Karin Månsdotter

Historia Nu 69: Karin Månsdotter – soldatdottern som blev drottning i 87 dagar

Som femtonåring blev den enkla flickan Karin Månsdotter en av Erik XIV många älskarinnor. Men osannolikt nog lyckades hon svinga sig upp i de sociala sfärerna, hon gifte sig med kungen och blev Sveriges drottning.

Fast var Erik verkligen ett kap? Visserligen kunde han spela luta och var intresserad av allt som rörde vetenskap och konst. Men han led av psykiskt ohälsa som bland annat ledde till Sturemorden.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

I avsnitt 69 av podcasten Historia Nu samtalar programledare Kristina Ekero Eriksson med historikern David Lindén som är aktuell med boken Karin Månsdotter – Drottningens revansch.

Karin Månsdotter var dotter till en soldat och blev kammarjungfru hos Erik XIV: syster. Hon födde hans dotter Sigrid 1566 och vigdes i hemlighet med Erik XIV året efter. När Erik XIV gifte sig med Karin Månsdotter utmanade han hela den sociala ordningen. Giftermålet bidrog till att han störtades från tronen och Karin Månsdotter fick bara vara drottning i 87 dagar.

Karin Månsdotter kom att dela mannens fängelse till år 1573 innan makarna skildes åt och Karin tvingades bosätta sig på Åbo slott. Hennes fångenskap upphörde efter makens död 1577.

Musik: J.S. Bach, Pastorale In F Major (Bwv 590), Soundblock Audio

Ulrika Eleonora dy

Historia Nu 68: Massadlingen under Ulrika Eleonoras korta regim

Under Ulrika Eleonora d.y korta tid som drottning år 1719-20 nyadlade hon 182 familjer och upphöjde 48 adelsmän till friherrar och 15 friherrar till grevar. Det var också under Ulrika Eleonoras korta regim som det kungliga enväldet avskaffades och frihetstiden tog vid.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

I avsnitt 68 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med historikern Joakim Scherp om massadlingen under Ulrika Eleonara d.y. korta regim. Joakim Scherp är tillsammans med Charlotta Forss aktuell med boken Ulrika Eleonora – makten och den nya adeln 1719-1720.

Ulrika Eleonora d.y hade en nära relation med sin bror Karl XII, men det var ingen självklarhet att hon skulle ta över efter Karl XII:s död i Norge den 30 november 1718. Plågad av sorg efter en älskad bror tvingades hon i allra högsta grad engagera sig makten i en turbulent tid.

I maktkampen efter Karl XII:s död var det möjligt att avskaffa det kungliga enväldet. Vid riksdagen år 1719 avskaffades enväldet, och en ny regeringsform gav stor makt åt råd och riksdag. Detta markerades ännu kraftigare 1720, då Ulrika Eleonora, som efterträtt brodern Karl XII, överlät kronan till maken, Fredrik av Hessen-Kassel (Fredrik I). Denna period när riksdagen fick stor makt kom att kallas frihetstiden.

Men det mest bestående av Ulrika Eleonoras kort tid som regent var alla nya adelssläkter.  Hon följde en tradition av nyadling som varit omfattande både under drottning Kristina och Ulrika Eleonoras far Karl XI. Skillnaden mellan Ulrika Elenora och tidigare regenter var att hon adlade så många under bara ett års tid.

De många krigen samt den allt mer omfattande statliga byråkratin krävde nya adelsmän för att fylla behoven av officerare och ämbetsmän. Nyadling var också ett sätt att skaffa sig lojala män i regering samt ståndsriksdagen.

Men svensk statsapparat var präglad av meritokrati och söner till grevar kunde få sig omsprungna av karriärssugna ofrälsemän som i klättringen mot toppen fick ett adelskap på vägen.

Musik: Gloria In D Major (Rv 589) – Qui Sedes Ad Dexteram Patris (Allegro), Soundblocks Audio

Bild Fredrik I, 1676-1751, konung av Sverige och hans gemål Ulrika Eleonora d.y., 1688-1741, drottning av Sverige, Konstnär: Georg Engelhard Schröder

Skånska kriget

Historia Nu 67: Kriget som avgjorde Skånes framtid

Danmark och Sverige var rivalerna som under århundraden slogs om herraväldet i Norden.  Skånska kriget inleddes i september år 1675 efter att danskarna tillsammans med Nederländerna förklarade krig mot Sverige. Danskarna ville återta Skåne, Blekinge och Halland som landet förlorat vid freden i Roskilde år 1658.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

Skånska kriget såg den 4 december 1676 det blodigaste slaget Sverige upplevt med Slaget vid Lund där hälften av de stridande stupande. Landskapen förrödes av krigen där reguljära förband, friskyttar och snapphanar mötte varandra i regelrätta slag och klassisk gerillakrigsföring. Största förlorarna var som alltid civilbefolkningen.

