avslöjades i vänstertidskriften Folket i Bild/Kulturfront år 1973. Då öppnades en värld av åsiktsregistrering av svenska medborgare i samarbete med LO och avancerade utbyten med utländska underrättelseorganisationer.

IB samlade in information utomlands med hjälp av egna agenter, flyktingar och resenärer. Dessutom bytte man underrättelser med andra västerländska underrättelseorganisationer. I Sverige registrerade IB kommunister på arbetsplatser med hjälp av LO trots att åsiktsregistrering var olagligt.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

IB:s chef Birger Elmér var socialdemokrat som spelade tennis med statsminister Olof Palme och IB kom att uppfattas som det socialdemokratiska partiets egen underrättelsetjänst.

Ursprunget till avslöjandet var den avskedade IB-agenten Håkan Isacsson som fått sparken efter att det framkommit att han förskingrat organisationens pengar genom påhittade källor. Håkan Isacsson var också vän med journalisten Peter Bratt sedan militärtjänstgöringen.

Journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt samt källan Håkan Isacsson som låg bakom avslöjandena dömdes till fängelse för spioneri trots att det normala är att det bara är ansvarig utgivare som kan bära ansvar för vad som trycks i en tidning.

IB drabbades hårt av avslöjande men levde kvar i nya former. Också IB-chefen Birger Elmér lyckades fortsätta styra i det fördolda trots att han officiellt sagts upp.

I avsnitt 52 av podcasten Historia Nu samtalar Urban Lindstedt med Wilhelm Agrell som är historiker med inriktning på freds- och konfliktsvetenskap samt professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet. Han har bland annat skrivit boken Sprickorna i järnridån – svensk underrättelsetjänst 1944-1992.

Gustaf Mannerheim

Historia Nu 50: Gustaf Mannerheim var bäst på avgrundens rand

När den femtioårige Gustaf Mannerheim (1867-1951) efter 30 år i tsarens tjänst tvingades återvände till Finland på grund av den ryska revolutionen trodde vännerna att han hade sina bästa år bakom sig.

Men som överbefälhavare över de vita trupperna år 1918 slog Mannerheims ner revolutionen i Finland. Vilket gjorde honom både älskad och hatad beroende på vilken sida man valt i inbördeskriget.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Mannerheim ledde också de finska trupperna när landet slogs för sin existens under Vinterkriget 1939 till 1940 och Fortsättningskriget 1941 till 1944. Den elegante adelsmannens auktoritet var en viktig anledning att Finland överlevde som självständig stat under 1940-talet.

Den svensktalande adelsmannen Gustaf Mannerheim fick en svår start i livet då fadern ruinerade familjen med dåliga affärer och sedan flydde till Paris med sin älskarinna – en oerhörd skandal vid den tiden. Han var ett besvärligt barn som relegerades både från skolan och kadettskolan pga sitt dåliga uppförande. På kadettskolan i Fredrikshamn hade han kasernförbud under två år tills att han relegerades bara några veckor innan examen.

Bitter på storfurstendömet Finland lämnade han födelselandet för att studera vid den bästa militärskolan i Sant Petersburg och sedan framgångsrikt tjäna den ryska tsaren i huvudstaden, under det rysk-japanska kriget och första världskriget. Något som den självständighetssträvande familjen i Finland var mycket kritisk till. En bror tvingades fly till Sverige pga kampen mot förryskningen av Finland.

Gustaf Mannerheim var socialt begåvad och en duglig officer inom en militär där kontakter var viktigare än meriter. Men när tsardömet bröt samman under den ryska revolutionen tvingades han återvända till Finland där han egentligen inte hade någonting.

Det var under stunder i livet när hans existens balanserade på avgrunden som han exelerade. Nyss hemkommen till Finland blev han överbefälhavare för de vita trupperna i inbördeskriget i Finland 1918 och bidrog i hög grad till att den vita sidan vann. Detta trots att han egentligen inte stödde ett självständigt Finland.

