Historia Nu 23: Under finska inbördeskriget togs inga fångar

Det finska inbördeskriget januari-maj 1918 är den näst blodigaste konflikt som har utkämpats i Norden. Krigsföringen präglades av terror mot civilbefolkningen och avrättning av fångar, samt dödsläger efter att den vita sidan besegrade den röda den 15 maj 1918.

Det var en konflikt som i allra högsta grad utspelade mot en fond av stormaktskonflikterna i det pågående världskriget. Även Sverige spelade en stor roll i sin strävan att återvinna det svenskspråkiga Åland, men ännu mer med tusentals frivilliga svenska officerare och meniga som stred på den vita sidan.

När Finland utropade sin självständighet ifrån Ryssland den 6 december 1917 var det ett samhälle plågat av klasskonflikter och med stora ryska trupper i landet. De ekonomiska klyftorna var enorma efter jordreformer och mekaniseringen av jordbruket. Vid sidan om det landsbygdens fattiga växte en utsatt arbetarklass fram i städerna.

De underliggande konflikterna fick fritt spelrum när den ryska tsarregimen som styrt Finland i över hundra år kollapsade. Arbetsmarknadskonflikter blev allt våldsammare och understöddes av röda ryska trupper som blivit kvar i Finland efter självständigheten. Detta resulterade att det bildades lokala så kallade skyddskårer.

Samtidigt blockerade borgliga i lantdagen socialisternas krav på reformer.

Den 28 januari 1918 gjorde de röda statskupp och grep makten i Helsingfors, medan den lagligt valda regeringen flydde till Vasa. Samma dag avväpnades de ryska garnisonerna i Österbotten genom överrumpling av skyddskårer under ledning av generallöjtnant C.G. Mannerheim, som en kort tid därefter utsågs till överbefälhavare.

De vita styrkorna var underlägsna i antal, men var betydligt bättre organiserade och hade vid sidan om skyddskårerna elitförband som hade utbildats i Tyskland och leddes i stor utsträckning av erfarna frivilliga svenska officerare.

I podcasten Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med journalisten och författaren Niclas Sennerteg som skrivit många historiska böcker. Han är aktuell som medförfattare till boken Finska inbördeskriget.

Hvalsey kyrka på Grönland

Historia Nu 22: Klimatförändringar som förändrat historien

Klimatet på jorden har varierat kraftigt på jorden – även under de senaste årtusenden – med stora konsekvenser för mänskligheten. Även enskilda historiska händelser har påverkats av historiska klimatförändringar.

Ett par graders variation av genomsnittstemperaturen på jorden kan på vissa platser innebära att samhällen går under. Vikingarnas bosättningar på Grönland gick under efter ett halvt sekel på grund av att klimatförändringarna gjorde det omöjligt att fortsätta med jordbruk och boskapsskötsel. Men många andra samhällen lyckades anpassa sig och kunde till och med öka sitt välstånd när temperaturen sjönk. Exempelvis blev jordbrukarna i Norge fiskare när temperatursänkningarna gynnade torsken.

Även enskilda historiska händelser har påverkats av klimatet. Karthagos härförare Hannibal kunde invadera Rom med stridselefanter och allt via Alperna under det andra puniska kriget eftersom den romerska värmeperioden gjorde det möjligt.

Klimatförändringar under mitten av 500-talet drabbade Skandinavien mycket hårt trots att det kanske bara handlade om temperatursänkning på 2-3 grader i exempelvis norska Trøndelag. I Uppland ska antalet gårdar ha minskat med 75 procent under denna period.

Och klimatförändringen kan vara den som omnämns i den poetiska Eddan som Fimbulavintern som föregår Ragnarök då ”snö yr från alla håll, då blir det mycket kallt och vassa vindar. Solen har ingen verkan. Tre vintrar kommer i följd och ingen sommar däremellan.” Fimbulavintern finns också omnämnd det finska eposet Kalevala.

I podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med dr Fredrik Charpentier Ljungqvist, medeltidshistoriker på Historiska institutionen vid Stockholms universitet och klimatforskare på Bolincentret för klimatforskning. Han har skrivit boken Klimatet och människan – Under 12 000 år.

Goethe i Italien

Historia Nu 21: Resandets historia – från forntid till Ryanair

Människan har alltid rest ända från urhemmet i Afrika till jordens alla bebodda hörn. Men turisten som reser för sitt höga nöjes skull är av ett senare datum.

I Egypten kan vi hitta en 3200 år gammal semesterhälsning i en av pyramider:”Visirens skrivare gjorde en utflykt till västra sidan av Memphis för att förnöja sig”.

Under romartiden åkte romarna på semester i det klassiska Grekland både för att se på antika ruiner och äta goda musslor.

De nordbor som besökte Rom på 500-talet var knappast turister i dagens mening. Men redan på 1780-talet reste 40 000 engelska turister om året till Rom som var det första stora moderna turistmålet. Den engelska överklassen lockades både av sevärdheterna och de låga priserna i jämförelse med London. Det var en del i utbildningen för unga engelska adelsmän.

Redan tidigt upprörde turismen – Goethe irriterade sig på 1786 på souvenirförsäljarna i Venedig.

På 1800-talet blir turismens allt mer bekväm med sov- och restaurangvagnar, kryssningsfartyg och möjligheten att boka rum per telegraf. Första gången ordet turist nämns i Sverige är 1824 – vid Falu koppargruva som än i dag är en stor attraktion.

Men det är först på 1950-talet som allt högre löner i den rikare delen av världen gör det möjligt med massturism. En massturism som när lågprisflyget blev möjlig, i och med flygets avreglering 1997, exploderade.

I podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten och författaren Per J Andersson som bland annat skrivit För den som reser är världen vacker.