I det 67:e avsnittet av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Göran Larsson, tidigare chef för Malmös museer och Stadsarkivet samt författare till två böcker om Skånska kriget.

En uppmärksammad roll i krigföringen spelade snapphanarna, som kämpade såväl i militärt organiserade friskyttekompanier som i små grupper eller på egen hand. Svenskarna sökte på alla sätt komma tillrätta med snapphanerörelsen med omväxlande drakoniska straff och amnestiplakat, och snapphanarnas betydelse avtog starkt mot slutet av kriget.

Avgörande för krigets utgång var inte de svenska militära framgångarna i Skåne. Det dansk–svenska kriget var en del av ett stort europeiskt krig mellan å ena sidan Frankrike, som var Sveriges allierade, och å den andra en koalition mellan Nederländerna, Spanien, den tysk–romerske kejsaren och bl.a. Brandenburg och Danmark. Med början i augusti 1678 slöt Ludvig XIV fred med sina främsta motståndare, och plötsligt var därmed Danmark jämte Brandenburg isolerat, och Danmark tvingades sluta fred utan några vinster. Fredsslutet skedde först i Fontainebleau och sedan i Lund, där samtidigt ett svensk–danskt förbund ingicks 1679. Därmed var Skånes framtid avgjord.

Bild: Slaget vid Lund där Karl XI längst till vänster synes för svenska trupper jaga fienden ut på fältet. I bakgrunden slätt och den brinnande byn Vallkärra. Oljemålning från 1696 av Johann Philip Lemke.

Musik: Storyblocks Audio

Historia Nu 66: Det brittiska imperiets uppgång och fall

När det brittiska imperiet var som störst år 1920 sträckte det sig över alla världens kontinenter och omfattade nästan en fjärdedel av jordens yta. Det var ett system av kolonier, protektorat och territorier som i storlek bara har överträffats av Mongolväldet.

Storbritanniens koloniala historia startade på 1500-talet, nådde zenit i början av 1900-talet och består idag av en handfull territorier runt om i världen där invånarna valt att fortsätta vara brittiska undersåtar.

Lyssna på Spotify

Lyssna på Itunes

Lyssna på Acast

Lyssna på Soundcloud

Lyssna på Google Podcasts

I avsnitt 66 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, som har skrivit ett femtiotal böcker, både fack- och skönlitteratur. Han är aktuell med ljudboken Brittiska Imperiet – Uppgång och fall på Historiska Media. Han har också skrivit Englands historia i två volymer.

Irländarna var de första att drabbas av britternas hårdhänta kolonialism där dagens konflikt på Nordirland är en direkt följd av tidigare generationers missgrepp. I slutet på 1600-talet hade engelsmännen upprättat kolonier i Nordamerika och på öar i Karibiska havet samt etablerat handelsutposter i Asien och Afrika.

Den tidiga koloniseringen av Indien skedde via handelsbolag. I brittiska Indien övertog staten kontrollen 1858, efter att East India Company hade misslyckats med att slå ned sepoyupproret.

Under Berlinkonferensen 1884–85 delades Afrika upp mellan Europas stormakter. Britterna strävade efter ett sammanhängande kolonialrike ”från Kap till Kairo”, för att binda samman Kapkolonin i söder geografiskt med Egypten.

De nordamerikanska kolonialisterna förklarades sig fria från moderlandet redan år 1776. Den för imperiets viktigaste kolonin Indien år 1947, medan de afrikanska kolonierna främst frigjorde sig under 1960-talet. För Hong Kong dröjde det ända till år 1997.

Det viktigaste arvet är engelska språkets utbredning och ohotade position som världens främsta lingua franca. De negativa konsekvenserna av den hårdhänta brittiska kolonialismen lever vi fortfarande med i form av instabila länder i Mellersta Östern, etniska konflikter i Afrika och utbredd underutveckling. Det brittiska imperiet institutionaliserade rasism och drog sig inte för att stötta opiumsmugglare i Kina eller uppfinna koncentrationsläger i södra Afrika för att försvara sina anspråk på världen.

Grunden för imperiet var britternas överhöghet på haven och deras industriella styrka. Britternas kraftmätning med Nazityskland under andra världskrigets tömde Storbritanniens krafter och blev början på slutet för imperiet.