Hans språkkunnighet, goda känsla för geopolitik och adliga charm gjorde att kunde balansera Finlands intressen mellan stormaktsintressen. Trots att Finland tagit hjälp av Tyskland under inbördeskriget erkände Storbritannien och USA Finlands självständighet 1918. Inte heller att Finland lierade sig med Hitlertyskland under Fortsättningskriget fick några större konsekvenser för Finland.

Mannerheim förlorade dock presidentvalet 1919 och blev under många år en privatperson. Under Vinterkriget mot Sovjetunionen 1939 blev han åter överbefälhavare. Det framgångsrika försvaret av Finland räddade landets självständighet.

Efter att Tysklands och Sovjetunionens pakt upphörde när Tyskland anföll Sovjetunionen tog Finland hjälp av Tyskland i Fortsättningskriget mot Sovjetunionen. Den 4 augusti 1944 valdes han av riksdagen till president, varefter han bröt banden med Tyskland.

Mannerheims auktoritet var avgörande för bytet av sida i världskriget, vapenstilleståndet med Sovjetunionen och krigshandlingarna mot tyskarna i Lappland samt under de första åren efter kriget, bl.a. i relation till de allierades kontrollkommission under Zjdanov.

I avsnitt 50 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med författaren och tidigare diplomaten Dag Sebastian Ahlander. Han har bland annat skrivit biografin Gustaf Mannerheim som fick ett mycket positivt mottagande. 

Vietnamkrigen

Historia Nu 46: Vietnamkrigen fastnade i kalla krigets mallar

Vietnamkrigen är historien om hur ett litet lands kamp för självständighet fastnade i kalla krigets tvingande mallar. Resultatet blev ett flera decenniers långt krig med miljontals döda.

I Vietnam försökte kolonialmakten Frankrike återupprätta sin roll som stormakt efter förnedringen med den tyska ockupationen under andra världskriget. Efter att Frankrike hade besegrats av en gerillaarmé delades landet vid 17 breddgraden med en kommunistisk regim i Nord och en USA-stödd regim i Syd utan något egentligt folkligt stöd.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Efter att ett val som skulle avgöra ett förenat Vietnams framtid 1956 ställdes in startade ett kommunistiskt gerillakrig i Sydvietnam som stödde av Nordvietnam som med tiden fick en omfattande vapenhjälp från Kina och Sovjetunionen.

Sju år efter det kommunistiska maktövertagandet i Kina lanserade USA år 1956 dominoteorin. Den innebar att ett kommunistiskt maktövertagande i Vietnam ovillkorligen skulle leda till att kommunisterna tog makten i grannländerna.

För att förhindra att hela regionen blev kommunistiskt stödde USA den djupt korrupta regimen i Sydvietnam. Först med ekonomiskt och militärt bistånd för att i mitten på 60-talet trappas hjälpen upp till 100 000-talas amerikanska soldater i landet.

Kostnaderna för kriget blev enorma. USA förlorade över 55 000 i döda och 305 000 i sårade, den sydvietnamesiska armén mer än 250 000 i döda och 780 000 i sårade. Förlusterna för FNL och Nordvietnam är uppskattats till ca 925 000 döda och över 2 miljoner sårade. Till detta kommer flera hundra tusen civila offer i både norr och söder.

Majoriteten av amerikanerna stödde president JB Lyndons upptrappning i Vietnam, men med tiden växte protesterna mot kriget till en massrörelse. När sedan USA i början av 1970-talet började vietnamisera kriget var det slutet för regimen i Sydvietnam. I april 1975 hade Nordvietnamesiska trupper och FNL taget i över hela landet.

I avsnitt 46 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Marco Smedberg är militärhistoriker, pansarofficer och ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien. Han har varit redaktör i tidskriften Militär Historia och skrivit boken Vietnamkrigen.

