rådbråkning

Historia Nu 24: Bödlarna – historiens föraktade skuggfigurer

Bödeln var en föraktad och fruktad individ som inga ärbara människor vill ha med att göra. Han rekryterades bland dödsdömda och slutade ofta sin bana med att själv bli avrättad. Samtidigt var bödeln en avlönad ämbetsman med både lön, tillgång till hästskjuts och tjänstebostad.

När bödelsämbetet inrättades under medeltiden rekryterades bödlarna bland de dödsdömdas skara. Han brännmärktes och ören skars av för att han inte skulle kunna avvika från tjänsten. Många bödlar blev ganska kortvariga i yrket eftersom de ofta fortsatte sin brottslighet med bödelstugan som bas.

Bödelämbetet uppstod i Sverige när den äldre skandinaviska rättskipningen, som främst handlade om kompensation, istället för senare tiders kriminalisering och straff. I Björkörätten från slutet av 1200-talet, som är Sveriges äldsta stadslag, omnämns en funktionär som ska utföra straff, stupagreven. Snart byttes ordet stupagreve mot det tyska ordet bödel som betyder fogde.

I tidigare lagstiftningar var det individen som skulle skipa rättvisa, men med centralmaktens framväxt blev det kungens ansvar. Och på 1600-talet utökades antalet brott som straffades med döden. Därmed blev 1600-talet bödelns århundrade. När dödstraffen blev fler blev också bödeln allt mer föraktad. För att döda för betalning var en dubbel synd.

Det finns historier om att en bonddräng, efter att blivit upplyst om att han drack ur en bägare som tidigare används av bödeln, sprang ut och spydde. Människor vägrade också att bära fram bödelns barn till dopet.

Vid sidan om att utföra olika bestraffningar tog också bödeln och hans drängar hand om latrintömning och slaktade av hästar som ansågs vara högst föraktfullt.

I podcasten Historia nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Annika Sandén är historiker vid Stockholms universitet som forskar om 1500- och 1600-talet. Hon har skrivit boken Bödlar – Liv, Död och skam i svenskt 1600-tal.

Trettioåriga kriget

Historia Nu 17: 30-åriga krigets mänskliga kostnader

I år är det 400 år sedan trettioåriga kriget bröt ut. Ett krig som innebar något av en höjdpunkt för den svenska stormakten, men ännu viktigare ett enormt mänskligt lidande för civilbefolkningen i Tyskland och de svenskar som blev utskriva till krigstjänst.

Trettioåriga kriget var ett religionskrig mellan katoliker och protestanter som främst utspelades på tysk mark. Men det handlade också om en rad maktstrider mellan den habsburgska kejsaren och tyska furstar, den spanska monarkin och Nederländerna samt Frankrike och Habsburg.

Reformationen som inleddes i början av 1500-talet hade splittrat det tidigare religiöst enhetliga Västeuropa. Men det fanns också maktpolitiska ambitioner bakom den religiösa manteln.

När den katolska habsburgska kejsaren hotade de bömiska protestanterna religionsfrihet slängde en folkmassa år 1618 ut kejsarens ämbetsmän ut genom ett fönster i Prag. Det trettioåriga kriget var ett faktum.

Kriget som pågick under 30 år på främst tysk mark innebar ett enormt mänskligt lidande för civilbefolkningen. I stora områden försvann över 60 procent av befolkningen pga kriget. I krigets värst drabbade områden kunde en ryttare rida i timmar utan att stöta något mänskligt liv.

I Sverige var en utskrivning till militären i det närmaste en dödsdom. Få svenska och finska soldater återvände hem från trettioåriga kriget.

I podcasten Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Lars Ericson Wolke, professor i historia, särskilt militärhistoria, vid Försvarhögskolans militärvetenskapliga institution i Stockholm. Han är författare till ett stort antal historiska böcker, han är huvudförfattare till Trettioåriga kriget. Europa i brand 1618-1648.

Svenskarna som kändes sig hotade av den habsburska kejsarens maktambitioner runt Östersjön gick med i kriget år 1630. Det var också under kriget som den svenska monarken Gustav II Adolf dog i dimman i Lützen.

Vid slutet på det 30-åriga kriget med den Westfaliska freden närmar sig Sverige höjdpunkten för den svenska stormaktstiden. En stormaktstid som hade stora negativa konsekvenser för befolkningen.

Johan Skytte

Historia Nu 16: Skräddarsonen som byggde Stormaktssverige

Johan Skytte (1577-1645) är 1600-talets mest bortglömda megakändis som får självaste Gustav II Adolf att blekna i jämförelse. Denne skräddarson från Nyköping var nämligen den som fick hela stormaktstiden att fungera.

Som tonåring begav sig Skytte till Tyskland för att studera, och det handlade naturligtvis inte om något så simpelt som att förverkliga sig själv. Nej, han hade bara ett för ögonen; att med sin utbildning kunna tjäna staten.

När han väl trädde i kunglig tjänst satte han igång med det han föresatt sig: han drev in skatter, fixade krigsfinansiering, återuppväckte Uppsala universitet och tjänstgjorde som generalguvernör i nyerövrade områden. Bland mycket annat.

Men den framgångsrika banan var inte fri från fallgropar, och Skytte hann dö precis innan hans stora dröm gick i uppfyllelse.

I podcasten Historia Nu samtalar programledare Kristina Ekero Eriksson med historikern David Lindén som dragit fram Skytte ur historiens kulisser och förärat honom biografin ”Johan Skytte – stormaktstidens läromästare”.