Winston Churchill

Historia Nu 44: När Winston Churchill räddade världen

Winston Churchill (1874-1965) utnämning till marinminister 1939 måste vara världshistoriens största politiska comeback. Den möjliggjordes av att Churchill tidigt varnat för Hitler när den politiska majoriteten ville har fred till nästa vilket pris som helst.

När andra världskriget bröt ut öppnade det för Churchills återkomst till politikens högsta ämbeten i Storbritannien. Kriget ökade hans livskänsla och han tog sig an arbetet som marinminister med energi och entusiasm.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Trots att han vara medansvarig för en misslyckad operation att ockupera Norge för att förhindra svensk malmexport till Tyskland blev fiaskot biljetten till premiärministerposten. Något han strävat efter sedan unga år.

Churchill var den enda ledare som kunde vinna bred uppslutning och bildade i maj 1940 en samlingsregering, i vilken även liberaler och arbetarpartiet ingick. Det enda löfte Churchill kunde ge var en tid av ”blod och möda, svett och tårar”. Hans tal till nationen och världen under kriget satte tonen för det brittiska motståndet mot Hitlertyskland.

Trots Winston Churchills många fel, brister och misstag under andra världskriget går det inte att bortse från hans centrala betydelse för att Storbritannien inte dukade under av trycket från den oövervinnliga tyska krigsmaskinen. När andra brittiska regeringsmedlemmar ville förhandla med Hitler vägrade Churchill att böja sig.  Churchills vägran att förhandla med Hitler avgjorde krigets utgång.

I avsnitt 44 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Bengt Liljegren som har skrivit flera biografier om historiska personer, bland annat om Winston Churchill, samt Erik Hedling är professor i filmvetenskap vid Lunds universitet med ett särskilt intresse för Winston Churchill.

Nazisternas konstskulder

Historia Nu 43: Nazisterna ville skriva om historien med kulturstölder

Nazisternas systematiska stölder av konst, konsthantverk, musikinstrument och böcker från Atlantkusten till Svarta havet handlade om mer än girighet. Plundringen var en central del i projektet att återupprätta ”den germanska konsten” och utplåna minnet av den judiska kulturen.

När Adolf Hitler gav Nero-ordern om Tysklands totala förstörelse planerade han samtidigt i sitt privata testamente att Hitlers omfattande konstsamling skulle samlas i ett konstmuseum i hemstaden Linz. Den lilla industristaden skulle överträffa renässansens Florens med ett konstmuseum, ett bibliotek med 250 000 böcker och en opera med 2000 platser.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Adolf Hitler var genuint intresserad av konst. Han försökte som ung komma in på konstakademin i Wien och han försörjde sig under flera år på att måla halvt amatöristiska tavlor och vykort.

Många ledande nazister som Goebbels, Göring, Himlar och Ribbentrop byggde själva upp stora konstsamlingar genom stölder och tvivelaktiga inköp. Hitler planerade in i det sista sitt Führermuseum i hemstaden Linz som skulle fyllas med den främsta konsten i världen.

Nazisternas konststölder började redan 1933 och fortsatte ända till slutet av andra världskriget.  Det mest slående är systematiken och byråkratin bakom världshistoriens största plundringståg. För att skydda värdefull stulen konst gömdes den undan i tusentals hemliga depåer i gruvor och avsides slott.

De allierade fann 1 400 olika konstdepåer. Konst som hade stulits eller på tvivelaktiga grunder köpts långt under marknadspris. I åratal arbetade de allierade med att försöka återge föremålen till de rättmätiga ägarna eller överlevande släktingar – många var ju mördade i förintelsen.

Fortfarande idag dyker regelbundet verk upp på konstmarknaden som identifieras som stulna av nazisterna. Så sent som förra året återlämnade Moderna Museet i Stockholm Oskar Kokoschkas ”Marquis Joseph de Montesquiou-Fezensac” tillbaka till ättlingarna till den judiske galleristen Alfred Flechtheim.

Nazisterna visade också ett passionerat intresse för böcker. Efter bokbålen i Berlin 1933 började olika nazistiska organisationer att lägga beslag på alla bibliotek och arkiv i Tredje riket, främst från judar, men även författare som Thomas Mann fick sina bibliotek konfiskerade. Bokstölderna styrdes av Tredje rikets främsta ideologer, Heinrich Himmler och Alfred Rosenberg, med målsättningen att kommande generationer skulle dela deras världsbild. Man ville också utplåna bilden av judarna som kulturbärare.

I avsnitt 43 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Anders Rydell som har skrivit uppmärksammade böcker som Konstplundrarna och Boktjuvarna som initierat beskriver nazisternas systematiska stölder av konst, konsthantverk och böcker.

Ågstaverket skulle producera vapenplutonium

Historia Nu 36: De hemliga svenska atombomberna

Världen chockades av förödelsen av den första atombomben den 6 augusti 1945 över den japanska staden Hiroshima. Amerikanarna passade också på att testa en plutoniumbomb över Nagasaki tre dagar senare. Bara dagar efter atombomberna över Japan inleddes arbetet med att ta fram en svensk atombomb.

I Hiroshima och Nagasaki dödades runt 150 000 människor. Ett nytt fruktansvärt vapen var fött och få kunde överblicka konsekvenserna av att atomklyvning skett utanför laboratorerna.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Mindre än två veckor efter Hiroshima och Nagasaki gav den svenska överbefälhavaren uppdraget till Försvarets forskningsanstalt att skaffa kunskaper om hur kärnvapen fungerar tillsammans med ett betydande anslag på 450 000 kronor.

I februari 1948 lämnade försvarsstabschefen Nils Swedlund ett formellt uppdrag till Försvarets forskningsanstalt (FOA) att utreda möjligheterna att skaffa atomvapen. Tre månader senare var utredningen om ett framtida kärnvapenprogram klar. Inom tio år skulle Sverige kunna framställa sin första atombomb. Hela programmet beräknades kosta nästan en halv årsbudget för försvaret.

1954 argumenterade statsminister Tage Erlander för en satsning på atomvapen, som sedan klubbas i riksdagen 1956. Och bland de högsta militärerna var anskaffning av kärnvapen en självklarhet i slutet på 1950-talet.

Folkliga protester mot atombomben tog fart 1958 med Aktionsgruppen mot svensk atombomb och socialdemokratin hade varit splittrad hela tiden ända upp på regeringsnivån. Allt mer av forskningen kring kärnvapnen flyttades pragmatiskt in under skyddsforskningen med statsminister Tage Erlanders goda minne.

Sverige fick också löften om att skyddas under USA:s kärnvapenparaply. Därför skrev Sverige under icke-spridningsavtalet för kärnvapen år 1968.

Trots detta behöll Sverige kapaciteten att producera plutonium en bit in på 1970-talet i Ågestaverket utanför Farsta i Stockholm. De sista experimenten med vapenplutonium skedde så sent som 1972.

I avsnitt 36 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Wilhelm Agrell som är historiker med inriktning på freds- och konfliktsvetenskap samt professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet. Han har bland annat skrivit boken Svenska förintelsevapen.

Historia Nu 34: På Gallipoli offrades 346 000 soldater för ingenting

De blodiga striderna på Gallipoli i Turkiet blev en symbol för militär inkompetens och brist på medkänsla med soldaterna hos den högsta ledningen under första världskriget. Här offrades 346 000 soldater under några månader för att uppnå ingenting.

Marinminister Winston Churchill, den framtida brittiska premiärministern, hade varit drivande i den illa förberedda operationen vars syfte var att erövra Konstantinopel och säkra sjövägen till Ryssland. Fiaskot bidrog till att Churchill senare tvingades att dra sig tillbaka från politiken under några år.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Gallipoli är en bergig halvö mellan Dardanellerna och Sarosbukten på den europiska sidan av Turkiet där några av första världskrigets mest blodiga strider utkämpades av franska, brittiska, australienska samt nyazeeländska trupper mot turkiska trupper förstärkta med tyskt material och tyska rådgivare.

En misslyckad sjöaktion av en fransk-brittisk flotta tvingade fram en illa planerad landstigning med infanteri den 25 april 1915 som gick fel redan från början. Anfallsstyrkorna bestod i huvudsak av australiska och nyzeeländska soldater vid sidan av brittiska och franska soldater.

Ett oväntat hårt motstånd av turkiska styrkor som hade hjälp av stridsvana tyska soldater och rådgivare satte stopp för anfallen, men också felaktiga kartor och bristande samband, bäddade för fiaskot. Förlusterna blev stora på bägge sidorna, men de drabbade främst anfallande trupper.

Slaget pågick under åtta månader innan de brittisk-franska trupperna tvingades att dra sig tillbaka. Ententens förluster var över 46 000 döda och närmare 219 000 sårade soldater. På den osmanska sidan räknades närmare 300 000 döda.

I podcasten Historia nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Marco Smedberg som är militärhistoriker, pansarofficer och ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien. Han har skrivit det moderna standardverket Första världskriget (2014) och är reseguide på resor till Gallipoli.

Reklam
Följ med militärhistorikern Marco Smedberg på en femdagars resta till Gallipoli i Turkiet, ett av första världskrigets viktiga och avgörande slag. Här kämpade de landstigna allierade trupperna under ett halvår mot turkiska förband, förstärkta med tyska militära rådgivare och materiel. Avresa den 17/5. Läs mer och boka på Historiska Resors hemsida.

Per Engdahl

Historia Nu 32: Ingvar Kamprads fascistiska vän

Per Engdahl (1909-1994) var aktiv fascist redan 1920-talet och kom efter andra världskriget att spela en central roll i omvandlandet av nationell högerextremism till en internationell rörelse. Han var också nära vän med Ikeagrundaren Ingvar Kamprad

Per Engdahl grundande den fascistiska Nysvenska rörelsen, som aldrig blev någon massrörelse i Sverige. Han levde ända fram till 1994 och hann med att umgås med ledande nazister i Hitlertyskland, hjälpa nazister att fly till Sydamerika samt att omorganisera den europeiska högerextrema rörelsen efter andra världskriget.

I maj 1951 organiserade han en europeisk högerextrem konferens i Malmö där han förenade både nazister och fascister i samma rörelse. Per Engdahl blev också chef för rörelsens internationella förbindelsekontor i Malmö. Han fortsatte att umgås flitigt med ledande personer i Tredje riket efter kriget och besökte på 1960-talet Francos Spanien.

Nysvenska rörelsen blev under 1960-talet helt marginaliserade. Men ledande figurer i rörelsen var med och grundade den främlingsfientliga organisationen Bevara Sverige svenskt. Därmed blev Per Engdahl en viktig länk mellan fascismen och nazismen under andra världskriget till nutida främlingsfientliga rörelser som Bevara Sverige Svenskt som i sin tur blev grunden till dagens Sverigedemokraterna.

IKEA-grundaren Ingvar Kamprad vägrade att ta avstånd från sin fascistiska vän. Kamprad bidrog också med pengar till rörelsen och gav ut Per Engdahls bok ”Politisk allmänbildning”. När Ingvar Kamprad gifte sig första gången 1950 var Per Engdahl inte bara inbjuden utan också ombedd att hålla tal.

I avsnitt 32 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Elisabeth Åsbrink som är journalist och författare. Hon har skrivit boken 1947 som väver samman fascisten Per Engdahls öde, med judiska flyktingar och Simone de Beauvoir. Hon har också berört Per Engdahl i boken I Wienervald står träden kvar där hon avslöjade Ikea-grundaren Ingvar Kamprads nära relation till fascistledaren och hans rörelse.